söndag 30 september 2012

Tillbaka till GÅ

När jag färdades de sista hundra metrarna hem till mitt hönshus, tänkte jag på senaste gången jag åkte på exakt den här vägsnutten. Det var eftermiddag, jag var på väg hem från en närliggande herrgård efter en helg i underbart lugn och stillhet. Natten innan hade jag suttit vid en bassäng, belyst av fullmånen. Det var bara en månad sedan och nu står fullmånen ovanför granarna och iakttar mig.

Så mycket har hänt.
På bara en månad har livet förändrats på många sätt, på många plan.
Jag övar på att inte värdera. Jag är däremot tacksam över att kunna se allt klarare på vad jag vill ha i mitt liv just nu, och över att jag för första gången på länge känner mig fri att påverka nuet som jag vill. Även om jag varit fri innan också, så har jag känt mig bunden av många saker. Måsten. Nu är de borta.

Det är en underbar känsla jag har just nu, njuter av att bara få sitta här i soffan och känna in Hemma.

lördag 29 september 2012

Ibland längtar jag efter att vara en liten ömtålig och ompysslad prinsessa, även om jag är en vuxen, stark och stolt kvinna. Ibland längtar jag efter cigg fast jag slutade röka för längesen. Ibland längtar jag efter godis fast jag vet att det bara gör en tjock och håltandad. Och ibland längtar jag efter att bli omhållen bara för omhållandets skull. Ibland vill jag knarka och ibland vill jag slåss, ibland vill jag flytta till ett kloster och ibland vill jag ingenting. Det är väl det som är att vara människa.

Allting finns. Alla åldrar som jag varit i finns som ekon inom mig, färgar mitt känsloliv och min inställning till livet. Konsten är att hitta kärnan och därmed lugnet och centrum. Och senare, därifrån en riktning. Jag känner det som att jag är på en lång resa med mig själv, och just nu är en så speciell och fin tid. Många svåra saker händer men jag behåller mitt lugn i botten och ganska högt upp längs kanterna.

Jag  är på väg hem. Det känns rätt och bra, det är dags att fortsätta livet hemma där jag satte det på paus. Jag längtar efter en speciell doft. Jag minns något svart och silvrigt och snabbt som susade förbi.


fredag 28 september 2012

04.18

Kan inte sova.
Hjärnan går i spinn och i går såg jag mitt livs första hallis.
Jag gick upp för trappan i mammas hus och såg en brunsvart hund gå förbi ute i verandarummet.
Om en hund kommer in i mammas hus är det snudd på avsågat hagelgevär. Min mor fördrar icke djur. Så den där hunden var på låtsas och jag blev verkligen förvånad när jag såg den. Det måste ju vara ett tecken på uttröttning.

Jag ser fram emot att komma hem till Örsundsbro efter en månad med fin samvaro med min mor i en svår tid. Vi har bott ihop i en månad och inte haft en enda liten konflikt eller ens munhuggning. Människor i sorg blir mjuka och tappar sina invanda roller. Nu - hem och träna crossfit och styrka med min nya träningskompis och övrig tid ligga på soffan en hel månad och ha höstsemester och det ska bli underbart och rogivande och bra för alla springande hundar i min hjärna.

Kanske lite stolpning av hästhagar, kanske klappa lite på en gris.

Sol, vind och vatten

Det gör ont att se alla flaggor på halv stång som omger vårt hus idag även fast de också gör mig glad.
Kan inte ducka för döden. Det är vackert med symboler och med de gemensamma ritualer
som gör oss till de människor vi är. Jag gör ett bildspel med fina bilder ur min extrapappas liv och tänker på att det är viktigt att vara här och nu, att inte förmörka sitt liv och sina relationer med bitterhet som kommer ur önskningar om att alla andra ska se på livet precis som man själv gör.
Tacksam för de kunskaper som jag fått ta del av de senaste året vad gäller att leva i mina innersta känslor. De har förändrat mitt liv.

torsdag 27 september 2012

En rundresa i Stockholm på 35

Man hinner uppleva mycket på trettiofem timmar.
Se ut över mjuka moln nedanför, kisa mot solen, glida fram längs sprakande skogar med guldlöv i fart. Vandra längs stenklädda hus, sjunga en sång, möta människor, hittills okända, andra välkända. Leka en lek, se en film, läsa ett manus, besöka ett produktionsbolag, inse saker om mig själv och om vad jag värderar högst i livet just nu.



