Händelser runt en stad

Klockan är elva på kvällen och jag är helt färdig. Två späckade dagar denna helgen som var, med en massa jobb, och nu är det dags att sova efter en måndag full av känslor och intryck. Jag hade en väldigt lugn och fin morgon tillsammans med en person som är viktig för mig. Halv tio stod jag i stallet redo för äventyr med min nya vän på landet. Vi hade en underbar ridtur i gnistrande snö och sol, och sen blev det samtal hos min terapeut. Jag har i uppgift att arbeta med de minnen från skoltiden som min träning rivit upp. Och att gå igenom känsloschemat jag fått och applicera det på starka känslor som kommer i min väg. Jag ska också avgränsa tankar om framtid och val till två timmar varannan dag, istället för att hela tiden distraheras av dessa frågor, som tar fokus från mitt arbete med mig själv. Jag har lovat mig att ge mig full satsning fram till sommaren att reparera de viktigaste delarna av mig.

Bergtagen av Trollet

Den finns ett litet svart knytt
i en box i ett stall
bland får och grisar, katter och kaniner står han
Hans man är jättelång och pälsen glänsande
han är kompakt som en laddad kanon

Idag drog vi upp långt i skogen
till ett nerlagt militärområde
över ett kalhygge och sen ut på långa raka vägar
som gjorda för att galoppera på!

Hästarna hetsade varandra
snön gnistrade
det låg rimfrost på varenda gren
och vi stod upp i sadlarna
som riktiga jockeys
och hästarna drog iväg så fort benen kunde bära dem
hur länge som helst
Vi fångade varandras blickar över de svettiga hästryggarna
såg den andras glädje och energi
delade några vackra sekunder

Trollet är gjord av starka muskler
det är bara ingen som har bett honom visa vad han går för
på länge
kanske ingen har förstått honom
sett vad han längtar efter

Idag var vi vår längtan
alla fyra
vi hade så grymt kul
jag bara skrattade i vinden
lycklig i vinden
på väg
F R A M Å T

Kroppen och självkänslan

Det finns en massa spärrar inuti mig i förhållande till kroppen och rörelsen. Jag har svårt att se min kropp som en del av mig. Jag minns ett av flera besök hos en kinesolog, där min kropp skulle bekräfta att jag var kvinna
Och hette Helena. Kroppen gav inget gensvar. Kinesologen frågade flera gånger, till slut sa kroppen att det var 50% chans att det verkligen var jag. Så har det varit. Jag har haft svårt för att vara i min kropp sen jag var liten. Jag var storväxt och tung, och drömde om att vara gracil och lätt. Jag sejfade mig från alla sporter genom att säga att jag inte gillade sport. Men det var inte sant. Jag var bara rädd för att bli vald sist, att vara ett nödvändigt ont.

Därför provade jag nästan ingenting. Jag spelade badminton, det var väl det, med en grannfamilj. Jag upptäckte styrketräning när jag var runt 20. Det kunde man göra själv. Långt från hotande skrattare.

Asocial dag

Idag har varit en arbetsdag i huset med fokus vänt inåt och utåt samtidigt. Igår blev en sen natt med Skönhetsvård, badtunna och mycket snack så det beror nog på det. Det var verkligen skönt att bara gå in i mig själv och stanna där, i ett nästan drömskt tillstånd. Jag tassar små steg framåt i renoveringsprojektet. Idag fick jag reda på att killen som jobbat en del hos mig ska få ett nytt jobb och slutar hos mig, på söndag jobbar han sista dagen. Det var snabbt och oväntat och lite sorgligt, vi ger varann energi att orka jobba, och så är det ju såklart mycket roligare att vars två. Vi får väl se vad livet har tänkt skicka för hjälp istället för min polska vapenbroder.

Nu är det sova.

Synkronitet

Jag fick en vän igår. Det hände mitt i en snöstorm, när jag minst anade det.
En vän jag kommer att ha kvar alltid. Det var en kväll där jag var så långt ifrån den vanliga världen som det bara gick, och delade en vacker stund med några som också var långt bort. Långt bort men ändå så nära. Jag stannade länge vid trädet och höll på att inte komma hem i all snö. Jag hoppas en dag om inte allför länge, att jag kan ha ett riktigt hem.

