fredag 29 juni 2012

Mailbombad!

Jag har satt ut en annons på mitt hus på västkusten, som ska hyras ut, och jag blir fullkomligt överöst med svar. Kort och lång tid, det finns massor av intresse. Känns skönt, jag var lite orolig men det hade jag inte behövt vara. Och vem vill inte sova på en sådan här plats?

Smärtan i farväl

Det är när jag inser att ingen är odödlig, och att människor nära är på väg att ryckas bort - trots att det kanske tar tid - som sorgen kommer. Sorg över smärtan jag ser i ögonen, sorg över den fysiska smärtan som mina nära känner, frustration över att det är så lite jag kan göra, att jag i vissa avseenden är helt maktlös. Det enda jag kan göra är att ge så mycket som möjligt så länge det går. Av sådant som räknas. Stöd, kärlek, omsorg, humor, energi. Kanske också våga visa min egen sorg. Det gör ont med smärtsamma sjukdomar som tar bort livsglädjen. Det som blir viktigt är det som finns just nu. Att vi fortfarande är här tillsammans, att vi kan skratta, läsa om nåt i en tidning, dela små saker. Minnen brusar fram. Allt vi delat genom åren. Livet blir tydligt.

måndag 25 juni 2012

Vänner

Så var jag äntligen här: hos en av mina äldsta vänner och hans mor! I det otroligt vackra och stenkulliga landskapet är det alltid härligt att vara, även om det som idag fullkomligt öser ner och blåser friskt. Men så lagom till middagstid, efter några öl och efter att Gunnar "Fingers" händer som vanligt mirakulöst svept över några av mina trasiga maskiner och lagat dem i en blink,  mojnade ovädret lagom till att vi skulle tända grillen och solen bröt fram.

Gunnar är en kille med ovanligt mycket prylar. Ni som tycker att JAG har mycket saker - besök honom. Det är spännande att kika in i alla vrår och studera saker som han antingen åtagit sig att laga för att någon människa ska bli glad, eller saker som han tagit tillvara för att han inte gillar vår tids slit- och slängmentalitet. Eller saker som han bara tycker är fina eller intressanta, blandat med saker som säkert någon kommer att kunna få nytta av framöver, och i tillägg saker som egentligen ska slängas men som behöver plockas isär i olika delar först.

Och alltid är han så lugn och positiv! Det går helt enkelt inte att vara superstressad och orolig om man hänger en stund med Gunnar. Han är som en valium. Eller kanske mera som en vilstol i skuggan under ett träd. Och omärkligt, inuti den där vilstolen, ryms en storslagen och högpresterande teknikverkstad.

lördag 23 juni 2012

Power of love

Störst av allt är kärleken!
Det här är Ellen och Jimmys buss. Jimmy har byggt, och byggt med kärlek. Min nyfikenhet ledde mig till den här skapelsen, och då jag stod och fotade den - inne på någons tomt - kom ägaren plötsligt utrusande och såg farlig ut. Men efter några intresserade frågor sken han upp och förevisade entusiastiskt godbiten tillsammans med sin tjej.
Riktigt snyggt. Men det som berörde mig var just kärleken i konceptet. En värld bara för Ellen och Jimmy...

...vilket får mig att tänka på min absoluta favoritdikt: Lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Konsten att inte ha tråkigt

Idag gjorde jag inbrott i en skola. Tja, hur skulle någon kunna motstå en sådan här dörr?
Jag har alltid varit barnsligt förtjust i gamila hus - det går igång ett slags generator i mig som genererar upptäckarkänslor och hög endorfinnivå. Vem vet, det kan ju ligga någon galning och trycka bakom vilket hörn som helst?

Så jag smög omkring därinne ett tag och glömde helt bort min kollega och min klient som stod utanför och undrade vart i all sin dar den där svenskan tog vägen.



Spana in den här gympasalens golv!!! Det verkar omöjligt, men det ser ut som att isoleringen har fyllts med vatten, som sen har frusit och sprängt upp hela golvet, som böljar som en ballong!