Begravning och farväl

Nu är vi klara med alla förberedelser inför begravningen.
Det kommer att bli ett så vackert farväl i morgon, i en gammal enkel traditionell byggnad, otroligt vacker, precis vid havet. Det kommer att komma många människor, fler än vi först trodde. Stellan skulle tyckt om det här avskedet, det är jag säker på. Kanske känner han vår kärlek.

Snabba och hastiga avsked är svåra. Så mycket jag ville säga som jag kommer på i efterhand.
Sådan tydlig blid man får av vad en människa rymmer och innebär i sin stora helhet, när personen väl är borta. Han var en enkel och rak och hederlig man, och en del av något mera: ett tryggt sammanhang, en kombination som tillsammans med min mor gav till mitt liv, en klang av stabilitet. Nu får jag skapa den i mig själv och i mitt eget liv. Och med de ljusa minnen som vi skapat tillsammans genom livet.

Jag är så glad och tacksam för den tid vi fick tillsammans den här sommaren.
Att vi hann hitta tillbaka till varandra.

tisdag 25 september 2012

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
B-tema
Sångerna om frihet…

Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga


söndag 23 september 2012

La Familia

Möte med mina bröder och min far. Ska bli spännande, vi ska prata om sommarställets framtid!

lördag 22 september 2012

Fridfull ledighet och glädje

Min säng i natt gränsar till en bergssida. Utanför droppar ett sommarregn, trotsar höstkänslan tidigare idag. På andra sidan, en vik, ett vatten. Havet. En hel dag med vänner gör mig varm, ger ett lugn. Från simning i våtdräkter och löpning över kobbar och skär i kall snålblåst till eftersnack med kaffe och paj och senare, lite resande, middag och långa samtal i detta genuina kusthus.

Vad mera kan jag begära?
Det enda som skulle överträffa detta hade varit att ha en livspartner vid min sida för att dela detta varma, härliga.

fredag 21 september 2012

Till minne



Stellan flyttade in i vår familjs liv i samma tid som jag flyttade hemifrån.
Jag minns att jag var så glad att mamma hade träffat någon hon tyckte så mycket om,
och som verkade så lugn och snäll.

Stellan var en tillitsfull, ärlig och okomplicerad person, som följde sin magkänsla
och inte analyserade sönder saker. För honom blev den nya familjen viktig, och så länge jag kan minnas har han ställt upp för mig med allt ifrån teknisk och praktisk hjälp till att troget sluta upp vid mammas sida vid alla spelningar, filmpremiärer och andra galna projekt som jag genomdrivit. Han utgjorde en stabil punkt i min tillvaro som aldrig svajade. Han var så stolt över att få visa mig och mamma sitt företag. Jag kommer ihåg kontoret vid Korsvägen i Göteborg och hur jag och mamma följde med på luncher på hans favoritställen.

