tisdag 31 januari 2012

Filmpremiär och Musik som berör

Häromdagen hade vi premiär på Fridas film "befria mig från dig". Det kom massor med folk, mycket mer än vi trott, och jag fick uppgiften att prata inför visningen. Jag fick till ett riktigt snyggt, känslofullt och impoviserat snack på fem minuters varsel och kände mig mycket stolt över mig själv. Vi fick bra reationer och sen var det fest!!!

På denna fest var det flera band som medverkade , och det sista var helt grymt bra. Ett sånt band vill jag spela i.

Att göra det stora i det stora eller det stora i det lilla

Det handlar om behov. Varför har vi dem? Varför vill jag resa, utforska, varför vill jag göra film om stora saker, varför värderar jag i bra eller sämre, vad är en framgångsfaktor och vad innebär framgången?

Att vara och leva i kontakt med sina behov och sina känslor. Att leva dem och inte bara drömma om dem.

Beslut som förändrar livet

Igår träffade jag en vän som jag inte sett live på fyra år. Hon är en mycket speciell och intressant person, och det var verkligen roligt att hon ville träffa mig. Jag har förstått på hennes facebooksida att hon har fått en son, och trodde att hon kanske tagit ödet i egna händer och skaffat sitt efterlängtade barn genom insemination, och det var mycket riktigt så det gått till. Jag tycker att hon är grym som tagit tag i det som under många år nu gjort henne allt mer småbitter och otillfredsställd, det faktum att hon aldrig får en relation att fungera och därför aldrig fått enveten familj. Nu har hon sin Oliver Jonathan! Och är dessutom glad och nöjd att ha honom själv, och slippa alla konflikter som föräldrar har.

Men jag tänker att jag kanske skulle känna att jag ville dela mitt barns uppväxt med en pappa. Att det skulle ena. Samtidigt vet jag ju på hörsägen att barn ofta splittrar i en relation. Det var intressant att få lära sig mer om hur insemination går till.

Idag har jag träffat Anna, och hennes tvååring från Karibien, som är ett adoptivbarn som kommit hit genom att Anna känner hennes biologiska mamma, som är en fattig 16-åring med ett till barn. De gjorde en privat adoption, ganska ovanligt i Sverige.

Ja, människor gör många olika val.
En del lever för sitt jobb, andra för sina barn, andra för sin förutsättning att vara fria och oberoende av ting som binder fast.
Vilka val gör jag?
Just nu?

Göteborg och filmfest

Jag har inte skrivit på några dagar, det beror på att livet har varit intensivt, dagarna och nätterna långa och massor av idéer och inspiration och information har strömmat omkring mig. I en stor stad finns enormt mycket rörelse, och här hamnar jag mitt i den. Det har varit både skönt och överväldigande. Just nu har jag lämnat pulsen och de sena nätterna och ligger i ett mysigt båtinspirerat rum hos en av mina nära vänner i Slussen på Orust. Vi har lekt med vackra barn, pratat om livet och verkligen njutit av varandras sällskap. Det är så skönt med vänner som bara är. Så nära.

Orust är så vackert att man inte kan låta bli att le.

fredag 27 januari 2012

Var är vargen

Den här dagen har varit bra och stärkande på flera sätt. Jag har varit i Dalarna och insett hur mycket bra idéer jag kan ha. De finns kvar där inne. Och idag bara forsade det ur mig. Sen åkte jag iväg ut i de värmländska skogarna. 

En vacker stund

Igår delade jag en sorg med någon som jag tycker om. Det var fint. Sorgen efter något som vi tillsammans förlorat. Ibland behövs inte så mycket ord. Nästan inga alls. Det kan vara oerhört skönt att avorda en gemenskap som söndrats av just en massa ord. Skönt att dela.

Min träningshäst

Det här är Trollet som käkar lite eftermiddagshö.
Jag får rida honom när jag vill och vi tampas om vem som är mest envis.
Hittills har jag vunnit. Trollet är en zigenarhäst, en Tinker. Kraftfull och mörk med svarta ögon och en lång och lockig man. När man sadlar honom och pysslar, njuter han och somnar nästan. Han har vit bläs och stora hovar med mycket päls runt. Han ser ut som en riktig häst ska se ut.

tisdag 24 januari 2012

Sorg öppnar mig

Jag upplever att sorgen skapar närvaro. Den gör livet tydligare, skarpare, upplevelser starkare. Det är nog inte bara sorg. Utan också andra känslor som ger mig kontakt med mig själv. Och då lever jag mera. Just nu är det sorgen som ger mig det. Nu känner jag mig trött och nöjd med den här dagens alla händelser.