Dagar i ett slags lyckokänsla

Den här sommaren är en vagabondsommar utan dess like. Jag har varit orolig för att det ska slita på mig och få mig att känna mig rastlös, men det går faktiskt bättre än förväntat. Antagligen är det för att jag hela tiden rör mig mellan människor som jag tycker om. Jag märker att det är först när jag börjar tänka på att jag skulle vilja att det var på nåt annat sätt, som jag stressar upp mig.

Känslan av att vara otroligt levande kvarstår inom mig.
Det händer massor med saker i mitt liv, hinner ju inte skriva om allt. Både sorg och glädje.
En av mina äldsta och närmaste vänner Gunnar har fått ALS. Måste vara en av de vidrigaste sjukdomar som finns, och jag kan ibland förstå människor som tänker: "om det finns en gud, hur kan han låta det här ske". Det känns så orättvist. Min extrapappa är sjuk i skelettcancer. Livet är så skört. Livet är så värdefullt.  Älska och leva medan tid finns, nu, nu, här. Se världen.

Igår var vi i Strömstad på utflykt. Gick längs havet med vinden i ansiktet, tittade ut mot de kala klipporna och Kosteröarna. Jag mindes min barndoms sommarveckor med mamma i andelslägenheten ute på Sydkoster. Flakmopparna, bageribilen på stranden, militärcyklarna, och de somrarna som mamma unnade oss superlyxen av hotellfrukost på det stora, fina skärgårdshotellet, middagar uppe på hotellets altan som vi gjorde oss fina till, musik, sommargrönska, glädje. Allt det där uppfyllde mig när vi gick längs strandpromenaden i Strömstad.

Härom kvällen stod jag och oljade golvet i det nya sovrummet i huset. Solen sken in efter ett åskväder och när jag gick ut med de oljiga trasorna så var det helt varmt i luften! Äntligen, efter all kyla! Så jag avslutade snabbt och åkte ner till hästen, sadlade på och vi begav oss ut i skogen. Fåglarna kvittrade. Allt var stilla. Jag kände mig så otroligt lycklig och så tacksam över allt jag just nu har omkring mig.

När jag kom tillbaka till stallet var det fullt av liv och rörelse med katter, grisar, islandshästar och människor. Jag lämnade gården med ett slags inre stillhet och åkte tillbaka till mina golv, som håller på att bli så fina.

tisdag 19 juni 2012

Från Gotland till Gärdet och Rinkeby

Jösses vilket tempo livet har, det är så kul och härligt med sommar!  Gotland får det bli nästa år igen, jag hann ju inte se ens en bråkdel på fem korta dagar och så har jag ju alltid velat vara med på medeltidsveckan. Hojträff igen var ju verkligen kul också, musik och muskedunder och ytterst trevliga människor förgyllde två av mina dygn. Jag bröt en ben i foten på kuppen i en vattentävling med det var det värt!

Sen blev det en fin kväll i Stockholm på hemvägen, och sedan flyg fram och tillbaka till Göteborg över dagen. Släkten försöker lösa frågan om sommarstället, men det verkar bli ytterst krångligt. Får se hur det blir.

Nu är det hardcore arbetsdagar i huset som gäller, och så en del fix med mitt nya projekt i Rinkeby.

torsdag 14 juni 2012

Gotland

Dagar av kontakt med människor nära mig. Nära mitt hjärta. Min guddotter fyllde fem år och vi firade henne för fulla halsar. Härliga grillmiddagar, lyxiga fiskeutflykter, barnliv i två dygn var härligt och tankeväckande. I synnerhet i jämförelse med kontrasten hojträff - som jag är på nu. Ett galet glatt festande tjejgäng, som jag aldrig träffat förut.

söndag 10 juni 2012

Klippa gräs

När det finns tusen små saker som behöver fixas i ett renoveringsprojekt kan det kännas övermäktigt med en gräsmatta som ser ut som ett oändligt, (och mycket högt) böljande linfält. Att sätta min slöa klippares klapprande gomsegel i spänstiga hundkex och tusentals sega maskrosstjälkar känns som ett rent hån. Idag var jag på plats och drog och slet lite i handtagen, varpå det ena naturligtvis lossnade och en viktig mutter försvann ner i det frodiga. Det var bara att börja montera isär stackarn och lämna in delar till renovering.

Ödmjukhet inför det som sker

Det är svårt att ha tillit till livet, som det sker. Trots att ingenting egentligen går att planera. Saker ändras hela tiden - människor, situationer, förutsättningar. De mest oväntade saker dyker upp från ingenstans. Att förlita sig till att det som sker, är det som ska ske och att inte lägga någon värdering i enskilda händelser är en konst i ett samhälle uppbyggt på dualism. Att inte tänka på utmanande situationer som - det här var ju skit, utan kanske istället - vad kan jag lära mig av den här situationen, finns det något som jag kan använda mig av?

Jag älskar livet, trots att det är smärtsamt och ibland fyllt av rädsla och okontrollerbara reaktioner som jag kan ha svårt att se någon mening med. Men allt som sker utgör en del av min helhet och ibland gör livet mig så lycklig så att hjärtat nästan sprängs. Jag är tacksam för att jag kan känna så mycket.

Men jag saknar min lillasyster!

torsdag 7 juni 2012

I livet och levande!

Hallå, hallå, jag överlevde hemresan... Den gick faktiskt väldigt bra - slog följe med några galna britter som testade konceptet  "Tio Europeiska storstäder på tio dagar". Hur är det möjligt att ens fundera över om det skulle vara kul på hoj? Då sitter man ju bara och idiotkör motorväg, och de körde inte ens sporthoj? De var dessutom irriterade på Norge eftersom fartgränserna var så låga och de behövde komma fram. Lustigt.

Jag åkte direkt hem och packade om, och begav mig ut i Stockholms skärgård till en ö som ägs av ett par nya vänner. Vi har nu haft två fantastiska dagar utan täckning men med strålande sol, god mat och härligt sällskap.

söndag 3 juni 2012

Varningstecken och lussebullar

Ett helt underbart citat från Lisa Wollters blogg:

"Kvinnor har effektivt knådat in sig själva i lussebullar och petit chôuer så länge det funnits bakverk och ett matchande patriarkat till det. Bakverk och patriarkat är som kaffe och mjölk."

Jag älskar när en människa ger mig ett nytt sätt att betrakta på. Lisa skrev också om sina favorittankar. Numrerade dem – vilket lysande koncept! En riktig skitdag kan man ju då lätt plocka fram de fem bästa tankarna, i stil med: 

* Jag har möjlighet att när som helst ta mig till Afrika och sitta i en pickup och betrakta giraffer
* Jag älskar att längta efter dig
* Jag är en integrerad del av helheten
* Världen är sinnessjukt vacker ibland

Et c. och känna sig lite bättre med en gång.


Varningstecknen.
Så här ligger det till:
Har en osviklig förmåga att välja en viss typ av relationer, som alla av likande skäl inte blir bra för mig. Jag kan inte utvecklas i dem, jag brakar ner för långt på må-dåligt-stegen. Kan inte se klart, kan inte vara konstruktiv. Hamnar i att känna mig angripen och skuldbelagd.
Det finns vissa igenkänningstecken, egenskaper och behov hos den andre som tyvärr visar sig vara oförenliga med egenskaper och behov hos mig. Och jag saknar uppenbarligen förmågan att lämna denna typ av relation i tid. 

Därför har jag nu identifierat en rad varningstecken - OM jag någon gång igen skulle vara nyfiken på att inleda en relation igen och OM dessa då visar sig, kommer jag att lämna relationen omedelbart, utan att passera GÅ.

Varningstecknen är saker som strider mot mina personliga gränser. Krav som överskrider min kapacitet på så sätt att jag inte kan tillmötesgå dem och samtidigt känna mig tillfreds. Jag behöver hålla mig borta från krav som triggar min tendens att vilja vara till lags och anpassa mig, tills dess jag lärt mig att hantera mina blinda fläckar och garderobsskelett.

Överväxel

Idag visar jag min kropp kärlek genom att kötta rent ett fårskinn. Pälsen var helt blodig också så det slutade i rent blodbad i det norska kollektivets dusch... hela jag blev prickig. Skälet till denna tvätt var att detta skinn ska skydda mitt nedre heliga mot urinvägsinfektion och allmän iskyla i morgon natt när jag ska köra de där 57 milen hem till Örsundsbro. Innovativt, Nygren.

Annars har jag konfronterat lite rädslor som drällde upp efter ett telefonsamtal tidigare. Tankarna som kom var i stil med: varför är jag så förbannat slarvig? Varför kan jag inte lära mig att lägga tillbaka verktygen på samma plats? Ta bara en sån sak som chucken till borrmaskinen. Hur många gånger har jag inte letat ihjäl mig efter den? Eller nycklarna till förrådsbodarna. Eller verktygssatsen till hojen. Eller oljan till motorsågen. Njuter jag av att bara slänga saker omkring mig, låta kaos råda? Är det en revolt? Ett uppror mot min ordentliga mor? Vad behöver jag  för att sluta stöka? Vill jag sluta? Ja, jag tror det. Det tar ju sån tid att leta efter alla prylar. Och så då, till sist den överlag rådande tanken: finns det nån som orkar älska en person som är så här stökig?  Som klättrar omkring på ett läckande tak mitt i natten när det regnar och spänner upp presenningar? Som kör alldeles för fort hela tiden för att nästan hinna fram? Som är en upplevelsenarkoman och som älskar, älskar att leva och känna livet ut i hårstråna? Som aldrig slutar ställa frågor? Ja, jävlar. Vem orkar med en sån?

Jag! Jag orkar med mig utan problem. Jag roas till och med av mig.
Tur det.

Idag har jag också skrivit brev till mina syskon och bokat flyg till ett släktmöte i Göteborg. Vi ska bestämma om släktens sommarställe ska gå över i min generations ägo eller ej. Vem vet? Kanske är jag på väg att bli fastighetsmagnat i klass med Vonna I De Jong?

lördag 2 juni 2012

Vad vill jag mest av allt nu?


Medan jag googlar recept på kladdkaka funderar jag på om det finns några andar där ute i världsalltet. Såna där som kan tillkallas och bli ombedda att göra saker för en. Jag har lite svårt att tro på det faktiskt, jag tänker nog att kraften bor inuti mig. Men i och för sig så kan väl kraft dra till sig mera kraft, de känslor jag har kan expandera och ta form på olika sätt. Ibland som bilder inne i huvudet som hjälper mig att förstå vad kroppen försöker säga mig.

Ibland förstår jag inte kroppens signaler. Det i sig betyder säkert att kontakten mellan mitt medvetande och min kropp är lite för skral. Kanske är obehagskänslor i kroppen ett sätt för den att säga: HALLÅ! Jag verkar inte finnas med i beräkningen här, lyssna på mig!!

Så det jag mest av allt vill just nu är nog att rikta uppmärksamheten inåt mot kroppen. Den vill mig något.

fredag 1 juni 2012

Frusen viking i kalla norden

Idag har jag kört hoj i två timmar i den uppfriskande temperaturen fem grader. Det fick mig att undra hur tusan jag ska palla att ta mig de 55 milen hem på måndag, om vädret fortsätter i den här andan. Börja köra kl 22 på kvällen känns dessutom lite soso... hahaha blir att dra på sig varenda tråd i packväskorna och trä på handtagsvantarna från senaste MC-mässan.

Jag har också blivit stångad av getter, fotat söta skogsstjärnor, följt vargspår, testat att skriva om en novell som en vän skickat till mig, ställt till en scen på biblioteket samt lagat köttfärssås och spaghetti.

Och så fortsätter jag att fundera över vem jag är.

Inga kläder

Varför skrev Veronica Maggio och inte JAG detta enkla och o så mästerliga, moderna stycke?

Jag vet hur du ser ut i inga kläder
Kan det va därför du blev obekväm när
Visst du kan klippa dig skaffa en annan tjej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

Jag glömmer aldrig dina hemligheter
Det du är räddast för fast ingen vet det
Visst du kan rycka på axlarna spela ball
Och fast du tycker du lyckas vet jag i alla fall
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Du är nån annan nu i och för sig
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

Vi stod i fönstret bara du och jag
Jag viska det jag vet att du vill ha
Du vill att alla ska se så jag håller kvar
Men när jag bad dig att vänta så var du redan klar
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

/Maggio