När jag fyllde 20 flyttade jag till ett hus, som inte hade funnits om det inte vore för Stellan. Och genom den totalrenovering som följde där lärde vi känna varann, han hjälpte mig att bygga och fixa många sena kvällar efter jobbet. Han lärde mig saker. Han var envis och arbetsam och rak och utan trassel.  Vi kunde pyssla sida vid sida i timmar utan att säga många ord, men ur den där tiden växte ett band. Den där fixaren har sedan troget följt mig i alla år. Han har ställt upp genom alla mina husbyggen och hjälpt mig med konkreta råd, kontakter och eldragning, allt som jag frågat efter och behövt har han letat upp i sina gömmor och gladeligen gett bort. Han har aldrig bett om att få någonting tillbaka. Det man har gett bort har man gett bort! sa han alltid glatt.
Men om han lånade ut något, som jag med min snurriga läggning slarvade bort eller hanterade ovarsamt, då blev han inte glad. Nej, det skulle vara ordning och reda! Man skulle ha respekt för sina saker och inte minst, sina verktyg.

Stellan är för mig en hederlig arbetshäst med sin verktygshink i handen. I den fanns allt man kunde behöva. Jag kunde aldrig fatta hur han lyckades ha allt man behövde i den där hinken. Han gillade verkligen att hjälpa till, och han älskade att se på teve!
Han hängde med i teknik och utveckling och installerade IP telefoni, riktade in antenner och hade det senaste av allt. Han var stolt över alla sina kanaler och gav mig tidningar som Internet world och annat, när jag jobbade med webdesign. Han hade kontakter och rekommenderade mig till mitt första jobb som reklamare, på Production Studios i Göteborg.

Jag fick en extrapappa och Stellan fick en större och lite småtokig familj. Han och mamma förverkligade Stellans gamla dröm om att ha en bas i Spanien att övervintra på. Han planterade träd, la stenplattor, glasade in verandan, alltid såg han till att ha något projekt att pyssla med. Han var intresserad av och samlade på viner, som han tog med hem från olika resor. Han byggde en vinkällare och serverade härliga viner vid mysiga middagar. När det gällde matlagning var han inte så dedicerad, men att grilla tyckte han om!
Hemma på Björkö förbättrade och förnyade han hela tiden hemmet och trädgården: byggde ett sommarboende i den gamla lagården, la om tak, drog in vatten.

Stellan hade alltid en bestämd bild framför sig av hur allt skulle bli när han satte igång med något, och tvekade sällan. Han var känd för sin noggrannhet och lojalitet. Något annat han hade inbyggt var en speciell, torr och blixtsnabb humor. Den sista dagen han levde drog han ett rått skämt och skrattade, all morfin och smärta till trots.

Han hade en öppen kanal in i sig själv och var klar över vad han ansåg var fel och rätt.
Stellan var en av de hederligaste människor jag har känt. Han var inte så mycket för kramar och närhet, men jag vet ändå att han tyckte väldigt mycket om mig.

Du finns i mitt hjärta.
Jag är så tacksam för allt, och glad att jag fick vara med dig på din sista svåra resa de sex dygnen till döden.

Låt din vilja ske

Sista veckan i Bohuslän

Ja, det blev en månad på Bästkusten.
Plötsligt kändes det som om jag lika gärna kunde stanna här som att vara någon annanstans.
Har en del att ta igen med min familj.
Jag har också varit uppe på Orust och sågat ner sly, röjt, rensat och vinterberett huset och trädgården.
Skaffat nya hyresgäster. Slängt prylar. Eldat, myst, tänt ljus och njutit av mitt vackra hus som jag skapat och som finns kvar - det är beständigt.

Tittat längtansfullt på min kajak, som vilar under huset. Fick ett erbjudande häromdagen som var svårt att motstå - men jag motstod. Bra.

Jag är snart klar med inläsningen av min första ljudbok och det känns riktigt bra.
Fokusera på få saker är min nya grej.
Träffa mina gamla goda vänner och njuta av att känna mig som en del i min helhet är också en mycket bra grej.


Vad är framgång?

Jag har ju min gamla favoritdikt om framgång, som jag skulle kunna kopiera in här och det skulle se riktigt bra ut, men färdigsydda sanningar är ju rätt trist och man kan så lätt säga att  "jaaa sådär är det ju!" om nåt smart som det tog nån annan en hel livstid att fundera ut.

Framgång för mig är att bryta de mönster som föder den vandrande vargen inuti mig.
Att kunna stanna längre och längre i en känsla av att vara tillräcklig, att det är bra som det är. Att de stora äventyren kan finnas i den lilla världen helt nära. Att både och finns.
Jag är riktigt bra på att vara målmedveten och på att komma dit jag bestämmer mig för att ta mig. Men jag har inte alltid - om ens ofta - tänkt till riktigt noga över vart jag siktar. Jag har gått på lust och känsla. Impuls!

Alltså - jag har nog inbillat mig att allt är genomtänkt, på ett intellektuellt plan, och med vårt samhälleliga mått har det väl varit det - stora, ambitiösa projekt som ställt krav på både medarbetare, struktur, taktik och konstnärlighet. Framåtriktning. Oräddhet. Det har funnits en plan. Att lära mera. Att få flera kontakter, att hitta bra spridningskanaler för de produktioner jag gjort.

Men de senaste åren har jag känt att jag inte vill fortsätta jobba som ensam producent.
Det blir inte kul. Jag gillar att dela, och även dela ansvar.
Att filma är kul, men jag behöver inte leva det. Jag behöver inte lägga all min tid på det.

För mig är personlig balans den största framgången.  Att resa inåt nu.
Att kunna stå mitt i mina känslor och titta på dem.
Jag vet vad jag kan. Jag vet att jag är kraftfull men också en skör känslomänniska.
Jag har lärt mig att sätta några viktiga gränser i mitt förhållningssätt till andra människor.
Det är en stor framgång.

Att respektera andra, betyder inte att jag accepterar deras ord eller handlingar. Och jag behöver aldrig lära mig det heller, jag kan bara välja bort att ha dem i mitt liv.



torsdag 13 september 2012

Det blåser storm och jag sjunger

Ibland undrar jag.
Om stora, gigantiska händelser ibland händer för att det finns små omärkliga element i dem som man lär sig något livsnödvändigt av.
Man fattar det inte där och då.
Men saker som man sen plockar upp i ett annat kapitel i livet och som plötsligt blir jätteviktigt.

Flummigt va?

Det händer saker

Det händer omtumlande saker på det privata planet.
I mitt inre. Det får dessutom näring av oväntade händelser ute i det yttre rummet.
Jag har växt och växer inuti, känner jag, och försöker förstå hur.
Jag tror att det betyder att jag har större utrymme i mig för empatiskt lyssnande - det vill säga, jag blir allt bättre på att separera det som händer i andra människor ifrån mig själv.

Jag är ju inte världens centrum. Människors val och reaktioner har ganska sällan med mig personligen att göra. De har en lång historia och en vardag och olika behov och rädslor som styr dem, och ibland påverkar dessa parametrar mitt liv. Det är ju dock ytterst mitt val att välja in dessa människor i mitt liv. 

Jag sa nåt klokt till min faster idag, när jag satt nere i hamnen och tittade ut över fiskebåtarna och vi pratade om bitterhet och om att ångra saker eller inte och i så fall varför.
Jag sa: Man borde gå in i relationer till andra människor utan att någonsin förvänta sig att de ska rädda en. Varken från sig själv eller från ansvar eller bördor. Man tycker att man är så jävla klok och medveten och insiktsfull så man nästan spyr, men lik förbannat så ramlar man automatiskt in i tankar om att längta efter att nån ska finnas där som inte är där eller att nån ska ringa som inte har tid eller att nån ska skicka blommor eller bara komma ridande på en enhörning och fångar upp en.

WTF!!!! En vänskap eller kärlek kan inte vara villkorslös om det finns inbyggda krav på den ena eller andra. De kraven måste sättas utifrån var och ens inre vilja till kontakt och ännu mer fördjupad kontakt. Att våga älska är att säga ja till smärta och att sluta fly från de känslor som man värderar som INTE BRA. Vem fan vet vad som är bra, i slutändan? Bra för vem? Och utifrån vilket tidsperspektiv?