Övar på att leva

Jag övar på allt möjligt nu, som kommer i min väg. Till exempel tackade jag nyss nej till en resa till Los Angeled och Hollywood. Var sak har sin tid men ibland kan det vara svårt att fatta vad som är rätt. Så jag övar på att gå på magkänslan. Övar på att säga nej. På att uttrycka mig tydligt. Så tydligt jag bara kan. Ibland är det också bra att vänta på saker. Vänta in känslor, reaktioner. Inte som jag brukat - att reagera på dem direkt. Detta behöver jag öva mycket på... De senaste dagarna har jag agerat för snabbt på känslan. Men jag resonerar mycket med mig själv kring det. Jag lär mig av det. Idag är det akrobatikträning - min capoeiraklubb i Uppsala!

måndag 23 januari 2012

Inställning

När jag tänker att jag i varje sak som sker, ska söka efter det som finns i situationen som är positivt för mig,  händer det saker med mina känslor. Senast nu, precis innan min terapitimme hände en sak som verkligen fick mig att tänka efter. Det handlar om att det är så lätt att förstora det som man är rädd för. Måla upp scenarion med hjälp av små tecken som uppenbarligen jag tänker att jag har tolkningsföreträde på.

Det är ett helt förkastligt sätt att tänka på! Skapar bara otrygghet, oro och dålig stämning. Man kan ju istället tänka: vad finns det för bra i det här som jag kan lära mig något av? Det finns Alltid något bra!

Vi väljer våra tankar.
Här och nu. Och nu. Och nu.

söndag 22 januari 2012

lördag 21 januari 2012

Snökaos och sen jul

Precis till Angelinas julafton dök vintern upp i full kostym! Jag körde genom totalt Trafikkaos i Göteborg upp till Orust, genom flera olycksplatser och mot det vackra havet vid Nösund. Till sist kom jag fram. Det första som hände var snöskottning och bygge av snölykta medan det fortsatte att snöa hysteriskt. Sen byggde vi ett vackert legoslott och värmde iskalla fingrar. Angelina är så fin! Dessa flerspråkiga barn är ju så coola, tänk vad mycket gratis de ofta har senare i livet. Jag ser på snön och ser fram emot snöiga skogar och skidor. Härligt att få kontakt med vänner och deras historia. Angelina har varit med sin pappa i Thailand i 2 1/2 månad. Nu är hon i Sverige igen hos mamma och det är många dubbla känslor. Jag inser att få av mina vänner som har barn lever traditionella familjeliv.

I går fick jag ett erbjudande ifrån grundaren av zen coaching som jag noga ska tänka över. Jag har en längtan i mitt hjärta.

fredag 20 januari 2012

A N G U S

Med blicken långt. långt i fjärran.

Familj

Det här är min underbare far. Den här dagen har jag tillbringat med honom och hans mycket speciella och intressanta fru Anita och förmiddagen hos min fina moster. Min far och Anita gifte sig när de var 79 år.

Ingenting är någonsin för sent!

Idag har Anita berättat om att det enda hon ångrar i livet är att hon inte skaffade ett biologiskt barn. Men att hon inte träffade någon man som hon kände så med förrän hon träffade min far. Och att hon önskade att de hade träffats tidigare så att de kunde fått ett gemensamt barn. Hon Det var en väldigt fin kärleksförklaring av henne, tyckte  jag.

Hon är cool som tog sig an fyra fosterbarn när hon var 23 år. För att hon älskade barn och inte kunde stå ut med att se hur kasst de hade det. Killen hon hade då ville inte ha barn, så hon bröt upp deras relation. Hon gjorde det som hennes själv ville. Senare adopterade hon två av barnen. Hon har varit med om så mycket. Det var fint att få höra, att få dela hennes tankar.

torsdag 19 januari 2012

Balans

Bine och jag har krullat papiljotter, raceat med en rullator och skrikit som galningar idag. Det var mycket befriande. Inre balans är yttre balans. Jag också har haft en väldigt fin Capoeiraträning ikväll, lugnt men ändå mycket styrka och övning på diverse små moment. Fokus. Jag är mycket inuti mig själv.

onsdag 18 januari 2012

Norge är så otroligt vackert. Så här kan det se ut på mitt jobb, när jag är ute och går med min klient. 
Hur kan ett vattenfall stelna i rörelsen? Ibland är det svårt att se vad som är bra beslut i livet och vad som inte är så bra. Vad som är uttryck för distraktion och vad som är riktig närvaro. Jag börjar få lättare att se det nu. Jag lär mig mycket om mig själv och det är intressant.Och ibland smärtsamt.

De två senaste nätterna har jag sovit så bra. Inte tagit sovmedicin, gått och lagt mig sent och sen sovit en massa timmar. I en klassisk gammal våningssäng, jag sover alltid bra i dem, och när det är en massa människor runt omkring i huset.  Idag vaknade jag en stund innan nio, det har verkligen känts som om jag vilat ut, trots att jag varit uppe sent.

Veckans fråga

Vad är mest viktigt för mig i mitt liv?

Projekt Person

Barn är fantastiska. Deras ögon lyser, de är totalt närvarande i stunden, de kramar en apelsinklyfta i handen och iakttar nöjt vad som händer med saften som rinner längs armarna. Sen suger de upp saften, smakar på den, går vidare till nästa fokusering. De är helt vilda och blir stoppade hela tiden, eftersom annars blir det ju kaos. Men hur ska gränserna sättas för att barnen inte ska tappa livsgjädje, självförtroende och sitt självklara mod? De är ju grymma!

Jag förstår inte hur människor klarar av att ha barn och jobba på ett vanligt 9-5 jobb samtidigt. För mig verkar det helt omöjligt, som om att livet skulle bli total overload och allt göras halvdant. Man gör alla dessa saker med halva hjärnan någon annanstans och klarar inte av att gå in i några mera djuplodande samtal på grund av att barnen hela tiden är där och tar fokus.

Jag undrar, var det verkligen så här förr i tiden? Led småbarnen av att vuxna hade egen tid och de fick klara sig själva stundtals, utan att ständigt bli påpassade och underhållna?  Handlar det om de vanemönster som samhället, systemet, utvecklat? Dagis istället för generationsboende, mängder av stimuli från tidig ålder, ett slags tro på att ju mer man får testa som barn desto större valmöjligheter har man. Känns som att det inte stämmer.

Det måste ha blivit fel någonstans.

tisdag 17 januari 2012

Meningsfull natt

Kom fram till mina vänner i Mysen kl 22.30 efter att ha kört en omväg runt några stängda tunnlar. Det var ett varmt återseende som kändes som att komma tillbaka till en del av en självklarhet. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara innerligheten som finns mellan oss tre. Jag känner mig i total samklang med kombinationen Amanda och John Arne. Och min älskade lilla galna Bine hade somnat när jag kom fram. Nu är klockan 04.21 och jag ska sova, ljus i hjärtat.

måndag 16 januari 2012

Om ensamhet

Sedan jag försiktigt börjat vända mig utåt igen, efter att bara ha varit innesluten i mig själv och alla mina problem, har jag mött mycket kärlek och värme. Att våga möta andra människor, gamla vänner, nya bekantskaper, har varit läskigt och jobbigt, men min terapeut har pushat mig och gett mig tekniker för hur jag ska reglera möten och samtal. Hur jag ska klara av att prata med människor fast jag upplevt att jag ingenting har att säga, att jag bara är ett stort problem utan framtid, utan samtalsämnen. Jag har suttit och gråtit i panik i min patientstol för att jag varit så rädd för att träffa min bästa vän. Panik för att jag inte har haft något att säga henne. Jag har varit så totalt låst. Vad sorgligt att det kan bli så.

Nu, några veckor senare, har jag träffat både henne och min guddotter igen, och efter det, hela hennes familj, för första gången på över ett år. De tar emot mig med öppna armar och säger att jag är viktig för dem. Att de älskar mig. De ger mig kraft att orka vidare.

Jag fortsätter sakta med att besöka Göteborg, stämma träff med människor som inspirerat mig, stöttat mig, funnits där under lång tid, samarbetat med mig, diskuterat tillsammans, lärt tillsammans, viktiga saker. Viktiga saker för mig som jag nu nästan glömt av. Är det fortfarande viktigt? VAD är viktigt? Och varför? Alla sluter upp, mangrant. Ingen avbokar eller har inte tid. Jag känner mig levande. Jag känner mig värderad för den som är jag. Bland vänner.

Jag får meddelanden från mina nya vänner i Uppsala. Vänner som jag investerat tid och tankar med. Som jag hjälpt och som hjälpt mig. Som jag fått fin kontakt med. De kollar läget. De bryr sig om. De bjuder in mig till sina nätverk. Jag känner att det finns saker kvar i mig som fortfarande gör mig värd att älska! Det har inte gått sönder, smulats bort, brunnit upp. Jag känner att det finns inspiration och vilja till saker även hos mig. Jag behöver stärka mig, träffa människor jag tycker om och göra saker som jag tycker om att göra. Väva tillbaka ett skyddande fluff kring min mentala kropp. Det där fluffet som gör att vi tål att snubbla, falla, klämmas i en dörr.

I morgon kväll åker jag till mina vänner från Honduras, som är på besök i Norge. Vi ska spendera två dagar tillsammans och jag ska få träffa Bine, min andra extradotter. Sedan är jag inbjuden till "julafton" med min tredje lilla extradotter på Orust - och hennes mamma med familj. Jag är tacksam och glad för att ha alla dessa fina människor omkring mig, både i min nya och min gamla stad. Och på andra ställen.

