onsdag 26 december 2012

Att resa är vackert

En månads vagabondliv, denna december 2012. Men skönheten, den viktiga för livets njutning, den finns överallt och läker en rotlös själ. Hemma hos min mor var det julpyntat upp till takfoten, och vi samlades, den lilla desarmerade familjearmadan, till en fin julkväll, den första gemensamma på många år. Det betydde något att fira jul ihop. Familjen blir viktigare och viktigare efter det att jag fattat att den inte finns för alltid.

Hutlöst tidigt på juldagsmorgonen reste jag från Göteborg och fick uppleva det värsta väglag jag nånsin varit med om! Och det betyder inte lite det...
men jag lyckades väja mellan alla avåkta bilar och kom till sist fram till min lilla arbetsplats i norska skogarna.

Här är det skog och djur, matlagning och husgöromål som råder. Skönt.

Idag fick jag tillsänt mig ett par erotiska dikter från en vän, som ville ha feedback. Det fick mig att tänka på att jag själv skrev en hel del texter och dikter om kärlek och magi tidigare, men att jag slutat skriva sådana texter. Jag har ju inte direkt någon som inspirerar mig till det, å andra sidan, men varför inte skriva för mitt eget nöjes skull? Blev lite inspirerad, faktiskt. Men ännu hellre skulle jag vilja förverkliga mitt erotiska fotoprojekt, som jag startade tillsammans med en duktig skribent för ett par år sen.

Det enda som egentligen stör mig är att träningen blir lidande av allt resande. Ser fram emot Stockholm 2013.

















måndag 24 december 2012

Tusen juleljus

Det händer grejer.
Jag antar att det är bra för mig, men jag är inte helt säker.
Såklart. För när är man det?
Jo, vad jag faktiskt känner mig säker på är att jag inte vill ha mera drama i mitt liv på ett bra tag.
Sorg är väl oundvikligt, och svek kommer jag säkert få utstå, men det är dags att strategiskt undvika saker som gör mig upprörd, förbannad och ledsen just nu. En skyddad period helt enkelt. Omsluten av mig själv, ingen kommer innanför pansaret. Men det går bra att stå utanför och se på.

Den här månaden har varit tuff, utmanat mig och visat mig vad jag inte vill ha.
Den har också visat att jag inte är klar med vissa saker.
Det har varit bra.

Jag uppskattar verkligen när människor är ärliga, även fast det gör ont ibland.
Men jag uppskattar ännu mera när jag själv är ärlig och vågar säga vad jag tycker.
Även om det gör ont.
Så ge mig sanningen och ingenting annat!

I morgon, tidigt, i mörker och regn beger jag mig från Göteborg och norrut mot Drammen.
Några dagars jobb som vanligt under jul. Ska använda mina lediga timmar där till att cykla spinning och att måla upp strukturen för januari, tydligt och klart.




lördag 15 december 2012

Om kontinuitet

Jag längtar efter ett hem som är mitt.
Jag affirmerar det. Kom till mig. Kom till ett stopp. Hemmet.

När jag räknar flyttar de senaste tio åren, så ser det ut så här:


2002 - Stockholm
2003 - St: Annas skärgård
2003 - Orust, Tegneby
2004 - Svenshögen, trerumslägenhet
2004 - Svenshögen, rum i korridor
2004 - Svenshögen, egen lägenhet
2005 - lite överallt, Svenshögen, Regna, Björkö, Göteborg, Rättvik, Kiruna, Småland...
2006 - Orust, Stenshult
2007 - huset brann, fick ersättningsboende i Gbg
2007 - tillbaka Stenshult
2008 - Halvtid Malmö
2009  - Flyttade till Lisa
2010 - Prästgårdsgatan, Uppsala
2011 - Ribbingebäck, Järlåsa
2012 - Resta, Örsundsbro
2012 - Sthlm


Jag har flyttat minst 16 gånger på tio år.
Slå det, om ni kan.

Nu är det slut på det.
Nästa gång flyttar jag för gott...

Gamla minnen i elektroniska etern

Kolla vad som just dök upp på FB...
Mitt gamla rockband! Många år av mitt liv fylldes av dessa tjejer. Det var en underbar tid.

Vad hände?


Jag vet inte riktigt vad som hände. Mitt lugna landsortsliv byttes för en stund ut mot något som var skrämmande likt mitt gamla liv, det vill säga en massiv rush fram och tillbaka över hela Sverige och utlandet...

Dessutom har jag varit sjuk och inte kunnat hålla mitt högintensiva träningstempo, vilket gjort mig lite sur. Svårt att acceptera att mina strålande resultat gått ner en smula, jag är ju en sån inbiten tävlingsmänniska.


Nåväl. Jag drog till Norge och jobbade, låg bra till i mina löparrundor på morgnarna.
Sen lång bilresa till två föreläsningsdagar i Gamleby, en av de svenska småstäder där jag bott. Det var riktigt kul att återse den gamla byabiografen och det fullkomligt underbara torget i Gamleby.

Sen blev det filmning i Örebro, och tillbaka hem till en mycket trevlig glöggkväll i hemmets härliga vrå.  Kvällen slutade på världens bästa sätt.

Inte långt efter blev det bil till Göteborg och Spanien i en vecka tillsammans med en lessen mamma som saknar sin avlidne make. Vi avverkade en bouppteckningsstart och kände in om det här är en plats som min mor ska behålla nu, eller om det är dags för försäljning och för nya kapitel att skrivas.
Vi försökte muntra upp oss med att handla skor, men Stellans frånvaro i sammanhanget gjorde det svårt att ha riktigt kul. Men vi hade det i alla fall ärligt och inga tramsiga spel för gallerierna, inga fasader utan bara ärlighet och sorg som bröt fram då och då. Det blev en bra resa.

Jag fick lite tid för mig själv på ett mysigt gym, fullt av maskiner och fria vikter och med en underbar utsikt.

När vi kom hem var det dags för jobb på Fitnessfestivalen i två dagar Tillsammans med Renzo och Hanna, ett riktigt coolt filmarpar. Kanske kommer vi att göra flera saker ihop framöver, de är riktigt inspirerande, och inte minst träningsfokuserade på en skönt sätt.




Hem från Göteborg, och vidare till min nya lägenhet i Stockholm. Det känns lite overkligt att tänka att jag nu byter hem igen. Jag har processat detta en del, kan man säga. Det känns sorgligt, det känns nödvändigt, det känns bra, det känns allt möjligt. Men det finns en mening med detta, ja det finns flera.


onsdag 14 november 2012

På vägen igen

Idag lämnar jag hemma i min nya bil!
Blir en liten turné för att först hämta mina nya linser i Enköping, sen köra hårt med min personliga tränare i Västerås, vidare till Örebro för att filma, och natthärbärget är ännu så länge ovisst..... spännande.

Vidare på fredag till Norge för jobb i Några dagar, för att sen åka vidare till filmvisning och regissörssamtal i Gamleby, Västervik och sen tillbaka upp till skogarna väster om Uppsala.

Mitt boende 2013 är klart!
Känns jättekul att ha en lägenhet igen och stå lite på egna ben här i livet. Kollektivt boende är helt underbart men jag har ju också levt lite grann i en skyddad verkstad. Flera saker i livet ska undersökas nästa år!

onsdag 7 november 2012

Kollektivt är sopigt

I alla fall när man jobbar som jag. Önska jag kunde skriva annorlunda. Men tågen försenade flera timmar, väntetiden mellan bussar är skrattretande, allt är oflexibelt och jobbigt. Fy fan, rent ut sagt. Längtar så efter en ny bil. Men jag har en fantastisk sambo som ställer upp för mig och får mig att känna mig älskad. Trots att hon är tjej och jag vill ha en grabb. Träffade också en mycket stilig kvinna på tåget, som var på väg till Luleå. Så resan hade sin klara behållning trots strul. I min bil hade jag ju suttit ensam....

Annars har dagen varit strålande. Örebro.

tisdag 6 november 2012

Rör, backspolning och får

Nu är det dags att ta itu med vissa praktiska saker som jag ryggar för.
Faktureringen för den här månaden har jag dock klarat av!
Min telefonlista är lång och inbegriper svåra poster som exempelvis att nå min helt omöjliga rörmokare, för att få honom att skicka en faktura. Jag har gett mig tillåtelse att skjuta fram delar av telefonlistan till efter fårklippningen som börjar nu klockan 10.00!

Cykeltur till lantarbetarjobbet stundar.

måndag 5 november 2012

Anställd hos mig själv

Det är ju rätt kul att ha sig själv som arbetsuppgift på sitt arbete. Just nu arbetar jag med min fysik och mitt psyke. På heltid. I psyket ingår diverse olika moment:
mental träning, kontinuitet, skriva fakturor, betala fakturor, ännu värre - sortera papper, försöka sluta köpa nya skor, fundera kring olika delar av livet och mina förhållningssätt till dem, strategier kring min framtid, planering av nya jobb, et c.

Förhållnigssätt till olika delar av livet kan vara till exempel till närvaro i min egen kropp, eller till sex och sexualitet. Där går ju då psyket och fysiken ihop i ett spår. Jag kan ju känna mig intresserad av att ha sex, trots att jag inte har någon relation, men när det ska bli ett stort projekt att skapa förutsättningarna blir jag otålig och tappar motivationen till det. Dejtingsajter är inte min grej och inte enkelspåriga testosteronhannar heller, fast jag tyvärr fastnat för sådana ibland. Blindspår. Eftersom jag bor på landet är ju inte utbudet av tilltalande objekt så många, trots att jag bor i ett hushåll som innehar en frekvent besökarrate av män i 25-45 årsåldern – på grund av min flitigt dejtande sambobabe. Hittills har det inte dykt upp någon man som jag skulle vara sugen på att ta över... är jag kräsen eller oskuldsfull eller cynisk? Tja, det kan jag ju behålla för mig själv, som en liten spänningsutlösare för eventuella intressenter.

