tisdag 30 augusti 2011

Stjärnklart

I kväll har jag skrivit en dikt till min storebror. Han är speciell och jag tycker så mycket om honom, lite butter och vrång men med ett hjärta av guld bakom fasaden av järn. Idag har jag också kommit fram till att jag borde ha gjort lumpen. Det hade nog gjort susen för min karaktär. Min karaktär har jag diskuterat ikväll och den lämnar mycket i övrigt att önska. Jag tycker inte om att se skit på min insida men faktiskt så skulle jag vilja gå igenom ett karaktärsprov. Hur får man bättre karaktär? Steg ett kan vara att utmana mig på något som verkar jävligt jobbigt men är bra för mig.

måndag 29 augusti 2011

Rikedom är att ge, utan att förvänta sig något tillbaka.

söndag 28 augusti 2011

Dansar med vargar

Sena nätter med mycket tankar. Jag är kvar på jobbet i Norge, åker på tisdag till Göteborg för att filma min faster som ska repa i sitt hem i Göteborg inför en turné. På onsdag ska vi planera vår förestående resa till Rom. Torsdag ska jag för sista gången filma fiskarna på båten Sandö, och sedan åker jag tillbaka till Uppsala. Får se hur sent det blir med filmandet, om jag pallar att köra hela vägen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har något bra att komma hem till.

Mitt liv är verkligen en serie händelser och aktiviteter som oavbrutet avlöser varandra. När en lucka inträffar - någon ställer in eller planer förändras - känns det alltid som att jag får en fin present i form av värdefull tid. Ibland använder jag den tiden till andra måstesaker, men ibland använder jag den för att fika med en vän, ligga på min gräsmatta, klappa kor eller plocka plommon.

Jag inser att den där tiden, lucktiden, är tid som jag själv måste planera in i mitt liv om det ska bli härligt att leva det. Jag har så länge velat få bukt på min överplanering men jag verkar inte klara av det.

Ibland behöver de  där luckorna vara en hel dag eller en helg. Ibland räcker det med tio minuter. Men just nu har jag inga alls. Tyvärr måste jag nog se på dem som ett åtagande, att det är ett jobb jag har fått, att planera in luckorna i mitt liv. Jag har lättare att lyssna på andra än på mig själv. Jag kan ju låtsas att jag får betalt för det. Eller att en läkare sagt till mig: du måste börja meditera tio minuter varje morgon, annars dör du. Jag får kanske börja så.

Min far stressar aldrig. Min bror har alltid ledig tid över till middagar, kalas, en promenad med en häst. Han planerar aldrig fullt! När jag träffar dem nu i veckan ska jag intervjua dem på allvar om hur de gör.

lördag 27 augusti 2011

Vilja alstrar vilja!

Vilja visar sig i handling på följande sätt: energi, kontroll, klar inriktning, beslutsamhet, ihärdighet, mod och organisationsförmåga. Den senaste tiden har jag varit usel på att fatta beslut. Det har känts svårt att höra vad jag vill när det gäller nästan allt. Men normalt mår jag alltid bra när jag har bestämt mig för något. Jag känner mig tillfreds då, lugn och nöjd. Att ha kommit vidare. Att fatta beslut om saker är något som är bra för min självkänsla, och den behöver verkligen gödning. Jag ska leta efter fler bra sätt.

Vad man talar om

Det finns ett naturligt rangsystem hos människor. Familj, vänner, grannar, kollegor, bekanta, en okänd på gatan. Man bemöter människor på olika sätt. Jag är med på det resonemanget i teorin, och jag pratar ju inte om mina mensproblem med en formell kollega. Och inom den nära kretsen selekterar även jag. Men när jag går till mig själv och tänker på mitt eget rangsystem så har jag vänner som står mig närmare än delar av familjen. De har blivit en del av vad jag ser på som min familj. Jag pratar med mina närmaste vänner om det mesta, kanske om för mycket saker? som hör till familjen. Rangsystemets regler lär man sig hemifrån, verkar det som. I mitt hem såg rangsystemet mera ut som: vi två är en enhet. Alla de andra finns långt utanför.

Jag var jättenyfiken på alla de där som var utanför! Jag ville komma in i deras värld, den kändes så spännande, förgylld i kanterna, bättre än min. Jag ville ha mera. Kanske revolterade jag mot det där trånga vi mot världen - genom att sträcka mig efter just världen. Rädd att gå miste om den. DÅ handlade det om att jag ville ha en stor familj. "Det känns så futtigt med bara du och jag", sa jag till min stackars ensamma mamma när hon hade tagit med mig på semester och vi satt på balkongen och tittade ut. Det spelade ingen roll som det var grannarna eller de vi satt bredvid på flyget till Mallorca. Jag ville vara med andra HELA TIDEN. Jag försökte alltid dra in andra människor i det som mamma tyckte var vår privata sfär. "Helena, man bjuder bara inte in ensamma människor på julafton!!! Det är en högtid för den närmaste familjen!!"


Varför det var så viktigt för mig vet jag inte. I mitt första hem, hos pappa, fanns ju ofta mina tre syskon och pappa och mamma. Kanske längtade jag tillbaka till min kärnfamilj. Det här med att bara dela vissa saker med den närmaste, det vill säga sin mamma, vände jag mig också mot. Jag har för mig att jag berättade saker som var privat för mina kompisar, som mamma inte ville att de skulle känna till. "Det håller vi inom familjen."

Varför lärde jag mig inte det?

Mörker och ljus

Hopp och förtvivlan avlöser varandra i mitt liv. Jag har just fått ett hemskt besked som utmanar mig att inte falla ner i maktlöshetens bottenlösa träsk. Ibland när jag känner mig sån, tänker jag på dessa kloka ord om framgång. Det hjälper mig:

Att skratta ofta och mycket.
Att vinna människors respekt och barns tillgivenhet.
 Att leta fram det bästa hos andra människor och det bästa hos sig själv.
Att kunna känna sig stor utan att först ha gjort någon annan människa liten.

Att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre.
Att veta att åtminstone en människa har kunnat andas lite lättare för att man levat.
Detta är att ha haft framgång.

fredag 26 augusti 2011

Inspiration!

Idag vände jag bilen för att stanna och fota på en otroligt vacker plats.
Jag kände pulsen slå i hela kroppen när ögonen vant började leta vinklar.
Tack för platsen, kära liv. Och för friskhetstecknet. Det var så längesedan!

Bryt ett ben, byt en arm

När jag river upp golvet i köket är en del golvbjälkar ruttna. I början backar jag för jobbet och tänker spara de stackars skarvade bitar som ser OK ut, men efter ett tag fattar ju även jag att detta bara är dumsnålt. Lika bra att riva bort skiten och sätta dit nya, fräscha grejer. Inget halvdant grundjobb när man lägger ner så mycket krut på allt runtomkring, nytt golv, isolering.

När jag river i mig själv... är jag ganska kass på att ens se de de där ruttna bjälkarna. "Näe, men det DÄR draget hos mig är nog inte så dåligt, och om det är LITE dåligt så går det säkert att bara slipa lite på sidorna så ser det bra ut!" tänker jag. Och byter inte ut de delar med min personlighet som inte gagnar mig. Jag vill istället inte se dem alls. Och det gör jag ju knappt heller,

för vad är det som är dåligt med mig? :-) Jag är ju så himla perfekt...


onsdag 24 augusti 2011

Utom kontroll

Just denna natt har jag mindre kontroll än någonsin över mitt liv. Befinner mig på en ny, spöklik arbetsplats i Norge. Sömnlös i en knarrande säng. Regnet vräker ner. Jag är här för att jobba intensivt några dygn i månaden för att kunna ha mycket ledig tid resten av tiden. Men just nu renoverar jag mest på den där lediga tiden, så den är inte så ledig.

Tänk om regnet vräker ner hemma på bygget också? HUR kan man lämna sitt bygge dagen innan man ska byta ut alla fönster i huset till fönster som man lite spontant inköpt på Blocket? Kommer de alls att passa in? Hur är det möjligt att bara chansa så vilt? Ut med de gamla vackra. In med ekonomiska treglas. Äkta genomgående spröjs mot falsk. Jag vrider mig svettig i sänglinnet av blotta tanken. Idioti!