Att vilja ha det jag inte har gör mig oförmögen till att uppskatta här och nu. Att sitta fast i en längtan, att streta emot livets vändningar, att bära omkring på bitterhet över saker som hänt för länge sedan och låta dem påverka idag, känns inte som något annat än att slösa bort storheten med sitt liv.
Jag inser hur viktigt det är att kunna förlåta. Förlåta från botten av hjärtat.
Förlåta sin älskade för att han inte kunde bättre. Se i kärlek på hur han försökte.
Förlåta sin mamma för att hon inte kunde bättre. Se i kärlek på att HON också försökte. Och försöker.
Och nästan främst, förlåta mig själv för att jag inte kunde bättre.
Förlåta alla missförstånd.
Jag åkte iväg på en kurs och kom hem igen efter att ha kunnat förlåta. Det är stort.
Efter att ha accepterat att livet just nu ser ut som det ser ut.
Då släppte ångesten och symbiosen.
Igår fick jag en fin present, som jag inte kunnat förutse. Jag fick möta och hålla om mannen som jag älskar. Utan ord. Bara känna hans närhet. Tack. Det var så fint. Jag bara stod där i en varm känsla, närvarande, i full kontakt med stunden. När han gick, såg jag efter honom med så mycket kärlek i bröstet. Tog in hans sätt att gå, spåren av hans varm händer kring min midja. Sorgen som skuggade hans ögon. En doft av mint från hans tuggummi. Att kunna vara i och uppskatta stunden och inte låta den ätas upp av ångest för att vi snart ska skiljas. Bara vara i känslan.
Den här morgonen finns känslan av saknad. Jag tillåter den. Jag gråter en stund och det känns fint och skört. Jag är i en tid av öppenhet, där jag inser att det enda som egentligen betyder någonting är konsten att förstå livet så att jag kan leva det på det sätt jag vill. Det är så lätt att bara fastna i ett flöde, där man oreflekterande brusar fram.
Tillit till att inte veta. Att vara trygg i att livet är vad det är och jag kan inte kontrollera det. Varje dag sker det saker som jag inte kunnat planera eller ha en aning om. Att vara medveten om valen i stunden, att känna efter, hur känner jag inför det här?
Känner jag ett motstånd? Kan jag erbjuda något i den här stunden utan att förvänta mig att få något tillbaka? Att känna efeter före. Inte tänka efter.
Jag får hela tiden anstränga mig för att kliva ner från huvudet. Ner i kroppen, ner i känslan. Igår när jag satt och pillade med en fönsterbräda i huset kände jag mig irriterad över att allt tar så lång tid. Då satte jag mig ner och tänkte på min fina lilla guddotter, som är så otroligt bra på små detaljer och har ett oändligt tålamod. Det har hon haft sen hon var väldigt liten. Jag lät mig inspireras av henne, och plötsligt gick allt mycket lättare! Då var jag tvungen att ringa upp min guddotters mamma och berätta vad jag kände. Hon blev glad, och plötsligt hade min tankevändning gjort två människor glada, istället för att jag skulle gå omkring och känna mig irriterad.
Förtvivla inte. Allt kan hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar