måndag 28 november 2011

Världen krymper

Jag har inventerat vilka människor jag har kontakt med just nu i mitt liv. Vilka jag pratar med.Det ser påvert ut, måste jag säga.

1. Mamma, vi pratar ytligt trams för att jag vill peppa henne att bli frisk så hon inte oroar sig för mycket. För mig.

2. Pappa, vi pratar aldrig om känslor eller hur man mår

3. Moster, kanske en gång per vecka, max.

4. Katharina, kanske 2 ggr per månad.

5. Mina nya sambos

I övrigt har jag inte kontakt med någon. För jag orkar inte ringa till folk som frågar hur det är med allt -  för att allt svävar runt i en stor, grumlig ovisshet. Hellre ingen kontakt än jämmerlig kontakt. Shit. Jag känner mig fast och isolerad i situationen.

Det är frustrerande att det är helt mitt eget ansvar att jag isolerar mig. Och problemet är att det gör mig olycklig och oförmögen att känna mig glad, och jag vet inte hur jag ska kunna bete mig på nåt annat sätt. Jag kan kanske inte se det så länge som jag stannar kvar i den här relationen. Det får sådana djupgående konsekvenser för mig. Vad är det som gör att jag stannar? Vi blir ju båda så skadade av att vara ihop. Är det bara dumhet och rädsla för ett nederlag, eller en vilja att utmana mig själv?  Jag ska prata om min isolering på torsdag hos min terapeut. 

tisdag 22 november 2011

Engagemang och självkänsla

Jag har svårt att känna lust eller engagemang för någonting när jag känner mig kass och min självkänsla är i botten i min relation.  Då känns det överhuvudtaget svårt att träffa andra människor,  för när jag hört tusen gånger hur världelös jag är, så påverkas min självbild.
Jag tänker att: vad ska jag kunna tillföra? Det känns meningslöst att ta del av något projekt eller någon aktion eller någon idé, för hur skulle jag kunna bidra med något som helst? Det är läskigt.

 Först när jag känner ett egenvärde och en tro på att jag kan lyckas med något, kan jag känna att  jag tillför nåt i världen och att det finns en mening med mitt deltagande och min existens överhuvudtaget.
Att i stort sett varje dag känna att jag i min partners ögon misslyckas med något grundläggande: att kommunicera på rätt sätt, att ha rätt respekt för andra, att utföra en handling, att agera på rätt sätt, det får mig att känna mig så heltigenom kass och ledsen. Jag vill inte leva i det här.

Det här är ett stort problem för mig, som påverkar mitt liv när det negativa får så extremt mycket mera fokus än det som är bra. Det är också ett problem för mig att jag hamnar i en inre konfliktsituation: med att det HAN tycker att jag gör fel tycker inte alltid JAG är fel. Ändå känns det ju fel eftersom mina ord eller handlingar väcker en jobbig känsla hos min partner. DET känns fel. Men är det alltid mitt sätt och mina handlingar som är fel, då undrar jag?

Jag behöver också förr eller senare förstå saker som känns skrämmande.
Som till exempel hur min partner kan ha en dag på topp med en rusaktig, extrem supersjälvkänsla, och sedan bli helt förtvivlad och gråta sig igenom en kväll och en halv natt utan att själv ha en enda aning om varför han är så ledsen.
Jag vet ännu inte om och i så fall hur jag kan hantera dessa extrema svängningar, och ska ta upp det hos min terapeut i morgon.

måndag 21 november 2011

Allmänt värdelös

Känner jag mig varje dag. Det går inte en dag utan att jag gör eller säger nåt som gör min partner mållös, arg, uppretad, irriterad, ledsen, kränkt. På ett negativt sätt. Detta faktum förlamar mig idag och får mig att bara sitta och stirra tomt framför mig. Jag blir fruktansvärt sliten av att sova bredvid en människa som ligger bortvänd och vägrar röra vid mig. Men Jag försöker sätta mig över känslan av sorg och värdelöshet genom att hjälpa honom och ge av mitt engagemang och min tid nu i hans projekt. Men någonstans inom mig ringer en varningsklocka.

lördag 19 november 2011

Något om livsfrågor

Jag drunknar i ett privatliv som inte fungerar.
Det är så kasst att jag tappar all livsglädje.
Det känns som att vi aldrig kommer framåt.
Jag tappar mer och mer greppet om vad som är rimligt att kräva av nån i en relation.

onsdag 16 november 2011

Första gången

Det här är första gången i mitt liv som jag sover på soffan hos min pojkvän. Jag känner mig ledsen, dumpad, ratad, utkastad. Men jag vet att du tycker att jag verkligen inte förtjänat mer acceptans idag. Du är besviken på mig och ytterligare en förspilld kväll. Och du har säkert rätt. Jag lever inte upp till det jag lovar dig, en intressant och utmanande blogg, ett stort uppvaknande och en kritisk inre röst. Jag känner mig usel. Jag är kass på det här.

lördag 12 november 2011

onsdag 9 november 2011

Om affekt

Igår fick jag ett mobilnummer till kloka människan Iris så jag äntligen kunde prata med henne. Hon förklarade för mig på flera olika sätt varför det är så viktigt att en person i taget i en relation, ska få lov att befinna sig i sina känslor och få acceptans och förståelse av den andre. Jag förstår det, jag ser det, förstår det och inser att det är en svår sak för mig att reglera, när sorgen/affekten består i att min partner upplever att jag brister i att kunna ge dig det som han behöver. Då känner jag med en gång en ofantlig skuld som får mig oförmögen att ge förståelse. Jag tar det personligt, fast det egentligen handlar om hans gamla sorger och mönster. Men jag går med en gång in i mina egna starka känslor och upplever mig osedd, ickeförstådd,oälskad, ja en massa känslor. Jag har svårt att hålla isär saker. Svårt att hålla isär att man kan vara ledsen över något och att känslan inte alltid har med verkligheten att göra utan med något inuti. Och ibland HAR känslan med verkligheten att göra, men det behöver inte betyda att jag behöver ta på mig ett ton skuld.

Det kan istället betyda att: ja nu ser verkligheten ut så här och du känner dig ledsen över det, men om du bara får medkänsla för att det gör dig ledsen kommer det kännas bättre och du är sedd i din känsla. Den innehåller inte automatiskt en anklagelse, även om sorgen kommer UT som anklagelser mot mig. Jag är ledsen för att jag inte kunnat förstå det och med det kunnat ge dig vad du behövt, utan istället gått in i försvar.

tisdag 8 november 2011

Om att förlora något

Härom kvällen stod jag och tittade upp mot ett hus i ett träd. Jag insåg plötsligt att trots att jag skulle bo där med en fantastisk man, i ett romantiskt äventyr, så kunde jag inte känna mig lugn, glad och lycklig. Trots att lyckan såg ut att finnas precis där, så var den ändå jävligt långt bort. Mellan oss och lyckan låg hundratals konfliktsituationer och svek, där jag stod utpekad som skyldig och min älskade som den svikne, utsatte. Dessa hundratals situationer låg mellan oss som en vägg av glas, skapande hopplöshets och rädsla hos mig. Rädsla för att jag inte kunde förstå, inte nå den insikt som behövs, inte ha förmåga att vara tydlig nog, att inte klara av att ta kritiken för hundratals situationer där jag enligt honom gjort fel. Jag kände en sån sorg över att vi ville ge varann så mycket glädje, men nånstans misslyckades vi ständigt med detta. Tidigare på dagen hade nån gett oss rådet att inte prata sönder varandra och det fina. Så jag lät bli att prata om det jag kände. Det visade sig vara ödesdigert. Jag fullständigt totalbröt ihop och började tokgrina. Och sen gick allt åt helvete som vanligt.

Ibland förlorar jag, trots att jag gör mitt allra bästa. Ibland är mitt bästa långt ifrån nog. Det är en hemsk känsla att stå i. Idag har jag förlorat någon jag ville vinna. Någon jag ville förstå, balansera livet tillsammans med. Jag fattar inte, kan inte ta in det, känner bara en stor tomhet i bröstet.

onsdag 2 november 2011

Natten

Natten blir kall för när jag satte på elementet i mitt nya rum gick säkringen. Gårdens ägarinna sover och jag vet inte var elcentralen sitter. Så jag ligger under täcket med stora svarta tofflor på och väntar på att sömnmedicinen ska sätta in. Ett stearinljus lyser. Får ett svagt minne som klarnar från förra natten: jag vaknar av två irriterande saker,1. en lampa lyser in i mina ögon och 2. En fluga irrar och dänger hysteriskt in i denna lampa. Vet inte hur länge jag ligger i halvdvala och stör mig på detta utan att orka vakna. Till sist är jag tvungen att vakna helt och släcka, och då är det omöjligt att somna igen.Vilken cirkus...

Elden utifrån

Jag står utanför fönstret och tittar in på min eldstad. Lågorna vajar mjukt och lugnt uppåt. Jag önskar att jag förmådde att iaktta mitt eget liv på samma sätt. Jag har fastnat med händerna i marken, och i minnet av en mardröm. Det finns mycket vackert och mycket fult i världen. Jag vet att vi människor innehåller massor av båda fenomenen. Vad är det som balanserar det i oss, bra dåligt, ont gott, trygg otrygg. Vad är det som gör att jag inte kan släppa känslan av otrygg när den slinker förbi min näsa? Jag fastnar i den med håret. Den sitter i mina andetag. Känslan av ensam i världen, av maktlöshet, av tillkortakommande. Vem blir jag då? Jag skulle önska att vi kunde balansera på trädens grenar, isär och ihop, isär och ihop för att komma framåt, på ett självklart sätt. Enkelt. Om det bara vore så enkelt. Jag uppskattar att få röra mig. Jag ber livet om att låta jorden släppa greppet. Om mina händer. Elden. Jag ser den. Jag lämnar den inte.