Jag tycker om erotik, spänning, fantasi och män som har en självklarhet i sin sexualitet. Som är hemma i sig själva och trygga i vilken roll de än spelar. Som kan leka och skratta men också vräka in mig i en garderob eller tända hundra ljus på sex kvadratmeter och lägga en madrass i mitten. Jag tycker om bilsex och såklart älskog i skogar och på berg. Men jag kan också vara lite bekväm och tillfredsställa mig utan man och i sällskap med en snygg, erotisk film.

Varför spårar jag in på det här? Sexualitet är en av mina starkaste drifter. Precis som hos alla andra, man är väl bara mer eller mindre vän med den. När jag fokuserar på min hjärna och min kropp, blir dess funktioner allt tydligare. Jag känner kroppen mera. Kyla, värme, känsel, ansträngning, spänningar. Behoven inuti blir tydligare, som hunger, trötthet, kåthet. Med träningen blir kroppen lugnare, men också mer alert, på språng, redo att jobba. Jag känner mig vaken, full av kraft. Levande.

Nu kittlar det i mina överarmar. Jag tänker på att cykla. Jag tänker på rörelse.
Igår red jag barbacka på en av våra hästar som varit sjuk länge. Det var en jättehäftig upplevelse. Vi brukar gå ut och promenera, hon och jag, och nu satt jag plötsligt på hennes rygg. Men hon var fortfrarande fri, utan bett. Bara tyglar, nosgrimma och halsrem. Hon puffade på mitt vänsterben och stod sen still och kände in tyngden med ryggen. Spände lite här, kompenserade lite där. Sen gick vi!
Hon var så glad och alert och njöt att få vara i en gammal roll jag tror hon saknat. Vi kom hem i skymningen, dimman låg tät över fälten. Jag tänkte att jag älskar det här livet.

torsdag 1 november 2012

En dag med vatten

Idag har jag lärt mig backspola.
Det kan man inte göra med livet, men man kan göra det med sina vattenfilter.
Jag har en syresättare också, i mitt hus, och jag har en i mitt inre också.
Två syresättare.
Vattnet är glasklart nu.
Jag är lugn och harmonisk.

Idag har jag dessutom tränat den inre syresättningen genom att slutföra vecka 8 på mitt "5 km på 12 veckor"-schema. Uppe i 3,5 km i sträck nu, på blandat 10,2-10,5. Fyra veckor kvar, det blir perfekt. Jag är inte ute efter att springa marathon, jag vill bara kunna deffa lite effektivt. Jag ser faktiskt redan nu att det händer en hel del med kroppen.

tisdag 30 oktober 2012

Fårskit och nyfödda grisar

Att stå och skyffla dynga tillsammans med en vän medan vackra barn springer runt omkring och sjunger "I belive I can fly", är inte det nåt väldigt vackert i det?

Att sen få andas imma och se små nya rosa små griskultingar ligga och andas bredvid sin mamma i skenet av en röd värmelampa, det ger ett skimmer i själen. Ett skyddande ludd.

Förhållningssätt

Man kan ju hålla på i oändlighet och iaktta sitt och andras förhållningssätt till världen. Just nu tänker jag på vad som gör mig orolig. Och det är ganska få saker just nu. Hur förhålla mig till de orosmoment som uppstår?

Jag brukar fråga mig om det är en önskan om kontroll som ligger bakom. Att jag ska veta utgången av en given situation. Att jag kan känna mig lugn om jag vet hur det ska bli. Men eftersom man aldrig någonsin kan veta hur något ska bli, så är det ju rätt verkningslöst att ha en sådan önskan.

En sak som jag lyckas mycket bra med just nu är att leva efter förhållningssättet INGET MERA DRAMA. När jag går igång på något och tankarna börjar yra - går jag automatiskt till frågan om jag vill att dessa tankar ska oroa mitt liv. Om jag inte vill det måste jag hitta ett hållbart sätt att förhålla mig till tankarna. En strategi i vissa fall.  En acceptans i andra fall. Mental träning eller distraktion för stunden i ytterligare fall.

Att vara konsekvent med en teknik, fungerar också bra. Återvänd till ett vinnande koncept. Jag behöver inte alltid hitta på ett nytt.

lördag 27 oktober 2012

Bra start

En ridtur på morgonen kan fylla en hel dag med vacker energi. Den gav mig motivation att åka och träna fast jag egentligen hade en träningsfri dag, och lust att städa min låda med badrumsprylar. Jag slängde en massa saker, så skönt.

Något om skönhet

Vad vore livet utan den? Skönheten.
Det finns så mycket vackert att det är knappt så jag står ut.
Bara titta här. Kan det bli så mycket vackrare än 400 meter från mitt hem?
Jag blir glad av att omge mig med vackra saker. Jag tycker om vackra kläder. Vackra fordon. Jag har svårt för att åka omkring i en bil som jag tycker är ful. Det gör livet tråkigare. Vackra hus. Jag skulle ha mycket  svårt för att bo i ett fult hus med fula saker. Vackra människor. Men människor är naturligtvis lite mer komplext.

Nya kunskaper

Under några dagar har jag nu varit med och lärt mig lite saker som man måste kunna när man jobbar på en gård. Tyvärr missade jag grisvaccineringen :-) Men vi byggde nya hagar till de små liven och flyttade på storgalten med en djurtransport som ser ut som en stor cirkusvagn! Det blir mera framöver. Framåt kvällen lärde jag mig dyrka upp dörrar när jag fick bryta mig in i mitt eget hus för att hämta tre barstolar, och sen när jag skulle åka därifrån med stolarna så hade jag haft helljuset på på bilen och motorn av, såklart startade den inte :-)

Men jag stoppade snabbt första bästa bil, som visade sig vara en polisbil. De fick inte hjälpa mig på grund av all elektronik och specialutrustning, men de kallade på hjälp, och snart stod det tre polisbilar med saftblandare på taket omkring mig! Tur att de som bor i mitt hus inte var hemma... jag fick i alla fall hjälp att komma ifrån brottsplatsen. Under tiden började det snöa - årets första snö!

Jag åkte till en varm bastu och låg naken på rygg och såg ut på snövirvlarna. Kände mig lugn och på nåt sätt på rätt plats.

På nära håll i Sverige

Jag har utmanat mig själv! För några veckor sedan var jag helt inne på att åka en sväng till Uruguay och jobba på en farm med att driva boskap. Inget internet. Ingen telefontäckning. Bara du och din häst, ljuset, landskapet. Hårt arbete. Ingen lyx, enkla britsar, tidiga morgnar. Det passar mig perfekt, tänkte jag. Vilken härlig utmaning!!

En av mina nära vänner tittade på mig och rynkade pannan på ett sätt som fick mig att ana att hon skulle säga nåt av kaliber. "Men såte där har du ju hållit på med i hela ditt liv!" sa hon. "Det är väl ingen utmaning för dig? För dig skulle det väl vara en utmaning att stanna hemma och göra ingenting? Eller varför inte ta jobb på en gård i ditt närområde istället? Varför måste du jämt åka till andra sidan av jorden?"

Jag åkte hem och tänkte om. Hon hade ju rätt. Det är en sak jag kommit fram till i sommar - jag har en liten aversion mot det VANLIGA. Jag dömer ut det vanliga, trygga, etablerade som tråkigt. Jag har kommit överens med mig själv om att detta är en vanföreställning. Det jag räds är inre stagnation. Men fördomar har ju uppenbarligen jag själv lika mycket mot vad som är tråkigt, som bönderna häromkring kanske ibland har fördomar om mig.

Jag började fundera på om det fanns nån gård nära mig som jag kunde jobba på istället. Inte flacka och fara. Hålla ihop världen. Skala ner. Och, tja, jag bor ju nära en jättegård som mina vänner driver, så lösningen låg ju inte så långt bort. Det var bara att erbjuda mina tjänster och starta resan mot nära och svenskt istället för Centralamerika och exotiskt.

Filmen i mitt liv

Det var roligt att vara i Solna i ett par dagar och inse att jag inte har tappat greppet om mitt yrke som filmare! Och lokalerna var väldigt snygga också. Jag ligger fortfarande lågt med jobb och tänker efter varje gång jag bokar in nåt nytt. Men min gamla producentskola i Gamleby kunde jag bara inte tacka nej till när de ringde och ville att jag skulle komma ner i ett par dagar. Det ska bli superkul att återse platsen där allt mitt filmande en gång började! Och flera av mina gamla vänner där nere kommer på filmvisningen av "Jag köpte en regnskog" en av kvällarna.

I övrigt jobbar jag i lagom tempo på med pilot till mitt nya projekt. diskuterar samarbeten med nya människor och trivs med det mesta i mitt liv.

tisdag 23 oktober 2012

Eventjobb i Solna

Det har varit en kul dag idag! Jag har fått spana in en ny kamera och jobbfilma  med en gammal kollega som är stolt och nybliven far. Efter vi var klara vid halv sju väntade min omtänksamma kollektivtjej Anne Lie på mig med en god kycklingmiddag som kavlade in under min träningsdiet - nästan. Det var bara 100 g potatis som fattades. Vad gör 100 g potatis med en 38-årig kvinnokropp? GI gurusarna bannlyser ju potatis. Vad gör man om man inte orkar vara vaken fram till kesellan och bären? Krångligt när man inte hinner äta allt, och så är det en diet? Vad händer då, kan man fundera på. En fin människa påstår sig i alla fall ha köpt morötter åt mig idag! Det gjorde mig glad. Jag kan inte kolla om det verkligen är sant, men ibland är man väl bara tvungen att liksom tro folk på deras ord.

Fast man ibland blir gruvligt besviken.
Men hur blir livet om man inte vågar tro?

söndag 21 oktober 2012

Gud, finns du?

Den här helgen har jag funderat mycket över de mäktiga energier som jag tydligt känner finns ibland oss. Som stora åskväder. Som en het sol. Som kärlek utan villkor. Som något omslutande som inte går att kontrollera, men som ändå har en riktning som har med oss alla att göra. Det har hänt saker i mitt liv det senaste året som jag skulle beskriva närmast som mirakel, och jag upplever mig ibland befinna mig i mitten av en stor och självklar kraft. När jag blir medveten om det, vill jag bara andas och blunda och hoppas att jag nu för alltid kommer att glida fram där. I kraften.
Men jag märker aldrig när jag ramlar ur den. Förrän efter ett tag.

Är det något slags kollektivt undermedvetet, som gör att saker samverkar så att det omöjliga blr möjligt och så att min (och alla andras) medvetenhet ställs på prov? Är det Gud? Vem är gud?
Vem är du, Gud? Berätta!

Kvällens joggingtur gav mig ett stort lugn. Att springa med min pannlampa i mörkret gav mig lite av samma känsla som när jag för nästan exakt tre år sen satt på havsbotten utanför ön Utila i Honduras. Jag satt där och riktade min lampa mot en snäcka, medan min dykistruktör hade fastnat vid ytan med min buddy. Hon kunde inte tryckutjämna och fick panik.
Det gav mig fem oförglömliga minuter ensam med havet och en snäcka. Den mest kraftfulla meditativa stund jag någonsin upplevt.

Minnet och känslan kom tillbaka på kvällens joggingtur.
Världen är i sanning fantastisk.

Fire walk with me

Dagen börjar med en joggingtur efter mitt lilla schema. Jag har aldrig varit nån begåvning på joggning eller löpning, vissa skrattar bara när de ser mig springa och påstår att jag ser ut som en giraff. Nu råkar ju faktiskt giraff vara ett av mina favoritdjur, näst efter drakar och tigrar. Så jag håller god min och övar envist på efter min tabell. Jag har just avslutat träningsvecka sex och i morgon börjar vecka sju av tolv! Sen blir det så småningom dags för något vinterlopp.

Jag drömmer om en crossfitvecka på Mallorca i vinter. Men för att palla det tempo jag vill hålla där, krävs det lite förträning på hemmaplan först. Så bara ut och driv på i regn och rusk! Sen har min valkyria till vän Pernilla och jag i ett svagt ögonblick lovat varandra att vara med på Sten till Sten nästa år. Så nu måste jag lära mig att crawla också!

Att tända en eld och se in i den är läkande. Lugnande. Ger mig kraft.

lördag 20 oktober 2012

Nomadlivet ska tona ut

Här sitter jag på en plats där jag spenderat otroligt mycket tid under de senaste åren: I min bil. Min bil har varit som ett slags hem för mig. Den innehåller för det mesta allt det jag behöver: dator, kameror, kläder och toalettsaker, stearisnljus, förstahjälpenkit, lite verktyg. Eftersom jag rest så mycket i mitt liv, är jag väldigt snabb på att packa. Att kitta bilen för rätt ändamål. Men det är en tid som jag är på väg att avveckla. Så lite långa bilresor som möjligt, så effektiviserat som möjligt. Så blir det nu.

Nu är jag i Norge efter några mycket trevliga dagar i Uddevalla och i Göteborg. Regnet vräker ner så det blev ingen joggingtur i morse. Mina kollegor säger däremot att det ska bli uppehåll ikväll! Jag kommer att behålla mitt jobb här en gång i månaden. I samband med resan hit kommer jag att förlägga mina filmningar i Örebro och eventuella Göteborgs- och bohuslänbesök.

fredag 19 oktober 2012

Hyresvärd

Jag är inte bara jag, jag är hyresvärd också! Det är kul att förgylla livet med olika roller. Innan jag åkte till mitt jobb som medlevare på institution i Norge nu i helgen, var jag på en liten pärlbandsturné som slutade i den här källaren som synes på bilden. Här isolerade jag golvet under en hall, som varit dragig och kall sen jag renoverade badrummet och upptäckte en vattenläcka som gjorde att jag fick riva ut en hel del isolering. Nu är det fixat! Hurra! Jag köpte också ny tvättmaskin och torktumlare. Det var skönt, nu är hela badrummet i toppskick, förutom en klinkerplatta som såklart lossnade när jag baxade en tvättmaskin lite för våldsamt. Det får bli multilim.

Innan dess var jag och lät mig inspireras av min tränande kusin på hennes gym i Västerås. Det slutade med ett träningsprogram, en personlig tränare, en kostlista, ett mål och en kroppsfettsmätning. Nu är uppvärmningen av min träning klar och jag ska börja satsa lite hårdare. Byggarbabe, va. Dags att bygga på mig själv mer än på husen!


Autist javisst

En av mina vänner är skådis, och jag har sett hans reklamfilmer, men aldrig sett honom live på en scen, trots att han jobbat med Östra Teatern i många år nu. Det är ju för jävligt. Så jag gick och såg föreställningen "Autist Javisst", och den var jättebra! Efteråt hade manusförfattarinnan och skådespelarna en diskussion med publiken som var berörande och intressant. Den fick mig att tänka på hur intressant och givande det är att gå på seminarier och föreläsningar. Det är inte lika tätt mellan dem på landet som i stan...  ser fram emot att befinna mig i flera öppna diskussioner om allt möjligt. Nån gång emellanåt! Läs mera om Östra Teatern och den turnerande föreställningen här!

Om HEM

Vad ni ser här är mitt hem.
Det är ett litet hönshus på 11,5 m2, som här fungerade som torkskåp åt de sista panellocken som jag nu målat inför vintern. Går  ju inte så bra att måla ute nu, det GÅR men är inte optimalt. Nu är locken torra och satta på plats. Med sågen på golvet har jag byggt upp nästan hela mitt hus, det hus som var en av orsakerna till den här bloggen. Sågen inköptes på en annons på Blocket, nära ett av mina gamla hem i Luthagen, Uppsala.

Hemmet är ganska enkelt, en del av en liten hästgård där jag delar toalett och kök med Anne Lie, husets supersköna ägarinna. Inne i det stora huset bor också studenten Sofia och hennes Grand Danois.

Jag har räknat ut att jag har flyttat 11 gånger på tio år. Inte undra på att jag är bra på att bära saker.
Det finns flera saker som jag längtar efter. En av de främsta sakerna är ett hem som inte är temporärt. En plats som jag kan kalla min, där jag bor och ska bo ett bra tag. Dit jag kan ta de saker som jag är fäst vid och som jag gärna skulle ha omkring mig, men som nu står i diverse förråd och baracker. Nu sover jag i en isärplockad våningssäng och har bara teknikprylar i lådor i mitt rum. Lite nördigt, skulle man kunna säga. Lite udda. Jag har flyttat alla mina möbler till en friggebod som jag äger lite längre bort, eftersom jag söker tillfällig bostad i Stockholm. En känsla av utspriddhet...

Jag känner mig faktiskt förvånansvärt hel i mig själv, men detta med ett konstant hem är något som kommer att ge mitt liv en kvalité som jag länge velat ha.

Det kommer.  Jag kallar på det.

Ledig tid

På min lediga tid vill jag också fördjupa relationerna till mina vänner. Och jag är ju inte så mycket för att sitta på café och fika, så jag hängde med ut på ett grävuppdrag i Björklinge, där vi också städade upp en hel trädgård och plockade tio sopsäckar äpplen till grisarna! På eftermiddagen plockade vi ytterligare 200 kg äpplen som skulle till musteri, och sen avslutades dagen med bastu och en liten resa till Mariefred och en härlig middag på en fin restaurang. En underbar ledig dag utan stress och utan nåt prestationskrav, helt enkelt.

Att stycka ett rådjur

Det finns en hel del saker man kan lära sig lättare på landet än i stan. En sån sak är att lära sig stycka ett djur. När vi tittade på bilder i en bok, var det lätt att se hur vi skulle stycka. Kul!


Världens bästa teckning

Jag älskar det här barnet. Tills den dag jag får ett eget barn, så är detta flickan som har största platsen i mitt hjärta. Nu har hon tydligen målat världens bästa teckning! TItta noga. Så här ser den ut.

Tjejkväll på Resta

Jag tillbringade lördagskvällen i trevliga tjejers sällskap, med livliga diskussioner om allt från politik och zigenare till diverse olika talangtävlingsprogram till... killar såklart.
En man sa för inte så längesen till mig att kvinnor generellt har ett sånt burdust och ganska rått sätt att snacka killar på, och jag höll inte med. Det har inte riktigt sett ut så i mina kretsar. Men den här kvällen var det en viss svärta i mansporträtten som dök upp, det får jag tillstå. Men eftersom jag inte har nån aning om vilka dessa män är så spelar det ju ingen större roll. Det var bara intressant att notera att kvinnor kan vara ganska råa ibland. Och sen väldigt romantiska i andra stunder.

Sushi på riktigt

Jag håller på att lära känna en man som tillhör släktet eldsjälar. Eldsjäl är ett vackert ord för mig. Som älva, eller enhörning. Något lite överjordiskt. Eller kanske sagolikt. Tillhörande den där världen från då jag var liten, fantasivärlden där människor är antingen goda eller onda. Men Hasse är påtagligt verklig. I slutet av vår första filmdag tillsammans åt vi den här fantastiska sushin på ett hak som höjde Örebro.

Konsten att beskära ett fruktträd

När jag äntligen kom hem från Göteborg och all sorg kring min familj var det dags för vila. Sömn, god mat, bokläsning i soffan. Elda i kökskaminen. Prata med mina sambotjejer. I sakta mak strukturerade jag upp mina saker som låg utspridda över de 11 m2 där jag bor, i ett litet ombyggt hönshus ute på landet. Jag startade upp mig och min kropp med träning på min hemmaklubb ÖST, Örsundsbro Styrketräningsklubb, jag fixade håret och gick till en fotvårdsspecialist. Jag njöt av långa duschar, hur vattnet rann längs min kropp, smörjde in mig med härliga krämer, slipade mina naglar. Det var dags att helga min fysik och göra en återställning efter drygt års hårt kroppsarbete som snickare. Jag är tacksam över min kropp. Jag är glad att jag är stark och frisk. Jag är motiverad att arbeta med mig själv, mitt psyke och min hälsa i fokus. Jag vill odla kontakten med mina vänner. Jag vill vara varsam nu, med vad jag väljer att göra med min tid.

Det är som att beskära ett fruktträd.
Att ta bort de delar som tar kraft från huvudstammen och dess grenar, se vad som växer i rätt riktning och kapa de spröt som strävar alltför högt upp mot skyn. Se till att frukten får bra förutsättningar att växa.

Jag tillbringade två dagar med en vän som fick mig klättra i träd och rycka bort rätt vattenskott. Hon lärde mig att de grenar som växer ut direkt från stammen aldrig bär frukt. De får för lite ljus. Och att det är de största felväxterna man ska lämna kvar, och först kapa bort den mindre. Annars dyker det upp hundratals små nya skott.

Det är kanske just så som det är med livet. Man kan inte förändra för mycket på en gång. Och kanske först ändra på de små sakerna, för att sen våga kapa bort större och större delar som man till sist inser inte ger något värde i livet. Det tar minst fyra år att beskära ett äppelträd och få det att växa i en fruktbar form.
Hur lång tid tar det att beskära oss människor?

Recapture of life

Ah. Livet.
Alla dessa komponenter.
Ibland är det svårt att hinna med att skriva, trots att jag faktiskt mest har semester.
Skriva kräver att jag har lust att skriva. Och det sista har jag mest haft lust att njuta och leva.
Men nu sitter jag här i en fåtölj och längtar efter att skriva igen, längtar efter att återuppleva den senaste tiden, eftersom jag har känt mig så närvarande och levande i livet. Här ovanför kommer ett utdrag från den senaste veckan som gått!


tisdag 9 oktober 2012

Kreatörsmöte i Stockholm!

Jag är verkligen så glad och tacksam över mina fina vänner som ser till att hålla min hjärna i trim och ger mig tips om lite allt möjligt. Idag körde vi så det rök med eleverna på Fribergaskolan och de kom hem med en massa material som ska klippas i morgon. Har suttit och graderat upp mina kunskaper på Imovie under kvällen och nu är jag redo att möta fem blivande miljöfilmer! 

På fredag visas en av mina filmer på lunchbio på Filmhuset i Stockholm: Brita - Livet som det är.
Ta gärna en lunch på Gärdet och spana in en fantastisk och livsglad gammal tant.




måndag 8 oktober 2012

Mera film!

Jobbar just nu i Haninge med ett gäng glada ungdomar som ska göra mästarfilmer om miljön.
Ska alldeles strax sova för att ha all min energi laddad för kidsen och tekniken i morgon bitti.
Att lära ut betyder att man själv måste lära sig saker.  Till exempel har jag just rensat min dator och  installerat senaste verionen av Imovie för att lära mig lite konsumentredigering.

För övrigt har jag idag gjort synundersökningen jag längtat efter, beställt linser och nya glasögon, snickrat klart den sista väggbiten på mitt hus i Uppsala, bliit bjuden på middag, klippt en gräsmatta, isolerat rör, druckit te i mina snygga sambosars sällskap, torkat brädor, klappat hästar, frusit halvt ihjäl, bokat läkartid, duschat varmt och länge, sett på teve, hittat en viktig nyckel, bokat tid för fotvård och annan tid för klippning.

Tid för egenvård!

Om det nu var en tävling i effektivitet, alltså, det här livet.

torsdag 4 oktober 2012

FIlm

Idag och i morgon blir det dokumentation av ett nygammalt fenomen i Örebro. Kul att filma igen, jag ska berätta mera om några dagar.

Höststunder

Fina stunder idag.
En bilfärd genom sprakande lövskog, en härlig löksoppa på hemodlad lök i goda vänners sällskap.
Promenad i regn ner till ett renoveringsprojekt, en gammal tvättstuga, timrad, nu på väg att blir ett sommarhus för vackra semesterdagar i gemenskap. Att planera sitt liv och sina resurser utifrån gemenskap. Fint.

En av hästarna på gården har varit sjuk länge men nu är hon bättre och ska gås och springas igång innan hon kan ridas. Så en hästjoggingtur i skymningen var det bästa på hela dagen!

onsdag 3 oktober 2012

Rensar ut i prylhögen

Saker är inte så kul när man inte har ett eget hem. De blir mest ett hinder. Jobbiga att förvara, och i vissa stunder sorgligt att inte kunna sätta upp dem någonstans. Inte minst blir man medveten om hur mycket prylar man har! Som den här lilla soffa till exempel, som är en jättegullig utdragssäng. Idag har jag haft en sorteringsdag och kastat en massa saker och lagt ut andra på Blocket.

Jag önskar mig ett hem. Jag har längtat efter det länge, men av olika anledningar har jag flyttat runt och runt och runt, rätt slitsamt men man blir ju stark av det. Nu kommer jag ju inte att få ett ordenligt hem på ett tag, eftersom jag ska plugga, men det är jag ju inställd på. Men jag ska börja kalla på mitt riktiga hem redan nu.

Saker och ting har skett i mig under lång tid, utan att jag riktigt har varit medveten om det. Det har skett ett skifte från att vilja rikta mig utåt, mot världen, mot utmaningar och spännande människor, till att mera rikta fokus mot det inre och det nära. Familj börjar bli viktigt. Förankring. Stabilitet och lugn. Även om jag, men min tokstörda personlighet inte kanske riktigt kommer att sätta mig ner i tevesoffan och käka köttbullar utan hitta andra saker att lära mig, men på på ett närmre plan. Inte nödvändigtvis på andra sidan jorden.

De här prylarna åker också ut.

Nu ska jag dra till träningen!




måndag 1 oktober 2012

Vad som ger mig lugn

Livet är ju ofta fullt med saker som man måste göra.
Jag har just nu möjlighet att prova på livet utan måsten. Att göra enbart de saker jag vill. Jag vet, det är lyx, och likaså ett ansvar, för även om jag inte måste göra saker, så leder ju handlingar, eller ickehandlingar, till något. Vare sig man vill eller inte.

Detta borde ju tala om för oss alla att det är själva livet som styr vårt liv, och inte vi själva :-)
Om man är rakt och rättfram i vad man vill och dessutom har klart för sig varför man vill det man vill, så är man väl en god bit på väg. Det skapar ju en riktning. Möjlighet att styra in sig mot olika mål.

Vad som ger mig lugn är just nu att inte ha en massa saker inplanerat. Att befria mig från ansvar så långt det går. Att begränsa mina uppdrag, att inte lova människor saker utan vidare, att tänka efter innan jag säger ja till något.

Jag har sällan haft ställtid i mitt liv. Alltså, tid emellan saker som jag planerat in. Ibland har livet funkat bra i högintensivt presterande, ibland har saker ballat ur - som de ju gör ibland när livet styr och inte jag - och då har jag inte haft marginaler. Då har livet blivit tufft ibland. Familj och vänner har fått stå tillbaka för jobb. Så har det sett ut otaliga gånger.

Människor har älskat mig ändå. Och det är jag tacksam för. Tack!
Jag inser att mina värderingar gradvis har ändrats. Det har skett under några års tid, omärkligt. En massa andra saker har hänt i mig parallellt - och det har gjort det svårt att se vad som hänt i helheten Helena.

Men jag har fått ett bra tips:  att regelbundet ställa mig frågan: vad är viktigt för mig just nu? Vad är viktigast?

Svaren är olika, men aldrig att jag vill ha en maffig utmaning som fyller mitt liv.
Jag ser tillbaka på alla maffiga utmaningar i min historia och känner mig rätt stolt över att jag klarat dem så bra. Känner mig inte så sugen på att skapa flera utmaningar av den typen. Det är som att få en helvetes massa pengar och inse att de inte gör en lyckligare. Eller att bli en världsartist och inse att det inte gör en lyckligare. Eller att bli Den Största Äventyraren och inte känna sig nöjd ändå. Att det där presterandet inte får kål på rastlösheten, rotlösheten, oron, eller vad det nu är som bränner därinne.

Vad är viktigast just nu?
Att välja saker som ger mig lugn i hjärtat. 
Att göra val som pekar mot mera kontroll av min tillvaro, mera förutsägbarhet, långsiktighet.
Att bara få vara, utan att ha en tid att passa som är nästa punkt. 


Struktur

Det har varit lite si och så med strukturen under den senaste tiden. Jag har varit vaken sent för att kunna läsa in mitt första ljudboksuppdrag, eftersom jag på grund av sjukdomen bytte ut Studio Hönshuset mot inläsning i mammas ombyggda klädgarderob :-)  På en skärgårdsö är det lite si och så med tystnaden på dagtid.

Men nu är ljudboken klar, 375 sidor ungdomsroman, och det har varit kul att prova något nytt. Läsa dialog är både roligt och svårt. Passar mig. Det blir nog flera böcker framöver, när jag kan läsa in på de tider jag vill.

Nu är det 1 oktober och dags för månaden när jag ska komma igång med min konditions- och styrketräning! Det duger inte att sluta snickra och bära och kånka runt om jag inte ersätter det med något annat.

Så idag ska jag klippa äppelträd och göra ett upplägg för hösten på Resta.
Det blir också återgång till upp kl 7, i säng kl 23.

söndag 30 september 2012

Tillbaka till GÅ

När jag färdades de sista hundra metrarna hem till mitt hönshus, tänkte jag på senaste gången jag åkte på exakt den här vägsnutten. Det var eftermiddag, jag var på väg hem från en närliggande herrgård efter en helg i underbart lugn och stillhet. Natten innan hade jag suttit vid en bassäng, belyst av fullmånen. Det var bara en månad sedan och nu står fullmånen ovanför granarna och iakttar mig.

Så mycket har hänt.
På bara en månad har livet förändrats på många sätt, på många plan.
Jag övar på att inte värdera. Jag är däremot tacksam över att kunna se allt klarare på vad jag vill ha i mitt liv just nu, och över att jag för första gången på länge känner mig fri att påverka nuet som jag vill. Även om jag varit fri innan också, så har jag känt mig bunden av många saker. Måsten. Nu är de borta.

Det är en underbar känsla jag har just nu, njuter av att bara få sitta här i soffan och känna in Hemma.

lördag 29 september 2012

Ibland längtar jag efter att vara en liten ömtålig och ompysslad prinsessa, även om jag är en vuxen, stark och stolt kvinna. Ibland längtar jag efter cigg fast jag slutade röka för längesen. Ibland längtar jag efter godis fast jag vet att det bara gör en tjock och håltandad. Och ibland längtar jag efter att bli omhållen bara för omhållandets skull. Ibland vill jag knarka och ibland vill jag slåss, ibland vill jag flytta till ett kloster och ibland vill jag ingenting. Det är väl det som är att vara människa.

Allting finns. Alla åldrar som jag varit i finns som ekon inom mig, färgar mitt känsloliv och min inställning till livet. Konsten är att hitta kärnan och därmed lugnet och centrum. Och senare, därifrån en riktning. Jag känner det som att jag är på en lång resa med mig själv, och just nu är en så speciell och fin tid. Många svåra saker händer men jag behåller mitt lugn i botten och ganska högt upp längs kanterna.

Jag  är på väg hem. Det känns rätt och bra, det är dags att fortsätta livet hemma där jag satte det på paus. Jag längtar efter en speciell doft. Jag minns något svart och silvrigt och snabbt som susade förbi.


fredag 28 september 2012

04.18

Kan inte sova.
Hjärnan går i spinn och i går såg jag mitt livs första hallis.
Jag gick upp för trappan i mammas hus och såg en brunsvart hund gå förbi ute i verandarummet.
Om en hund kommer in i mammas hus är det snudd på avsågat hagelgevär. Min mor fördrar icke djur. Så den där hunden var på låtsas och jag blev verkligen förvånad när jag såg den. Det måste ju vara ett tecken på uttröttning.

Jag ser fram emot att komma hem till Örsundsbro efter en månad med fin samvaro med min mor i en svår tid. Vi har bott ihop i en månad och inte haft en enda liten konflikt eller ens munhuggning. Människor i sorg blir mjuka och tappar sina invanda roller. Nu - hem och träna crossfit och styrka med min nya träningskompis och övrig tid ligga på soffan en hel månad och ha höstsemester och det ska bli underbart och rogivande och bra för alla springande hundar i min hjärna.

Kanske lite stolpning av hästhagar, kanske klappa lite på en gris.

Sol, vind och vatten

Det gör ont att se alla flaggor på halv stång som omger vårt hus idag även fast de också gör mig glad.
Kan inte ducka för döden. Det är vackert med symboler och med de gemensamma ritualer
som gör oss till de människor vi är. Jag gör ett bildspel med fina bilder ur min extrapappas liv och tänker på att det är viktigt att vara här och nu, att inte förmörka sitt liv och sina relationer med bitterhet som kommer ur önskningar om att alla andra ska se på livet precis som man själv gör.
Tacksam för de kunskaper som jag fått ta del av de senaste året vad gäller att leva i mina innersta känslor. De har förändrat mitt liv.

torsdag 27 september 2012

En rundresa i Stockholm på 35

Man hinner uppleva mycket på trettiofem timmar.
Se ut över mjuka moln nedanför, kisa mot solen, glida fram längs sprakande skogar med guldlöv i fart. Vandra längs stenklädda hus, sjunga en sång, möta människor, hittills okända, andra välkända. Leka en lek, se en film, läsa ett manus, besöka ett produktionsbolag, inse saker om mig själv och om vad jag värderar högst i livet just nu.



Begravning och farväl

Nu är vi klara med alla förberedelser inför begravningen.
Det kommer att bli ett så vackert farväl i morgon, i en gammal enkel traditionell byggnad, otroligt vacker, precis vid havet. Det kommer att komma många människor, fler än vi först trodde. Stellan skulle tyckt om det här avskedet, det är jag säker på. Kanske känner han vår kärlek.

Snabba och hastiga avsked är svåra. Så mycket jag ville säga som jag kommer på i efterhand.
Sådan tydlig blid man får av vad en människa rymmer och innebär i sin stora helhet, när personen väl är borta. Han var en enkel och rak och hederlig man, och en del av något mera: ett tryggt sammanhang, en kombination som tillsammans med min mor gav till mitt liv, en klang av stabilitet. Nu får jag skapa den i mig själv och i mitt eget liv. Och med de ljusa minnen som vi skapat tillsammans genom livet.

Jag är så glad och tacksam för den tid vi fick tillsammans den här sommaren.
Att vi hann hitta tillbaka till varandra.

tisdag 25 september 2012

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
B-tema
Sångerna om frihet…

Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga


söndag 23 september 2012

La Familia

Möte med mina bröder och min far. Ska bli spännande, vi ska prata om sommarställets framtid!

lördag 22 september 2012

Fridfull ledighet och glädje

Min säng i natt gränsar till en bergssida. Utanför droppar ett sommarregn, trotsar höstkänslan tidigare idag. På andra sidan, en vik, ett vatten. Havet. En hel dag med vänner gör mig varm, ger ett lugn. Från simning i våtdräkter och löpning över kobbar och skär i kall snålblåst till eftersnack med kaffe och paj och senare, lite resande, middag och långa samtal i detta genuina kusthus.

Vad mera kan jag begära?
Det enda som skulle överträffa detta hade varit att ha en livspartner vid min sida för att dela detta varma, härliga.

fredag 21 september 2012

Till minne



Stellan flyttade in i vår familjs liv i samma tid som jag flyttade hemifrån.
Jag minns att jag var så glad att mamma hade träffat någon hon tyckte så mycket om,
och som verkade så lugn och snäll.

Stellan var en tillitsfull, ärlig och okomplicerad person, som följde sin magkänsla
och inte analyserade sönder saker. För honom blev den nya familjen viktig, och så länge jag kan minnas har han ställt upp för mig med allt ifrån teknisk och praktisk hjälp till att troget sluta upp vid mammas sida vid alla spelningar, filmpremiärer och andra galna projekt som jag genomdrivit. Han utgjorde en stabil punkt i min tillvaro som aldrig svajade. Han var så stolt över att få visa mig och mamma sitt företag. Jag kommer ihåg kontoret vid Korsvägen i Göteborg och hur jag och mamma följde med på luncher på hans favoritställen.

När jag fyllde 20 flyttade jag till ett hus, som inte hade funnits om det inte vore för Stellan. Och genom den totalrenovering som följde där lärde vi känna varann, han hjälpte mig att bygga och fixa många sena kvällar efter jobbet. Han lärde mig saker. Han var envis och arbetsam och rak och utan trassel.  Vi kunde pyssla sida vid sida i timmar utan att säga många ord, men ur den där tiden växte ett band. Den där fixaren har sedan troget följt mig i alla år. Han har ställt upp genom alla mina husbyggen och hjälpt mig med konkreta råd, kontakter och eldragning, allt som jag frågat efter och behövt har han letat upp i sina gömmor och gladeligen gett bort. Han har aldrig bett om att få någonting tillbaka. Det man har gett bort har man gett bort! sa han alltid glatt.
Men om han lånade ut något, som jag med min snurriga läggning slarvade bort eller hanterade ovarsamt, då blev han inte glad. Nej, det skulle vara ordning och reda! Man skulle ha respekt för sina saker och inte minst, sina verktyg.

Stellan är för mig en hederlig arbetshäst med sin verktygshink i handen. I den fanns allt man kunde behöva. Jag kunde aldrig fatta hur han lyckades ha allt man behövde i den där hinken. Han gillade verkligen att hjälpa till, och han älskade att se på teve!
Han hängde med i teknik och utveckling och installerade IP telefoni, riktade in antenner och hade det senaste av allt. Han var stolt över alla sina kanaler och gav mig tidningar som Internet world och annat, när jag jobbade med webdesign. Han hade kontakter och rekommenderade mig till mitt första jobb som reklamare, på Production Studios i Göteborg.