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa: "I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missundsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andre är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit."

"Vilken varg vinner?" Sa barnet.

"Den du matar. " Sa den gamle.

The stars you are

Det finns tre små flickor som har en speciell plats i mitt hjärta. De är födda ungefär samtidigt, och under tiden de låg i sina mammors magar, var jag också gravid. Mitt barn föddes inte ut till det stora äventyret, men mina vänners barn gjorde det. Underbara barn.

För några dagar sedan fick jag ett missfall, i en tidig graviditet. Det är smärtsamt. Det är många tankar.

För mig bär var och en av mina tre vänners flickor en bit av mina förlorade barns hjärtan i sina. Det känns vackert. Det ÄR vackert. De är så levande! Jag är så tacksam över att de finns och berikar mitt liv.
Mina tre stjärnor:

B I N E

A N G E L I N A
T U VA

lördag 14 januari 2012

Jag vill skriva

men det känns svårt just nu. Det kommer inga tankar direkt. Jag läser en dikt jag nyss fick.

En längtan mot och en längtan bort

Vad vore jag utan min längtan? En längtan som ger kraft att gå mot en viss riktning. Längtan efter att känna min kropp, efter att förstå vad som händer i livet, en längtan efter kärlek, gemenskap, förståelse. Zenteorin säger att antingen är du i din kvalite eller så är du i din längtan efter den. Det är först när vi definierar vad vi längtar efter som vi kan börja öppna oss mot vägen dit. Sorg och ledsenhet gör oss medvetna om vad vi värderar och vad det innebär att förlora det.

Varje känsla har en funktion och en impuls. Det är intressant, jag har aldrig tänkt på känslor på något sakligt sätt, men det är klart att det fungerar så. Just nu lägger jag ner en massa tid och ansträngningar för att lära mig mera om känslor och känna efter vad jag längtar efter. Just nu känner jag sorg, för att jag håller på att definiera  vad som är viktigt för mig i livet och hur jag ska hantera att leva utan något viktigt som jag förlorar, vad det innebär att jag kommer att söka efter och förverkliga för mig själv i framtiden. Just nu längtar jag efter kärlek och mental ro, efter att bli omhållen. Jag längtar efter en speciell person med svarta ögon, varma händer och en speciell känsla för färgen Blå.

fredag 13 januari 2012

Inne i mig själv

Idag har jag känt mig totalt innesluten i mig själv, jag har vaggat omkring som i en dimma och dagen har känts väldigt kort. Ljuspunkten har varit att min ungdom, som tydligen varit mycket instabil i några dagar, har strålat och skrattat och verkligen gett mig positiv energi som jag behövde. Jag har försökt så gott jag kan att ge  honom det han behövde. Vi har gått ute och jag har sjungit mot stjärnorna om alla saker som han tycker om. Det fick mig att tänka på att en av mina bästa vänners nya flickvän nyss gav mig healing via skype. Det var starkt på grund av att vi tillsammans målade upp väldigt starka bilder. En av bilderna innehöll en stjärna. En mycket speciell stjärna. Nu ikväll ska jag gå ut och leta upp den.

torsdag 12 januari 2012

Utmaningar

När jag känner mig starkare kommer det utmaningar. Det är som i ett spel .Ju högre livssstapeln är, desto svårare uppdrag. Var kan de ha fått det ifrån?

Jag har förlorat något idag.

onsdag 11 januari 2012

Träning hjälper psyket!

Jag sov oroligt och drömde om att jag åkte runt med Jonathan i en stor cabriolet med orange plyshtak, som han precis hade köpt. Vaknade vid sex och kunde inte komma till ro. Försökte känna vad jag kände och hur jag mådde och lyckades till slut hitta något slags lugn i magen.

Sen gick jag ut i mörkret. Hysterisk isgata råder på vägen här utanför, höll på att ramla sex gånger på  vägen in till stora huset... Inget joggingväder idag direkt!

Det går bra med min capoeiraträning. Såklart är det utmanande, eftersom jag aldrig varit speciellt akrobatisk eller vig, men jag har bestämt mig för att få bättre  kontakt med min kropp och då finns inget bättre sätt för mig. Capoeira är koncentration, fokus, balans, smidighet, styrka, musik och gemenskap. Bara att försöka stå så här är ju fullkomligt utmattande. Just nu övar jag på att hjula.Vill få upp kondisen också och magmusklerna inte minst.

Idag ska jag äntligen programmera min extranyckel till bilen, så jag slipper vara så rädd för att låsa in min nyckel. Det ska bli skönt. Snart åker jag mot Sala och Bilia. Sen vidare mot Norge med stopp i Kristinehamn för lunch med en vän.

Igår fattade jag ett viktigt beslut. Resan till Sydamerika som jag planerat att göra i februari skjuter jag fram i tiden.Orsaken är att syftet med resan inte längre känns nödvändigt. Syftet var att chocka mig ur apati och hopplöshet, ur känslan att i panik falla ner i ett stort, svart hål, känslan av att livet är meningslöst utan Jonathan i mitt liv och ingenting annat betyder något.
Syftet var att jobba hårt, vara på en plats hela tiden och inse att världen har så mycket fantastiskt att ge, som är svårt att fatta när man sitter i en liten håla i mörka mellansverige, och känner sig fastlåst i saker som man inte vill göra. Som att renovera hus, till exempel.

Men nu uppnådde jag just detta syfte med den kurs i kommunikation som jag var på i januari. Jag tycker att detta är så viktigt att jag tänker investera i mig själv och gå steg två i kursen, som sammanfaller med min planerade resa.

Hejdå, mitt resepresentkort på 4500 kr, jag övar på att säga nej till rätt saker och ja till rätt saker.Ibland får man välja mellan två bra saker. Inte dåligt att ha såna alternativ. Nu mot Norge på isgator.

Sorg

Ikväll känner jag mig så sorgsen. Full av saknad efter min vapendragare. Jag vet att han sliter som jag, försöker få ihop livstrasslet. Ibland blir världen så grå utan dig vid min sida. Godnatt, min kära.

tisdag 10 januari 2012

Mitt träd växer!

Det är helt otroligt, det kommer hittills 28 fikon på mitt fikonträd. Jag är så glad över det! Länge leve träden!

Tillit i att inte veta

Att vilja ha det jag inte har gör mig oförmögen till att uppskatta här och nu. Att sitta fast i en längtan, att streta emot livets vändningar, att bära omkring på bitterhet över saker som hänt för länge sedan och låta dem påverka idag, känns inte som något annat än att slösa bort storheten med sitt liv.

Jag inser hur viktigt det är att kunna förlåta. Förlåta från botten av hjärtat.
Förlåta sin älskade för att han inte kunde bättre. Se i kärlek på hur han försökte.
Förlåta sin mamma för att hon inte kunde bättre. Se i kärlek på att HON också försökte. Och försöker.
Och nästan främst, förlåta mig själv för att jag inte kunde bättre.
Förlåta alla missförstånd.

Jag åkte iväg på en kurs och kom hem igen efter att ha kunnat förlåta. Det är stort.
Efter att ha accepterat att livet just nu ser ut som det ser ut.
Då släppte ångesten och symbiosen.

Igår fick jag en fin present, som jag inte kunnat förutse. Jag fick möta och hålla om mannen som jag älskar. Utan ord. Bara känna hans närhet. Tack. Det var så fint. Jag bara stod där i en varm känsla, närvarande, i full kontakt med stunden. När han gick, såg jag efter honom med så mycket kärlek i bröstet. Tog in hans sätt att gå, spåren av hans varm händer kring min midja. Sorgen som skuggade hans ögon. En doft av mint från hans tuggummi. Att kunna vara i och uppskatta stunden och inte låta den ätas upp av ångest för att vi snart ska skiljas. Bara vara i känslan.

Den här morgonen finns känslan av saknad. Jag tillåter den. Jag gråter en stund och det känns fint och skört. Jag är i en tid av öppenhet, där jag inser att det enda som egentligen betyder någonting är konsten att förstå livet så att jag kan leva det på det sätt jag vill. Det är så lätt att bara fastna i ett flöde, där man oreflekterande brusar fram.

Tillit till att inte veta. Att vara trygg i att livet är vad det är och jag kan inte kontrollera det. Varje dag sker det saker som jag inte kunnat planera eller ha en aning om. Att vara medveten om valen i stunden, att känna efter, hur känner jag inför det här?
Känner jag ett motstånd? Kan jag erbjuda något i den här stunden utan att förvänta mig att få något tillbaka? Att känna efeter före. Inte tänka efter.

Jag får hela tiden anstränga mig för att kliva ner från huvudet. Ner i kroppen, ner i känslan. Igår när jag satt och pillade med en fönsterbräda i huset kände jag mig irriterad över att allt tar så lång tid. Då satte jag mig ner och tänkte på min fina lilla guddotter, som är så otroligt bra på små detaljer och har ett oändligt tålamod. Det har hon haft sen hon var väldigt liten. Jag lät mig inspireras av henne, och plötsligt gick allt mycket lättare! Då var jag tvungen att ringa upp min guddotters mamma och berätta vad jag kände. Hon blev glad, och plötsligt hade min tankevändning gjort två människor glada, istället för att jag skulle gå omkring och känna mig irriterad.

