söndag 9 mars 2014

Det fryser inte på nåt mer. Och det kommer att sluta brinna.

När du minst väntar det, sitter den där. Kniven i ryggen. Smittan i blodet. Sprutan i armen. Drogen i hjärtat. Det går inte att skydda sig från livet, det går inte att skydda sig från livet.....

och även fast mantrat låter enkelt är det lika isande skräcklikt när smärtan sätter in. Besvikelsen för att det inte var så bra som jag trodde. Varför det nu skulle det vara det. Och vem är jag att avgöra vad som är bra och inte. Den här skiten som händer nu kanske är det bästa som hänt mig.

Det som har varit bra, har varit bra. Nu är det dags att gå vidare mot annat bra.
Så kom bara, tryck in knivarna.
Jag är inte rädd. För jag vet att jag kommer att överleva.
Det är lika svårt för mig att jämna till mitt inre som att plana ut marken på min tomt.

Fundamentet ligger där, stenhårt, efter att ha trampats och trampats av bestämda fötter genom årtionden.

Och om det till exempel utsätts för väta, så är det istället för stenhårt lerkladdigt och dödstungt och svårrubbligt. Det lossar inte från spaden.



När jag gräver där jag står, i mitt inre, lossnar kladdet från spaden? Nja. Idag gick spaden av. Då får man fixa en ny. Kanske gräva på ett nytt sätt.

Det är väldigt svårt att plana ut och få marken helt jämn, sådär perfekt och välavvägd som jag skulle önska. Inget att snubbla på. Ingen grop att ramla ner i. Det tar lång tid. Kräver tålamod. Hur perfekt är perfekt.?