Jag fick en extrapappa och Stellan fick en större och lite småtokig familj. Han och mamma förverkligade Stellans gamla dröm om att ha en bas i Spanien att övervintra på. Han planterade träd, la stenplattor, glasade in verandan, alltid såg han till att ha något projekt att pyssla med. Han var intresserad av och samlade på viner, som han tog med hem från olika resor. Han byggde en vinkällare och serverade härliga viner vid mysiga middagar. När det gällde matlagning var han inte så dedicerad, men att grilla tyckte han om!
Hemma på Björkö förbättrade och förnyade han hela tiden hemmet och trädgården: byggde ett sommarboende i den gamla lagården, la om tak, drog in vatten.

Stellan hade alltid en bestämd bild framför sig av hur allt skulle bli när han satte igång med något, och tvekade sällan. Han var känd för sin noggrannhet och lojalitet. Något annat han hade inbyggt var en speciell, torr och blixtsnabb humor. Den sista dagen han levde drog han ett rått skämt och skrattade, all morfin och smärta till trots.

Han hade en öppen kanal in i sig själv och var klar över vad han ansåg var fel och rätt.
Stellan var en av de hederligaste människor jag har känt. Han var inte så mycket för kramar och närhet, men jag vet ändå att han tyckte väldigt mycket om mig.

Du finns i mitt hjärta.
Jag är så tacksam för allt, och glad att jag fick vara med dig på din sista svåra resa de sex dygnen till döden.

Låt din vilja ske

Sista veckan i Bohuslän

Ja, det blev en månad på Bästkusten.
Plötsligt kändes det som om jag lika gärna kunde stanna här som att vara någon annanstans.
Har en del att ta igen med min familj.
Jag har också varit uppe på Orust och sågat ner sly, röjt, rensat och vinterberett huset och trädgården.
Skaffat nya hyresgäster. Slängt prylar. Eldat, myst, tänt ljus och njutit av mitt vackra hus som jag skapat och som finns kvar - det är beständigt.

Tittat längtansfullt på min kajak, som vilar under huset. Fick ett erbjudande häromdagen som var svårt att motstå - men jag motstod. Bra.

Jag är snart klar med inläsningen av min första ljudbok och det känns riktigt bra.
Fokusera på få saker är min nya grej.
Träffa mina gamla goda vänner och njuta av att känna mig som en del i min helhet är också en mycket bra grej.


Vad är framgång?

Jag har ju min gamla favoritdikt om framgång, som jag skulle kunna kopiera in här och det skulle se riktigt bra ut, men färdigsydda sanningar är ju rätt trist och man kan så lätt säga att  "jaaa sådär är det ju!" om nåt smart som det tog nån annan en hel livstid att fundera ut.

Framgång för mig är att bryta de mönster som föder den vandrande vargen inuti mig.
Att kunna stanna längre och längre i en känsla av att vara tillräcklig, att det är bra som det är. Att de stora äventyren kan finnas i den lilla världen helt nära. Att både och finns.
Jag är riktigt bra på att vara målmedveten och på att komma dit jag bestämmer mig för att ta mig. Men jag har inte alltid - om ens ofta - tänkt till riktigt noga över vart jag siktar. Jag har gått på lust och känsla. Impuls!

Alltså - jag har nog inbillat mig att allt är genomtänkt, på ett intellektuellt plan, och med vårt samhälleliga mått har det väl varit det - stora, ambitiösa projekt som ställt krav på både medarbetare, struktur, taktik och konstnärlighet. Framåtriktning. Oräddhet. Det har funnits en plan. Att lära mera. Att få flera kontakter, att hitta bra spridningskanaler för de produktioner jag gjort.

Men de senaste åren har jag känt att jag inte vill fortsätta jobba som ensam producent.
Det blir inte kul. Jag gillar att dela, och även dela ansvar.
Att filma är kul, men jag behöver inte leva det. Jag behöver inte lägga all min tid på det.

För mig är personlig balans den största framgången.  Att resa inåt nu.
Att kunna stå mitt i mina känslor och titta på dem.
Jag vet vad jag kan. Jag vet att jag är kraftfull men också en skör känslomänniska.
Jag har lärt mig att sätta några viktiga gränser i mitt förhållningssätt till andra människor.
Det är en stor framgång.

Att respektera andra, betyder inte att jag accepterar deras ord eller handlingar. Och jag behöver aldrig lära mig det heller, jag kan bara välja bort att ha dem i mitt liv.



torsdag 13 september 2012

Det blåser storm och jag sjunger

Ibland undrar jag.
Om stora, gigantiska händelser ibland händer för att det finns små omärkliga element i dem som man lär sig något livsnödvändigt av.
Man fattar det inte där och då.
Men saker som man sen plockar upp i ett annat kapitel i livet och som plötsligt blir jätteviktigt.

Flummigt va?

Det händer saker

Det händer omtumlande saker på det privata planet.
I mitt inre. Det får dessutom näring av oväntade händelser ute i det yttre rummet.
Jag har växt och växer inuti, känner jag, och försöker förstå hur.
Jag tror att det betyder att jag har större utrymme i mig för empatiskt lyssnande - det vill säga, jag blir allt bättre på att separera det som händer i andra människor ifrån mig själv.

Jag är ju inte världens centrum. Människors val och reaktioner har ganska sällan med mig personligen att göra. De har en lång historia och en vardag och olika behov och rädslor som styr dem, och ibland påverkar dessa parametrar mitt liv. Det är ju dock ytterst mitt val att välja in dessa människor i mitt liv. 

Jag sa nåt klokt till min faster idag, när jag satt nere i hamnen och tittade ut över fiskebåtarna och vi pratade om bitterhet och om att ångra saker eller inte och i så fall varför.
Jag sa: Man borde gå in i relationer till andra människor utan att någonsin förvänta sig att de ska rädda en. Varken från sig själv eller från ansvar eller bördor. Man tycker att man är så jävla klok och medveten och insiktsfull så man nästan spyr, men lik förbannat så ramlar man automatiskt in i tankar om att längta efter att nån ska finnas där som inte är där eller att nån ska ringa som inte har tid eller att nån ska skicka blommor eller bara komma ridande på en enhörning och fångar upp en.

WTF!!!! En vänskap eller kärlek kan inte vara villkorslös om det finns inbyggda krav på den ena eller andra. De kraven måste sättas utifrån var och ens inre vilja till kontakt och ännu mer fördjupad kontakt. Att våga älska är att säga ja till smärta och att sluta fly från de känslor som man värderar som INTE BRA. Vem fan vet vad som är bra, i slutändan? Bra för vem? Och utifrån vilket tidsperspektiv?

Det påminner mig om needs, begär, behov.
Att vi människor har vissa grundläggande, mänskliga behov som gör oss till de underverk vi är.
Och sen har vi en massa konstruerade behov, som bara är strategier för vår överlevnad. Så länge de strategierna bara innefattar oss själva kan de funka rätt ok. Men när vi begär att andra ska införliva våra strategier i sina liv för att VÅRT eget liv ska fungera, har nåt gått på tok.

Låt mig vara den jag är.

Att älska någon fullt ut, föder min styrka.
Att bli riktigt älskad av någon, ger mig mod.

tisdag 11 september 2012

Hästen och Kaninen

Tygkaninen och den uppstoppade hästen låg på sängkammargolvet, och kaninen frågade:
– VERKLIG, vad är det? Är det att man har ett handtag och grejer inuti sig som snurrar runt?
Verklig är inte hur man är konstruerad, sa Hästen. Det är något som händer med en när ett barn älskat en länge, länge – inte bara för att leka med en, utan verkligen älskat en. Då blir man verklig.
–Gör det ont? frågade Kaninen.
– Ibland, sa Hästen, men när man är verklig bryr man sig inte om att det gör ont.
– Händer det på en gång som när man blir uppdragen?
– Nej, sa Hästen. Man blir långsamt verklig under lång tid, så det inträffar inte så ofta med dem som lätt går sönder, har skarpa hörn eller måste hanteras varsamt. När man till slut har blivit verklig brukar ens hår vara bortälskat, ögonen har ramlat ut och man har blivit sladdrig i lederna och mycket solkig. Men sådant gör ingenting när man är verklig.

ur The Velveteen Rabbit

Retreat - på en plats i nio dagar

Ibland formar livet vägar åt en –Det är bara att följa med. Ibland, föressten? Det är väl alltid så, fast jag ibland förleds att tro att det är jag som bestämmer...

Jag skulle enligt min egen plan till Ängsbacka på sista delen i min utbildning till zen coach.
Men enligt livets plan skulle jag istället till Göteborg och få vara med om de sista dagarna i livet hos en av mina närmaste. Jag är tacksam.

Jag har nu i princip varit stilla på samma plats i nio dagar, i känslomässig stress på grund av sjukdomen men med mycket stillhet omkring. Ingen teve. Ingen musik. Ett Enda Fokus: två andra människor. Ingenting annat.

Jag funderar över vad det gör med en människa att ha ETT ENDA FOKUS under nio dagar.

Min utbildning handlar om ett förhållningssätt till livet, om acceptans i tillvaron och att ge sig tid till att nå ner i känslorna som finns under det vardagliga gåpåköret. Läs lite mera om det här: http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/den-litterara-kameleonten-har-blivit-zen-coach--



söndag 9 september 2012

Stillhet

Tidigt i morse slutade en kamp som pågått i knappt en vecka.
Beskedet om oåterkallelig, dödlig cancerspridning i kroppen kom i söndags klockan två, för nästan exakt en vecka sedan. Tillståndet har sedan försämrats kraftigt för var dag, fram till det sista dygnet på sjukhus.