Förtvivla inte. Allt kan hända.

måndag 9 januari 2012

Inre kvalitéer

Idag ska jag fundera över ett par inre kvalitéer. Grundläggande mänskliga behov,  som alltid finns inuti men som jag inte alltid har tillgång till på ett medvetet plan. De är på nåt sätt som ett hav, de finns alltid där men kan ligga otillgängliga, dolda under ytan. Jag har helt kunnat glömma bort att tänka på dem. Hemskt.

Kvalitéer som jag kan definiera för att kunna se vad jag har, och inte bara ha ångest över det som jag inte har. Att definiera för att nå klarhet, en större klarhet om mig själv, om allt som rör sig inne i kroppen.
Det är inte helt lätt:

Tillit
Kontakt, samhörighet,
att kunna tillföra något
Glädje
Oskuldsfullhet
passion, kreativitet
styrka
medkänsla, förståelse
mod
Frid
kärlek
sorg


 Jag väljer tillit och glädje att fundera kring idag.

Motstånd

I morse kom motståndet. Det började med att jag tog en hel sömntablett och försov mig till mitt telefonmöte med Iris. Jag blev jättearg på mig själv, och till på köpet var jag redan i obalans eftersom jag blivit väckt en gång tidigare av min snickare som sa att han inte kom idag för att hans barn var sjukt.

Detta blev mycket att reda ut, men det lyckades jag med i ett bra samtal med Iris. Vi pratade om saker som jag börjat att förstå. Och om min relation till Jonathan. När vi lägger på får jag ett meddelande på min telefon, som handlade mycket om vad jag pratat med Iris om precis. Om hur jag kan uppleva att vi två hade så många grymma förutsättningar: vi vill leva bitvis utanför sammhällets inordnade regler, vi vill göra det vi brinner för, ha struktur men samtidigt kunna följa spontana, galna infall som få andra skulle ge sig i kast med, vi vill känna att vi lever, resa, lära, utforska, låta oss förföras, aldrig stagnera, vi vill förändra, göra saker för att bli ödmjuka, trötta ut oss, experimentera, känna, vibrera, kela, hamna i extas eller gråta i den Andres armar, liten som ett barn. Vi vill dyka, klättra, se bättre, andas synkront, färdas på egen hand men också tillsammans. Allt detta vill vi och kan vi se innan vi drabbas av symbiosens falska nät.

Tänkvärt.

Den som söker, han finner det han söker. Den som lever med ett öppet sinne finner det han inte förväntade sig.

söndag 8 januari 2012

I säng i tid igen

23.00
Nöjd är kvällens sista tanke.

Livet rör sig mot expansion

Det är väsentligt lättare att vara här och nu när jag inte har otaliga saker i huvudet som det känns omöjligt  att inte oroa mig för. Jag har haft en så lång period av att vara totalt uppe i mitt huvud och tänka på hur jag någonsin ska kunna leva upp till någonting, att jag glömt bort att leva. Nu kommer jag plötsligt ihåg vad jag håller på med, jag är nogrann och har tid och ro för att planera och sitta ner och ta det lugnt. Jag kan inte förstå hur det kunde bli så här. På den här kursen som jag nyss kom hem ifrån har jag varit fyra dygn i total närvaro med mig själv. Jag har gått in i mitt inre och hittat bra saker som jag består av. Jag har vänt mitt fokus från det negativa till det positiva. Men det mest värdefulla av allt är att jag har lärt mig HUR jag vänder fokus hos mig själv.

Jag har sett vad jag kan vända mig till, vilka positiva egenskaper som finns som kan ge mig kraft att ta tag i det jag behöver ändra på och stärka upp i mig själv.

Jag har lärt mig om behov - sanna, ursprungliga behov och behov som är konstruerade - begär - av skador vi har fått i vår historia. Skador som skapar behov av att kontrollera vår omvärld. Att få andra människor att ge oss det vi behöver på konstruerade sätt.

Att vara otillfredsställd innebär att inte vara i det man vill, utan att istället vara fast i en längtan efter något annat. Jag definierar det jag längtar efter så att jag kan skapa möjlighet att nå det, inte bara vara fast i ett dimmigt missnöje.

Jag längtade  efter:

kraft
inspiration
förståelse
harmoni
helhet
frihet
frid
tillhörighet
att tillföra något till någon


...när jag åkte iväg. Men det visste jag inte då, jag kände mig bara tom och olycklig och misslyckad. Jag vet inte exakt hur, men nu har jag förflyttat mig till dessa kvalitéer. Mycket beror på att jag tillåter mig själv att gå in i känslorna. Jag inser att dessa kvalitéer finns i mig hela tiden, det handlar bara om att få tillgång till dem. Jag kan själv sköra av tillgången, genom andra känslor -  känslor av skuld, att inte vara värd, att inte ha möjlighet att...

Våra sanna och  mänskliga behov är vackra.

lördag 7 januari 2012

Studiebesök i verkligheten

Mycket intressant.
Jag står knappt ut med verkligheten. Rösterna är alldeles för starka, tonen för gäll, nivån på konversationen störande, blickarna grumliga, inte närvarande. Jag känner mig som i en helt annan sfär. Jag står knappt ut.

Då börjar jag lita på att jag trots allt kan hitta en kontakt någonstans och det gör jag. Jag hittar en kvinnas smärta och storhet. Hon ger det till mig och jag berörs starkt. Känslan av empati får mig att vilja gråta, inte av sorg, av känslan av ren kontakt. Men håller tillbaka, eftersom vi inte har ömsesidig kontakt, hon konverserar och jag är i kontakt med mig själv. Jag känner mig nöjd med att vantrivas i situationen för att den lär mig massor om mig själv. Jag känner att jag fått en stor gåva som har börjat att förstå saker, helt nya saker, grejer som är mirakel! Men det är verkligt!

Ser fram emot nästa samtal med Iris.
Nu är klockan elva.

Tack

Sömn, trivsel och mirakel

När vi slutade kursen igår satte jag mig i bilen och startade resan hem. Jag  kom hem, umgicks lite med en av mina sambos och en katt, gick och lade mig och hann inte ens blinka innan jag somnade. Helt slut! Vaknade klockan sju och satte på en morgonmeditation, men somnade bara igen till den och vaknade tio över nio helt avslappnad och utvilad. Det var otroligt skönt. Det kändes bra att komma hem. Det finns så mycket här som jag uppskattar. Lugnet, skogen, de vackra fruktträden. Mina fina sambos som är så lugna och kloka. Det faktum att det finns någon där som välkomnar mig när jag kommer hem och uppskattar att jag är tillbaka. Eldstaden, katterna, hästarna. Och idag kanske vi får en ny häst!

Idag kommer min guddotter och hälsar på mig tillsammans med sin mamma. Innan dess ska jag jobba ett par timmar i huset med en elektriker. Det ska bli väldigt kul, jag ser fram emot båda delar!

Ikväll ska jag sriva om min plan med huset, och mera om denna otroliga kurs. Känns som en Course In Miracles. Jag fattar inte att det som hände hände. Jag behöver smälta, bearbeta, läsa och öva. Jag behöver fatta att det finns en dimension av livet som jag totalt har missat.

fredag 6 januari 2012

Essensen under personligheten

Efter drygt tre dagars intensiv träning på att känna efter och öppna upp kropp och själ börjar jag fatta vad det innebär att vara nöjd med att vara missnöjd. Jag kan efara att när jag ger acceptansen till mig själv så släpper obehag, spänningar och ångest. Att tillåta mig själv att känna att det är ok att jag är missnöjd med att livet inte blev som jag hade trott och hoppats på.

Att vara här och nu innebär inte att skita i allt som varit och vara ansvarslös och skita i allt som varit innan. Det innebär - för mig i alla fall - att ge mig möjlighet att kunna leva mina intentioner mot vad som är bra för mig i varje stund.

Till detta kommer för mig själva processen med att definiera mina mål och värderingar så att jag vet vad jag har att jobba mot, och det är vad jag tänker ägna det här året till.  De här dagarna ger mig en bra start. Jag har spelat musik och berört människor till tårar. Jag har kunnat leva mig in i gestaltande till hundra procent. Jag vet att det är en väg till ren lycka för mig. En känsla av menisfullhet, närvaro och gestaltning av känslor och energi.

Det är min väg. Kreativiteten, gestaltningen.
Det har hänt så oerhört mycket de här dagarna. Jag har inte hunnit summera och smälta.
Igår fick jag en astrologiläsning från en isländsk tjej i Thailand uppläst för mig via skype.

Det var en ganska otrolig upplevelse, och jag ska få ljudfilen skickad till mig.
Jag kommer att skriva mer om detta när kursen är över.

onsdag 4 januari 2012

Själ och sång

Idag fick jag ett brev som var skönt att läsa och som värmde mitt hjärta. Kärlek är ingen lätt match. Jag var kanske inte redo att svara på det mitt uppe i denna helt utmattande kurs, men jag ville så jag gjorde det ändå. I morgon ska jag spela en sång för mina kurskamrater. Den symboliserar min process med mig själv här på ängsbacka, "lär dig livets största gåta - älska glömma och förlåta" . Jag vill bli fri från sorg och skuld och projektioner! Jag behöver också utsätta mig för den hårda verkligheten och se om människor omkring mig gillar min musik och min sång. Det känns pirrigt. Men jag älskar ju musik.