Det påminner mig om needs, begär, behov.
Att vi människor har vissa grundläggande, mänskliga behov som gör oss till de underverk vi är.
Och sen har vi en massa konstruerade behov, som bara är strategier för vår överlevnad. Så länge de strategierna bara innefattar oss själva kan de funka rätt ok. Men när vi begär att andra ska införliva våra strategier i sina liv för att VÅRT eget liv ska fungera, har nåt gått på tok.

Låt mig vara den jag är.

Att älska någon fullt ut, föder min styrka.
Att bli riktigt älskad av någon, ger mig mod.

tisdag 11 september 2012

Hästen och Kaninen

Tygkaninen och den uppstoppade hästen låg på sängkammargolvet, och kaninen frågade:
– VERKLIG, vad är det? Är det att man har ett handtag och grejer inuti sig som snurrar runt?
Verklig är inte hur man är konstruerad, sa Hästen. Det är något som händer med en när ett barn älskat en länge, länge – inte bara för att leka med en, utan verkligen älskat en. Då blir man verklig.
–Gör det ont? frågade Kaninen.
– Ibland, sa Hästen, men när man är verklig bryr man sig inte om att det gör ont.
– Händer det på en gång som när man blir uppdragen?
– Nej, sa Hästen. Man blir långsamt verklig under lång tid, så det inträffar inte så ofta med dem som lätt går sönder, har skarpa hörn eller måste hanteras varsamt. När man till slut har blivit verklig brukar ens hår vara bortälskat, ögonen har ramlat ut och man har blivit sladdrig i lederna och mycket solkig. Men sådant gör ingenting när man är verklig.

ur The Velveteen Rabbit

Retreat - på en plats i nio dagar

Ibland formar livet vägar åt en –Det är bara att följa med. Ibland, föressten? Det är väl alltid så, fast jag ibland förleds att tro att det är jag som bestämmer...

Jag skulle enligt min egen plan till Ängsbacka på sista delen i min utbildning till zen coach.
Men enligt livets plan skulle jag istället till Göteborg och få vara med om de sista dagarna i livet hos en av mina närmaste. Jag är tacksam.

Jag har nu i princip varit stilla på samma plats i nio dagar, i känslomässig stress på grund av sjukdomen men med mycket stillhet omkring. Ingen teve. Ingen musik. Ett Enda Fokus: två andra människor. Ingenting annat.

Jag funderar över vad det gör med en människa att ha ETT ENDA FOKUS under nio dagar.

Min utbildning handlar om ett förhållningssätt till livet, om acceptans i tillvaron och att ge sig tid till att nå ner i känslorna som finns under det vardagliga gåpåköret. Läs lite mera om det här: http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/den-litterara-kameleonten-har-blivit-zen-coach--



söndag 9 september 2012

Stillhet

Tidigt i morse slutade en kamp som pågått i knappt en vecka.
Beskedet om oåterkallelig, dödlig cancerspridning i kroppen kom i söndags klockan två, för nästan exakt en vecka sedan. Tillståndet har sedan försämrats kraftigt för var dag, fram till det sista dygnet på sjukhus.

Äntligen frid.
Det är smärtsamt att se en människa kämpa för varje andetag, att se medvetandet vända sig inåt och långsamt försvinna, för oss som älskar och varit familj i många år. Det är säkert mycket svårt att få beskedet om att man ska dö i förtid, men det är också svårt att vara den som ska leva med saknaden. Som min mor. De fick tjugo händelserika år tillsammans.

fredag 7 september 2012

Att inget kunna göra åt saken.

Jag är en sjuhelvetes fixare.
Om jag någon gång kommer att gifta mig, kommer det att ske med blixtar och dunder, i en medeltidssaga eller i ett rymdskepp...

Jag är en djupsinning rackare, en sjutusan till snackare, en mästerlig snickare, prickare, jag prickar in, skjuter ner, plockar upp från ingenting och skapar en dubbelsidig fästning.
Ge mig allt du tål och jag skrattar bara högt och vrålar skål, jag drar en långtrål djupt ner i din historia av brokiga, slitiga år, smeker ditt bångstyriga hår, fäller en högoktanig tår, läker och trampar i dina sår, får dig att känna saker som du aldrig känt förut, får dig att tro att din långa resa äntligen är slut, jag triggar dina triggers, exploderar i din hjärna, får dig att sätta mig på pidestal, så jävla hal och beräknande och optimal - eller är det kanske inte alls så????? kanske är jag istället bara det sannaste du mött lika röd och rädd och innerlig som hjärtat i ett nyskjutet kött, igen, tårar på din kind, vi är dubbla korsdrag i en och samma vind, SÅ ge mig mer, rid med mig snabbt och bortåt, älska mig just för allt det där som du är rädd för som du ser i mina ögon när jag ler, kärleken, kärleken till världen och inte bara till dej DEN gör dig så jävla rädd för att förlora mej men om jag valt har jag valt totalt och varje tvivel du har skuggar över det självklara vulkaniska faktum att vi finns, just nu jag och du och inget annat gäller, inga missbrukarmodeller, ge hit, ge mig en sil av livet, rent vitt och lätt, låt mig hitta rätt

Ojsan det blev visst lite poetry om kärlek istället för om maktlöshet, som det var tänkt.

Min tid som upplevelsenarkoman

Från det att jag var 20 och fram tills ganska nyligen har jag sökt mig utåt, bortåt, för att uppleva, få kickar, för att KÄNNA saker. Äventyr. Utmaningar. Kickar.
Att bestiga berg, att köra motorcyklar genom storslagna landskap, att vandra på ryska stäppen, att landa på avlägsna platser i djungeln med ett litet, skrotigt plan, att kliva ett par decimeter nära en dödlig orm, att möta ett ursprungsfolk i Honduras, Guatemala eller på Filippinerna. Att bli jagad i gatuuplopp i Kina, att vara misstänkt för olaga markintrång i Nicaragua och få passet beslagtaget.

Kickar som får mig att känna mig levande.
Kanske lite MER levande, kanske lite mer SPECIELL än alla andra vanliga, tråkiga, begränsade människor. Jag vågar. Jag förmår. Jag orkar. Jag har kapacitet nog till att...
Kickar som dövar.
Kickar som ger ett inbillat människovärde.

Visst, det är dubbelt, klart att det ger mig något. Men varför måste jag anta alla dessa utmaningar inför mig själv, skapa alla dessa spänningsscenarion? Det finns flera skäl.

1. Jag har anlag till att bli den där ensamma upptäckaren (som inte riktigt behövs nuförtiden...)
2. Det finns en spänning i att se HUR LÅNGT KAN JAG KOMMA? (nära en annan människa, in i djungeln, ner i havet, et c.)
3, Det finns en beroendefunktion i mig som bara vill ha mer, mer, mer när jag väl börjat utmana samhällets spelregler. Hur mycket kan jag gå utanför gängse normer?
4. Ett slags förakt eller protest mot det medelmåttiga, som kommer ur ett motstånd mot de regler som ville begränsa mig (skydda mig) under min uppväxt.



torsdag 6 september 2012

Imponerad över svensk sjukvård

När en människa är nära att dö, blir vårdapparaten effektiv.
I alla fall om man lägger till en vänlig men  kompromisslös hållning, där man förutsätter att alla vill hjälpa en och så fort som de bara kan.
Då gör alla det, och det dyker upp den ena personen efter den andra på träverandan vid havet.
Nedanför klipporna och äppelträden rullar rullstolar, sjuksängar, påsar med larm.
 Det är så vackert här, och allt är skapat med kärlek, men det räcker inte.


Nu har vi fått hem min extrapappa från sjukhuset innan han blev för svag för en sjuktransport - men det var knappt att han orkade. Efter det att vi kom hem har han nästan bara sovit, och är helt fjärn av den starka, smärtstillande medicinen.

Idag har jag känt mig så oerhört tacksam över att han fortfarande finns här hos oss, jag vet att han ska dö, att det är oåterkalleligt, men vi kan fortfarande prata, skratta ihop, bara finnas ihop.
Tempot i mitt liv hålls uppe av det praktiska engagemanget kring mat, medicin, inläsning på ämnet cancer.

Jag lär mig mer för varje dag.
Om cancer. Och om livet.

Igår letade jag i en garderob efter ett gardinomtag, drog ut en låda och hittade där en bok som jag läst för längesen och som jag velat läsa om i ett par års tid. Det var inte min kopia.
Jag stirrade ner på omslaget. Det kändes som om någon gav boken till mig för att det nu är dags.

Göran Grip. Allting finns.

onsdag 5 september 2012

Att läsa sitt inre

I januari började jag lära mig att använda vissa tekniker för att klarare kunna läsa av mina känslor och se på vad som fanns inne i mig. Teknikerna och verktygen ger mig häpnadsväckande resultat när det gäller att hantera oro, frustration, rastlöshet och ilska. Vad det handlar om är helt enkelt att tillåta mig själv att sjunka ner en nivå och titta på vad som ligger under dessa känslor. Vad finns det för längtan och för behov som genererar de ytligare reaktionerna.

För att kunna se det måste jag ha en kunskap om hur sinnevärlden och känslorna fungerar.
Om vilka grundkvaliteer och essentiella behov som skapar mitt allmäntillstånd rent mentalt.

Just nu känner jag ett starkt behov av att upprätthålla min balans och min harmoni, för att kunna finnas närvarande till 100 % för min mamma och extrapappa. Det finns saker som har stört detta fokus, och jag har inte riktigt kunnat se på dem ur ett djupare perspektiv. Nu har jag alldeles nyss haft ett samtal med en lyssnare som har hjälpt mig att hålla fokus på dessa behov och kvaliteer under samtalets gång, och det var som vanligt oerhört givande. Jag ser nu mycket klarare på vad som ligger bakom den frustration jag kände, och det gör att själva frustrationen helt släcks ut och jag istället kan känna empati med mig själv och mina djupare behov.

Jag ska nu sätta mig och skriva ner de bra saker som jag kom fram till. Tack, Tine.

Spår

När man vet att en människa snart kommer att försvinna, blir allt som hör samman med personen så tydligt. Kläderna på galgarna, breven, tandborsten. Sjömansutrustningen som gått i arv, alla verktyg, tevetablån som ligger uppslagen. Spår som vi människor lämnar omkring oss. En del av det som gör oss till den vi är. Våra behov, vår nyfikenhet, våra minnen. Strategier för att hantera livet som lämnar spår i vår omgivning. Får konsekvenser.

Det blir extra tydligt när man lever i en utmätt tid.
Och ändå är vår tid alltid utmätt.

söndag 2 september 2012

Vilohelgen blev en helg av sorg

Ett liv i min närmsta krets rinner ut.
Jag står helt maktlös. Mot cancer har jag inget att sätta emot - det enda jag kan ge är min lojalitet och kärlek. Det är svårt att ta in att rättvisa är ett begrepp som vi människor har hittat på. Utanför våra hemsnickrade regler råder något annat. Är det slumpen? Och i så fall, varför råder den?

Kunde jag gjort något som jag inte gjorde?
Kunde jag ha ifrågasatt mera?
Det kommer alltid att finnas saker som jag kunde ha gjort annorlunda, bättre, mera, tidigare, senare.
Men livet är bara just det som det är.

Och just nu är det sorg.