Äntligen frid.
Det är smärtsamt att se en människa kämpa för varje andetag, att se medvetandet vända sig inåt och långsamt försvinna, för oss som älskar och varit familj i många år. Det är säkert mycket svårt att få beskedet om att man ska dö i förtid, men det är också svårt att vara den som ska leva med saknaden. Som min mor. De fick tjugo händelserika år tillsammans.

fredag 7 september 2012

Att inget kunna göra åt saken.

Jag är en sjuhelvetes fixare.
Om jag någon gång kommer att gifta mig, kommer det att ske med blixtar och dunder, i en medeltidssaga eller i ett rymdskepp...

Jag är en djupsinning rackare, en sjutusan till snackare, en mästerlig snickare, prickare, jag prickar in, skjuter ner, plockar upp från ingenting och skapar en dubbelsidig fästning.
Ge mig allt du tål och jag skrattar bara högt och vrålar skål, jag drar en långtrål djupt ner i din historia av brokiga, slitiga år, smeker ditt bångstyriga hår, fäller en högoktanig tår, läker och trampar i dina sår, får dig att känna saker som du aldrig känt förut, får dig att tro att din långa resa äntligen är slut, jag triggar dina triggers, exploderar i din hjärna, får dig att sätta mig på pidestal, så jävla hal och beräknande och optimal - eller är det kanske inte alls så????? kanske är jag istället bara det sannaste du mött lika röd och rädd och innerlig som hjärtat i ett nyskjutet kött, igen, tårar på din kind, vi är dubbla korsdrag i en och samma vind, SÅ ge mig mer, rid med mig snabbt och bortåt, älska mig just för allt det där som du är rädd för som du ser i mina ögon när jag ler, kärleken, kärleken till världen och inte bara till dej DEN gör dig så jävla rädd för att förlora mej men om jag valt har jag valt totalt och varje tvivel du har skuggar över det självklara vulkaniska faktum att vi finns, just nu jag och du och inget annat gäller, inga missbrukarmodeller, ge hit, ge mig en sil av livet, rent vitt och lätt, låt mig hitta rätt

Ojsan det blev visst lite poetry om kärlek istället för om maktlöshet, som det var tänkt.

Min tid som upplevelsenarkoman

Från det att jag var 20 och fram tills ganska nyligen har jag sökt mig utåt, bortåt, för att uppleva, få kickar, för att KÄNNA saker. Äventyr. Utmaningar. Kickar.
Att bestiga berg, att köra motorcyklar genom storslagna landskap, att vandra på ryska stäppen, att landa på avlägsna platser i djungeln med ett litet, skrotigt plan, att kliva ett par decimeter nära en dödlig orm, att möta ett ursprungsfolk i Honduras, Guatemala eller på Filippinerna. Att bli jagad i gatuuplopp i Kina, att vara misstänkt för olaga markintrång i Nicaragua och få passet beslagtaget.

Kickar som får mig att känna mig levande.
Kanske lite MER levande, kanske lite mer SPECIELL än alla andra vanliga, tråkiga, begränsade människor. Jag vågar. Jag förmår. Jag orkar. Jag har kapacitet nog till att...
Kickar som dövar.
Kickar som ger ett inbillat människovärde.

Visst, det är dubbelt, klart att det ger mig något. Men varför måste jag anta alla dessa utmaningar inför mig själv, skapa alla dessa spänningsscenarion? Det finns flera skäl.

1. Jag har anlag till att bli den där ensamma upptäckaren (som inte riktigt behövs nuförtiden...)
2. Det finns en spänning i att se HUR LÅNGT KAN JAG KOMMA? (nära en annan människa, in i djungeln, ner i havet, et c.)
3, Det finns en beroendefunktion i mig som bara vill ha mer, mer, mer när jag väl börjat utmana samhällets spelregler. Hur mycket kan jag gå utanför gängse normer?
4. Ett slags förakt eller protest mot det medelmåttiga, som kommer ur ett motstånd mot de regler som ville begränsa mig (skydda mig) under min uppväxt.



torsdag 6 september 2012

Imponerad över svensk sjukvård

När en människa är nära att dö, blir vårdapparaten effektiv.
I alla fall om man lägger till en vänlig men  kompromisslös hållning, där man förutsätter att alla vill hjälpa en och så fort som de bara kan.
Då gör alla det, och det dyker upp den ena personen efter den andra på träverandan vid havet.
Nedanför klipporna och äppelträden rullar rullstolar, sjuksängar, påsar med larm.
 Det är så vackert här, och allt är skapat med kärlek, men det räcker inte.


Nu har vi fått hem min extrapappa från sjukhuset innan han blev för svag för en sjuktransport - men det var knappt att han orkade. Efter det att vi kom hem har han nästan bara sovit, och är helt fjärn av den starka, smärtstillande medicinen.

Idag har jag känt mig så oerhört tacksam över att han fortfarande finns här hos oss, jag vet att han ska dö, att det är oåterkalleligt, men vi kan fortfarande prata, skratta ihop, bara finnas ihop.
Tempot i mitt liv hålls uppe av det praktiska engagemanget kring mat, medicin, inläsning på ämnet cancer.

Jag lär mig mer för varje dag.
Om cancer. Och om livet.

Igår letade jag i en garderob efter ett gardinomtag, drog ut en låda och hittade där en bok som jag läst för längesen och som jag velat läsa om i ett par års tid. Det var inte min kopia.
Jag stirrade ner på omslaget. Det kändes som om någon gav boken till mig för att det nu är dags.

Göran Grip. Allting finns.

onsdag 5 september 2012

Att läsa sitt inre

I januari började jag lära mig att använda vissa tekniker för att klarare kunna läsa av mina känslor och se på vad som fanns inne i mig. Teknikerna och verktygen ger mig häpnadsväckande resultat när det gäller att hantera oro, frustration, rastlöshet och ilska. Vad det handlar om är helt enkelt att tillåta mig själv att sjunka ner en nivå och titta på vad som ligger under dessa känslor. Vad finns det för längtan och för behov som genererar de ytligare reaktionerna.

För att kunna se det måste jag ha en kunskap om hur sinnevärlden och känslorna fungerar.
Om vilka grundkvaliteer och essentiella behov som skapar mitt allmäntillstånd rent mentalt.

Just nu känner jag ett starkt behov av att upprätthålla min balans och min harmoni, för att kunna finnas närvarande till 100 % för min mamma och extrapappa. Det finns saker som har stört detta fokus, och jag har inte riktigt kunnat se på dem ur ett djupare perspektiv. Nu har jag alldeles nyss haft ett samtal med en lyssnare som har hjälpt mig att hålla fokus på dessa behov och kvaliteer under samtalets gång, och det var som vanligt oerhört givande. Jag ser nu mycket klarare på vad som ligger bakom den frustration jag kände, och det gör att själva frustrationen helt släcks ut och jag istället kan känna empati med mig själv och mina djupare behov.

Jag ska nu sätta mig och skriva ner de bra saker som jag kom fram till. Tack, Tine.

Spår

När man vet att en människa snart kommer att försvinna, blir allt som hör samman med personen så tydligt. Kläderna på galgarna, breven, tandborsten. Sjömansutrustningen som gått i arv, alla verktyg, tevetablån som ligger uppslagen. Spår som vi människor lämnar omkring oss. En del av det som gör oss till den vi är. Våra behov, vår nyfikenhet, våra minnen. Strategier för att hantera livet som lämnar spår i vår omgivning. Får konsekvenser.

Det blir extra tydligt när man lever i en utmätt tid.
Och ändå är vår tid alltid utmätt.

söndag 2 september 2012

Vilohelgen blev en helg av sorg

Ett liv i min närmsta krets rinner ut.
Jag står helt maktlös. Mot cancer har jag inget att sätta emot - det enda jag kan ge är min lojalitet och kärlek. Det är svårt att ta in att rättvisa är ett begrepp som vi människor har hittat på. Utanför våra hemsnickrade regler råder något annat. Är det slumpen? Och i så fall, varför råder den?

Kunde jag gjort något som jag inte gjorde?
Kunde jag ha ifrågasatt mera?
Det kommer alltid att finnas saker som jag kunde ha gjort annorlunda, bättre, mera, tidigare, senare.
Men livet är bara just det som det är.

Och just nu är det sorg.

onsdag 29 augusti 2012

Slut på snickarlivet - en början på något nytt

Nu.
I soffan. Stilla.
Jag kan faktiskt inte tro att det är sant: Helrenoveringen och tillbygget är klart.

Jag började i maj förra året:
Sökte om vatten och avlopp och så drog markarbetena igång i juni.
Parallellt jobbade jag med andra delar av huset: tak, bottenbjälklag, et c

Nu är alla fönster bytta, fasaden bytt, huset tillbyggt 40 m2
taket omläktat och omlagt, nytt badrum, nytt kök, nya ytskikt i alla rum.
Det ska bli mycket intressant att räkna ut vad det här huset har kostat mig.

Det är klart!!!!!!!!

onsdag 22 augusti 2012

Vad som har gett mig lugn idag

När jag tittade ut genom dörren och såg korna i hagen alldeles utanför. En av kossorna försökte slicka sig själv på halsen men tungan räckte inte. Det såg skojigt ut.

När jag vände mig om och tittade på den lilla grässnutt som jag hann klippa innan regnet kom.

När regnet kom. Det bar med sig en känsla av sommar.

När jag tittade på tryckmätaren på expansionskärlet. 1,1 bar. Perfekt.

När jag dammsög huset och i synnerhet trappan.

När jag torkade bestick som jag skrapat rena från färg, med en rutig, rosa handduk.