Jag önskar så

Jag önskar att du
hade varit här med mig nu
i dessa övningar som vi gör
Kanske hade vi kunnat förstå
Saker tillsammans då


Det är svårt att tänka rätt
Att jag bara ska göra saker för MIG nu
På MITT sätt
Men jag fattar att det som behövs är space, peace
give me some peace
Nu när det blivit så här.
 Det är svårt att vara kär.


Helena Hill

tisdag 3 januari 2012

Dagen idag

Ja. Jag är helt full av intryck, och av ett par starka upplevelser av självinsikt. Den här kursens anda och innehåll påminner mycket om de tankar som en klok kvinna vid namn Iris har delat med mig. Om acceptans, om att följa livsflödet och vara medveten om sin kommunikation och sina handlingar. Att ta ansvar för sina val och att tillåta sig att vara nöjd med det faktum att man inte kan acceptera allt.

Jag har svårt att acceptera hur mitt förhållande tog slut. Jag har svårt att släppa alla hårda ord som haglade över mig den där natten. Ord som är svåra att glömma. De tränger in i hjärtat. Detta brottas jag med att förlika mig med, samt mycket annat i förhållande till min gränslöshet och den oförmåga jag haft i att inte sätta stopp för beteenden och regler som jag inte tycker känns okej,  förrän jag har tillåtit mig att söndertrasas av skuld och skamkänslor för att jag inte kunnat hålla dessa regler. För att jag lovat saker i desperation, bara för att få lugn för stunden. För att jag undanhållit till exempel möten med vänner som jag borde ha vågat berätta om, men inte vågat av rädsla för att inte få tillåtelse att träffa dessa, utan att bli tvungen att välja, dem eller relationen. Alltför rädd att förlora. Jag lät rädslan manifestera sig och växa. Så jag förlorade den jag älskade för att jag inte vågade stå upp för mig själv. Jag tror tyvärr att jag hade förlorat honom även om jag hade stått upp för det jag behöver i livet .Det känns som om det hade blivit för stor utmaning för hans otrygghet.
Min kärlek räckte inte för att få honom trygg. Tryggheten måste vi hitta i oss själva.

Slut med det nu. Rak och ärlig, obönhörlig sanning om mig själv och hur jag behöver leva för att vara lycklig.

måndag 2 januari 2012

Rekaxing into beeing- en investering i mig själv

Jag har lämnat Uppsala för en utbildning som jag ville gå redan förra året vid samma tidpunkt. Men då gick det inte eftersom vi var på Fillipinerna då årets enda kurstillfälle var. Om vi hade dragit iväg på den här utbildningen istället hade kanske livet sett annorlunda ut. Kanske inte. NU är ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att ge det här till mig i present.

De närmsta fyra dagarna ska jag öva på att lyssna både på mig själv och andra på ett nytt sätt. Jag ska försöka avlära mig gamla beteenden och gå in för att leva det liv som jag känner att jag vill. Att tillåta dåliga känslor att få finnas, att acceptera livet så som det är men att inte stämpla det som dåligt. Utan som möjligheter.

Jag har hela tiden sen förra året känt att den här tekniken med att ställa frågor som leder in till hjärtat, berör mig starkt. Jag vill lära mig ett nytt, kraftfullt sätt att kommunicera på, i närvaro och i mina känslor. Det kommer att bli skitläskigt men jag kommer att klara det bit för bit!

Gör det du älskar.
Älska det du gör.
Vad älskar du att göra i ditt liv?

söndag 1 januari 2012



Jag vill känna lungorna explodera
blodet brusa genom min kropp
jag vill känna livet vibrera 
i varje del av mig
jag vill se skönhet i människor och landskap
jag vill färdas, förföras av nya möjligheter
känna luften brinna
Jag vill skapa, uttrycka mig i gemenskap med andra

Jag vill leva i tillit
i kärlek, medkänsla och förståelse för andras och egna behov
Jag vill vara så trygg i världen
att jag kan möta andra människors rädslor
och kanske bidra till att släcka ut dem
med att bara vara den jag är.

Jag vill se på varje stund som meningsfull
oavsett om jag bara ligger utslängd på en soffa som nu
när snön störtar ner snett till höger framför mina ögon
eller om jag springer genom stormen i full fart.
Världen är så vacker
den helar.

Trädet lever

Mitt vackra träd var alldeles kalt när jag fick det. Ett enda litet fikon satt på en gren. Under de två veckor som jag har haft det, har det börjat spira och gro. Idag har det första lövet slagit ut! Det är så fint att se på hur det vaknar till liv. Grenarna spretar vilt åt alla håll, knopparna vill upp och ut.