Sedan jag försiktigt börjat vända mig utåt igen, efter att bara ha varit innesluten i mig själv och alla mina problem, har jag mött mycket kärlek och värme. Att våga möta andra människor, gamla vänner, nya bekantskaper, har varit läskigt och jobbigt, men min terapeut har pushat mig och gett mig tekniker för hur jag ska reglera möten och samtal. Hur jag ska klara av att prata med människor fast jag upplevt att jag ingenting har att säga, att jag bara är ett stort problem utan framtid, utan samtalsämnen. Jag har suttit och gråtit i panik i min patientstol för att jag varit så rädd för att träffa min bästa vän. Panik för att jag inte har haft något att säga henne. Jag har varit så totalt låst. Vad sorgligt att det kan bli så.
Nu, några veckor senare, har jag träffat både henne och min guddotter igen, och efter det, hela hennes familj, för första gången på över ett år. De tar emot mig med öppna armar och säger att jag är viktig för dem. Att de älskar mig. De ger mig kraft att orka vidare.
Jag fortsätter sakta med att besöka Göteborg, stämma träff med människor som inspirerat mig, stöttat mig, funnits där under lång tid, samarbetat med mig, diskuterat tillsammans, lärt tillsammans, viktiga saker. Viktiga saker för mig som jag nu nästan glömt av. Är det fortfarande viktigt? VAD är viktigt? Och varför? Alla sluter upp, mangrant. Ingen avbokar eller har inte tid. Jag känner mig levande. Jag känner mig värderad för den som är jag. Bland vänner.
Jag får meddelanden från mina nya vänner i Uppsala. Vänner som jag investerat tid och tankar med. Som jag hjälpt och som hjälpt mig. Som jag fått fin kontakt med. De kollar läget. De bryr sig om. De bjuder in mig till sina nätverk. Jag känner att det finns saker kvar i mig som fortfarande gör mig värd att älska! Det har inte gått sönder, smulats bort, brunnit upp. Jag känner att det finns inspiration och vilja till saker även hos mig. Jag behöver stärka mig, träffa människor jag tycker om och göra saker som jag tycker om att göra. Väva tillbaka ett skyddande fluff kring min mentala kropp. Det där fluffet som gör att vi tål att snubbla, falla, klämmas i en dörr.
I morgon kväll åker jag till mina vänner från Honduras, som är på besök i Norge. Vi ska spendera två dagar tillsammans och jag ska få träffa Bine, min andra extradotter. Sedan är jag inbjuden till "julafton" med min tredje lilla extradotter på Orust - och hennes mamma med familj. Jag är tacksam och glad för att ha alla dessa fina människor omkring mig, både i min nya och min gamla stad. Och på andra ställen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar