Sånt som gör livet värt

Jag har haft två filmdagar på en skola i Tyresö. Hårda bud. Disciplin blandat med rå humor, kul och effektiv kombination. Nu är mina jobb som jag bokade in förra året slut och jag kan fokusera på mitt nya arbete. I morgon möte på KRIS och sen vidare ut på andra äventyr.

Nu ska jag sova i min sköna säng!

Att använda våld och makt

Det svänger fort.
Jag är ju bland annat socialarbetare och idag har jag använt bruk av tvång mot en person som började slå sönder en lägenhet. Glassplitter över golvet, trasiga saker. Personen kunde ha skadat sig. Men ändå. Det är ett övergrepp.
Hur påverkar ett sådand frihetsberövande någon som har svårt att skilja mellan vad som är yttre verklighet och det som bara finns inne i huvudet?

Och vad är egentligen verkligt?


Jag hoppas att du kan somna in och drömma om något vackert
att ångesten kan släppa sitt grepp
om så bara några sekunder
Dina ögon är så vackra
din hållning rak när du går
men ditt inre är så trasigt och trassligt
stigmatiserat av tusentals krångliga sår

Jag ser nallen där bredvid dig i skumrasket
nattlampan du hade rev du ner
gråter du en inre gråt
där inuti 
där ingen ser
jag vet att du kan känna när jag strålar kärlek mot dig
men jag lämnar ju din värld och bara drar
kanske gör det alltför ont att nå mig
för när linan bryts 
finns bara tomhet kvar.

F L O W

Som att sitta på tåget.
Jag känner att världen öppnas framför mig, från den lugna vrå ute på landet där jag suttit i en kuvös och snickrat och renoverat och byggt nya rum på rehab från mig själv, till en ny plats där det flödar nya saker.

Men det riktigt coola är att jag känner att flödet inte kommer utifrån och strömmar in i mig, utan tvärtom. Det är som om jag strålar ut min kreativitet och kraft och all glädje över att känna den, ut till de sammanhang som omger mig.

Det är väldigt kul och meningsfullt att ha ett nytt jobb, och att få arbeta tillsammans med människor som bryr sig lika mycket om temat för projektet som jag. När jag satt och funderade över vad jag är bra på och sökte efter något produktionsbolag i Stockholm som kombinerade nåt slags byggkoncept och dokumentärt meningsfullt historieberättande, googlade  jag en pressrelease om Nybyggarna. Vilken fantastisk och fin idé! Men produktionen var redan inspelad. Ah, vad synd, vilket drömprojekt!
Men det blev ett otroligt bra program och nu är det dags att producera nästa säsong och jag är med och gör det. Ett nytt och meningsfullt äventyr!

Det är för övrigt också väldigt skönt att ha en vacker och central lägenhet i Stockholm, som är bara min. Det här kommer att bli ett fint och lärorikt år!

På span efter kondisen

Jag älskar att känna mig stark och som en tålig slitvarg. Jag vill bli ännu starkare, ännu friskare, ännu smartare :) Mer av allt och helst nu nu! Chefen på jobbet är också lite träningsfetishist, så nu har vi fått ett finfint träningsrum på jobbet. Bra start på morgonen att gå genom de solbelysta snömassorna och ner till garaget.

Jag vill känna att jag lever.

Ibland blir jag ledsen. Men jag gillar det också. Igår kväll snöade jag in på att tänka på mitt gamla trassliga relationsmissbruk och jag kände en massa sorg över att jag är så sjukt envis och vägrar att ge upp saker och ting i tid, som bara är dåliga och bryter ner mig. Varför har jag inte kunnat sätta gränser? Har ju nån slags tanke om att allt går att fixa och inget är omöjligt, och det är ju väldigt bra för det allra mesta, men inte om man försöker göra om nån annan, eller göra om en destruktiv relation utan att ha tillgång till grundproblematiken.

Kan ju bara ändra på mig själv, som känt är.

Snygga naglar

Ibland tror jag nästan att jag håller på att bli normal.
Ta mina händer till exempel. Jag har ett renoveringsprojekt på dem, för att få bort arbetarfeelingen. Komma tillbaka till de lena, mjuka, ickemanliga tjejhänderna med ringar, nagellack och lull-lull.
Varför inte, ibland?

Jag kommer aldrig att få vackra små kvinnliga händer, jag kommer alltid att ha starka, breda ådriga händer, mitt liv har format dem så. Mina val har mejslat ut varenda fåra i dem. Men de KAN faktiskt vara lite mjukare, och naglarna kan vara hela och inte svarta av lerjord eller knäckta mot gips och trä.

Det är den stora skillnaden mellan att bo i en stad eller på en gård på landet: händerna.

Tack för ett fint telefonsamtal.

Att tro

Det handlar om att ha tillit till världen. Till livet. Jag lever väl så länge som det är menat att jag ska. Jag kan bara göra så gott jag kan i varje sekund. Överlämna mig med varm hand till flödet.

Det är när man börjar streta emot och krångla som det gör ont. Att vilja att saker ska vara annorlunda än vad de är. Att önska att jag valt annorlunda är ju inte så stor vits med. Att önska att andra människor vore annorlunda, eller på en annan plats i sina liv, är ännu mindre vits med.

Det jag har just nu är underbara vänner, en Hästen-säng och ett underbart duntäcke. Med det kommer man långt i läkningens förlovade land.

En dag på soffan

Vila är jag dålig på. Men nu ligger jag här under en filt med tända ljus och tittar ut på snön. Mysigt. En vilodag hos vänner på landet som tar hand om mig och ger mig kärlek. Kanske War Horse. Kanske bara sova hela eftermiddagen eller ta en bastu i skymningen. Klappa fåren.

I går ramlade livet över mig. Allt som varit. Att det är som det är. Jag längtar efter en familj, helst en stor och rörig. Jag skulle vilja skaffa barn, men det är ingen självklarhet längre. Nu är ingreppet gjort prover ska skickas på analys för att se om de fått bort all angripen vävnad. Om tre fyra veckor får jag svar på om det räckte.
Om jag skulle bli gravid finns det risk att mina barn kommer att födas för tidigt, eftersom livmodern är förkortad och inte kam omsluta barnet lika bra. Om de behöver ta bort ännu mer är det inte bra för mina tankar kring barnablivande...

Jag känner mig ledsen över allt som varit och inte blivit. Över de gånger jag önskat mig barn, fast förutsättningarna inte funnits där. Barn som börjat växa och sen avslutats.

Mitt liv är rikt och fullt av fina människor, spännande projekt och min livslust är stor. Jag kommer aldrig sakna äventyr, idéer eller sällskap. Men jag längtar efter det där som är vackert och större än egot. Att sätta mina egna behov efter någon annans.

Tänka positivt....

Ensam.

Alla bollar i korgen.

Slut på en tuff månad.
Jag ser fram emot januari. Det kommer att bli en kul månad med många nya saker som jag uppskattar. Utmaningar. Nya människor. Utbildning. Stabilitet. Det är nu formen ska sättas för roller i olika sammanhang. Jag har kartlagt vad jag längtar efter och inser att vad jag får med mina nya arbetsuppgifter är bland annat mer ansvar och en motor till att skapa rutiner som är bra för mig.

Den första dagen, den är aldrig störst?

Första dagen på året har varit en mycket lågmäld dag.
Så lågmäld att den månne vara en liten symbol för ett lugnt, kommande år?

Nyårsafton spenderades hemma på Fallet, Resta med några goda vänner och nya bekantskaper.
Sista dagen med min underbara sambo Anne Lie blev en lång och skön nyårsdag tillsammans när vi lirade loss och hade riktigt kul: kontokortsdrama och legitimationsbestraffning på systemet, skojraggade på Maxi, sladdade nästan av vägen och lagade till sist världens godaste sallad. Till sist kom vännerna, det blev en lång eldarnatt med många sanningar som avslutades med ett härligt utomhusbad som sakta värmde upp min frusna kropp. Tur är väl det, när ingen annan gör det :-)

I morgon ska jag operera bort cellförändringar. Efter det kan jag liksom skruva upp volymen igen, den som jag och hela kroppen ställt ner nu i ett par veckors tid sen jag fick beskedet. Akademiska, here I come.