Tala det är så tyst

eller tvärtom. Var tyst för jag blir döv.
Idag har jag haft två långa samtal på Skype.
De var väldigt bra båda två och fick mig att kunna se vilka behov hos mig som ligger främst just nu i livet. Lugn och harmoni. Det gjorde det tydligt för mig varför det känns tufft att flytta till Stockholm nu. Det främsta skälen till att jag flyttar dit är kreativitet, ny input (jobb) och nytt kontaktnät i min gamla bransch, filmen. det vill säga, jag flyttar inte mot mitt främsta behov.

Då blir det väldigt viktigt plötsligt att skapa en medvetenhet kring hur jag ska kunna behålla och förvalta lugnet och ron som har varit lätt här ute på landet: bland naturen, hästarna, vännerna, pysslandet.

Jag har lätt för att se på faktorer utifrån som det som är av betydelse. De fysiska tingen omkring, händelser utanför mig. Men när jag tänker att lugnet som finns i mig inte kommer ur natur, hästar och blommor, utan ur djupet av mig själv, känns det som om det stämmer. All denna magnetism som jag utövar på min värld är ju trevlig och resulterar i många spännande saker, men är det inte litegrann en flykt från att stanna upp och vara på en plats?

Jag längtar faktiskt efter faktorer i livet som ger ro. Ett ordnat hem, kontinuitet, lite mer rutin.
Därför har jag bestämt mig för att göra en koll på mig själv och skriva ner varje kväll vad som skapat lugn i mig under dagen, och vad som skapat oro. Över tid tror jag att jag kommer att kunna se ett mönster som inte ens jag kan prata mig ur.

Tack, vänner för rösterna. Nu ska jag läsa in talbok.

tisdag 21 augusti 2012

Gärna en röst på mig

Jag ligger just nu etta som inläsare på boken Kär Lek på Storytel. Kul, hoppas att det blir jag som får äran. Lyssna och Rösta gärna på mig!

Sju dygn kvar som byggmästare

...undrar vad jag kommer att bli mästare på sedan?
Den 29 augusti ska huset vara klart. No mercy.
Jag är hemma och i vid god hälsa och i full fart med att avverka punkter på min lista.

Det är ju irriterande när en liten punkt på listan heter:
* Mura upp vägg i sovrummet

- och så tar alla förberedelser (som att lyfta ner tegel, mäta, bygga form, räkna ut antal och längder, fixa stenskivan på vinkelslipen, fixa kap, kapa, städa, et c) hur lång tid som helst. Borde skriva punkten som massvis av punkter istället, för att känna att jag kommer någonstans, men då blir ju å andra sida listan väldigt lång?

Och då kanske jag inte hinner klart tills på onsdag :-)



söndag 19 augusti 2012

Inställningen till det hela

I relation till olika människor blir olika sidor hos mig själv synliga, eller kanske ska jag säga, tydligare.
Vad innebär det för mig att vara levande? Att leva fullt ut?
Jag noterar att jag ofta söker mig till impulser utifrån. Prova nya saker. Lära mig nytt. Resa. Utmana mig själv. Är denna resa utåt en flykt från resan inåt? Att skapa så mycket kontakt och interaktion med yttervärlden att de inre värdena, impulserna, flödet där inne begravs? Inte se skogen för alla träd?

Kanske är det lite så mitt liv har fungerat. Utbildningen jag går just nu, lär mig att stanna upp och titta på vad som finns just nu, inuti mig. Vilka känslor och stämningar rör sig i mig? Vad har jag för längtan och behov? Att skapa rutiner för att med regelbundenhet hålla mig medveten om mitt inre, skapar en långsiktig klarsynthet som är bra för mig.

Rutiner är en svag sida hos mig som behöver tränas upp.
Jag tänkte mig att börja med nya träningsrutiner nu, och i samband med dem lägga in morgonmeditiation.



fredag 17 augusti 2012

Non violent communication

Idag har jag börjat min studie av Marshall Roseberg och hans teknik/förhållningssätt NVC, non violent communication. Marshall anser att vi lär oss från att vi är små att använda en kommunikation som på ett subtilt sätt är full av krav, hot, jämförelser, hot om straff samt bra- och dåligttänk.

Det känns bra att gå in i det. Precis som att jag nu behöver växla över min träning till annat än renoveringsjobb och capoeira. Capoeiran blir inte så effektiv för mig som ren träning, i och med att jag måste tänka så mycket hela tiden så att det går rätt långsamt. Men hela min poäng med capoeiran var ju inte träning mest, utan att väcka upp min kropp. Det fortsätter jag med.
Vårt fina gym i Örsa! Och billigt är det också, förutom att det är så brutalt coolt med alla gamla välbevarade maskiner och rekvisita sen 50-talet.

Crossfit - darrande kropp och stillad själ

Herregud.
Först alltså två heldagar med riktigt tungt kroppsarbete, och sedan ett hysteriskt torsdagspass med Johannes som är ett slags crossfitmästare... kommer jag överleva sviterna av denna vecka? I min vänsterarm känns det som om jag slitit av en sena och i min högra höft har nån stoppat in en massa sandpapper mellan kulan och ledskålen.

Men det ska kännas att man lever!
Jag känner mig stark, tålig och tacksam över att livet hela tiden ger mig saker. Utmaningar och gåvor.
Härom dagen hände det en sak som fick mig att tänka över hur sällan jag ber. Kanske inte ber till gud, men hur sällan jag ber om att något ska ske, eller bli klart eller bli bra eller om support.
Men trots att jag glömmer att be, skickar livet mig support på de mest oväntade sätt.


onsdag 15 augusti 2012

Vem är det som bestämmer?

Min kära guddotter och hennes bror äter branflakes och diskuterar stora frågor.

Det stora lerkalaset

Jag vet inte vad jag ska säga om det här lerkalaset, annat än att det är en sällsam historia. Det började med att pumpen inte behöll trycket när vi väl kopplat in den, och det berodde vare sig på luftblåsan i hydropressen, eller på backventilen i brunnen, utan det var alstå en läcka någonstans. Antagligen i en skarv i marken. Något läckte. Men var var skarven? Jag hade bestämt för mig att vi hade lagt tiometersslangen först och sen tjugometaren. Fint, allt som behövdes var en stor grävare, fulfrigolit från byggmax och en chaufför:

och sen, ett tu tre, såg min fina, bärlagerbeströdda mark ut så här:

Det är ju för jävligt på ren svenska!!!!  Ett enda stort sammelsurium av krossad frigolit och lerjord. Så mycket för det omsorgsfulla isoleringsarbetet jag gjorde i höstas, krälandes i dyn. Jag var tvungen att sätta mig ner och lipa en stund av frustrationen över att behöva göra samma jobb två gånger.

Efter att jag tillåtit mig att tycka att allt kändes för jävligt, kunde jag förlika mig lite mera med att vara missnöjd. Sen följde ytterligare två grävprojekt. På mindre än en vecka hade jag alltså tre grävmaskiner i trädgården...

Jag lyckades få hem denna lilla minigrävare som larvade sönder resten av gräset på framsidan när vi äntligen grävde fram och hittade skarvjäveln. Vi hittade den och lagade den. Puh.

På min tomt finns nu en gigantisk hög med lera. Först var den ganska liten. En man och minigrävaren fixade den, efter att jg bett honom skala av marken framför huset med den breda skopan. Sedan börjande underskriven rota där grävaren grävt. Under gräset hade den vidriga leran kommit fram, men under leran, upptäckte jag, där fanns ju grus! En gång i tiden hade här tydligen varit en grusad gång! Grävandet tog sin början. Jag grävde och grävde. Blod, svett och tårar, jag grävde. Och nu är lerhögen ett imponerande mindre berg, som på fredag blir hämtat av en lastbil med skopa.

Jag är en lycklig kvinna.


måndag 6 augusti 2012

Att plana ut

Det är lika svårt för mig att jämna till mitt inre som att plana ut marken på min tomt.

Fundamentet ligger där, stenhårt, efter att ha trampats och trampats av bestämda fötter genom årtionden.
Och om det till exempel utsätts för väta, så är det istället för stenhårt lerkladdigt och dödstungt och svårrubbligt. Det lossar inte från spaden.

När jag gräver där jag står, i mitt inre, lossnar kladdet från spaden? Nja. Idag gick spaden av. Då får man fixa en ny. Kanske gräva på ett nytt sätt.

Det är väldigt svårt att plana ut och få marken helt jämn, sådär perfekt och välavvägd som jag skulle önska. Inget att snubbla på. Ingen grop att ramla ner i. Det tar lång tid. Kräver tålamod. Hur perfekt är perfekt? Vad är bekvämt att leva med? Vad är bekvämlighet?

tisdag 31 juli 2012

Om tänk kring olika lösningar

Snyggast eller enklast. Vilket ska man välja?

Hur delar man snyggast en tegelsten på mitten?

Lugn

Mitt i alla beslut som nu ska fattas känner jag ett lugn i mig själv. En förvissning om att jag kan. Att jag genomför en mängd saker som känns bra. Jag befinner mig allra oftast ute i naturen. På landet. Jag är övertygad om att det har varit mycket bra för mig med alla dessa djur och alla träd under denna tid av självåtervinning. Jag har fått tillbaka tron på mig själv. Jag hör min egen röst.

Jag är tacksam för att jag fått anledning att studera mig själv, mina val och mina gränser.
Jag vet när jag gillar att vara gränslös, när det är mindre bra och när det är dags att hämta in mig från uppe i det blå. Jag kan ta medvetna beslut om att inte blanda mig i andra människors processer med sig själva.