Alla hjärtans dag

Idag känner jag mig väldigt ledsen.
Rymden ekar tom och utan minsta gensvar.
Det finns ingen där ute.
Jag är ensam här.

Att reda ut vilket som hör till vad

Ju mer jag övar på att känna mina känslor, desto tydligare blir dom. När jag går igenom trådar med min terapeut, känner jag ganska tydligt nu vad som stämmer och inte. Vi gick igenom en händelse i min ungdom idag, och med hjälp av lite olika övningar och metoder att relatera, kom jag fram till att den faktiskt inte påverkar mitt liv speciellt mycket. Däremot finns det som jag trodde, en massa blockeringar som sitter kvar från jag var liten, när jag enligt mig själv var stor, ful, dålig, fel och klumpig. Blockeringar som påverkar mitt agerande och mitt medvetande idag. Rent kroppsligt har jag ingen självtillit! När det gäller att röra min kropp och glädjas åt rörelsen, leva den. Det är jobbigt. Jag letar efter nycklar.

Idag har jag haft en omskakande kväll med en vän.
Jag är dessutom utan bil tills i morgon eftermiddag. Då ska jag åka på en utflykt.

En dag full av känslor

Idag vaknade jag hemma hos Ewa efter en trevlig kväll. En lugn morgon med lite konvertering av qucktimefiler och kaffe ihop, sen var det dags för en lång dags workshop med capoeira med vår maestro Akesse, som är på Sverigebesök från sina studier i Portugal. Det intensiva arbetet med kroppen är utmanande för mig och jag blir provocerad av alla begränsningar jag upplever mig ha i förhållande till min kropp. De får mig naturligtvis att börja tänka. Jag vet att de finns där sedan långt, långt tillbaka, men jag har faktiskt inte tänkt på att det kan sitta kvar i nuet, i kroppens cellminnen.

Jag var en storväxt unge och alla trodde jämt att jag var äldre än jag var. Jag var ju därtill en knubbig och kraftigt byggd unge med runda kinder. Jag har tidiga minnen av att jag känner mig stor och klumpig, att jag vägrar låta människor lyfta mig för jag skäms över min vikt, att jag låtsas inte gilla fotboll och andra lagsporter för att jag inte vill stå där med skammen av att bli sist vald. Sista vald på skoldanserna. Jag har alltid avskytt att dasna. Fast det är skammen jag avskyr. Inte dansen. När jag har varit påverkad av alkohol har jag vid några tillfällen i livet visst kunnat dansa och röra mig fritt och säkert också vackert. Men aldrig utan bedövningsmedel. Fan vad sorgligt. Och vad gör detta med mig nu? Och varför kan jag ha sex och njuta av det? Verkligen känna närhet, frihet och skönhet i det intima med den jag älskar? Kanske för att jag alltid har känt mig bekräftad där. Kanske inte bekräftad för den människa jag är, men bekräftad på så sätt att den som varit min partner verkligen känt njutning av att vara intim med mig.
Kanske en naivitet  där, som skyddat mig.

Men var kommer då mina jobbiga händelser på denna fronten in i bilden? Vad har de lämnat för spår, avtryck? Jonathan hade teorier om att de skapade alla möjliga konstiga reaktioner, som att komma för sent, dölja saker et c. Men jag tror faktiskt inte alls på att de sakerna har något med varandra att göra.

De där unvikande manövrarna dyker upp när jag av olika skäl känner mig ofri, och inte har modet att stå upp för det som jag behöver för att känna mig fri. Dåligt. Men bra att upptäcka det, så att jag kan jobba med det och bli bättre på att stå upp för det jag tror på, att få säga min åsikt högt och utrymme att diskutera vad som är rimligt och inte. Inte bara hålla dessa saker inom mig.

På kvällen åkte jag tillbaka till Ewa och Tim och hjälpte dem att möblera om i Tims rum. Vi hade mysigt och jag åkte därifrån med en varm känsla, även om saknaden efter min föredetta föll över mig som en vägg då och då. Det som var vi.

I morgon ska jag träffa min terapeut. Det kommer att bli väldigt bra. Jag ska också spela in en liten musikvideo i morgon kväll, som kan bli början på något riktigt kul.

Kväll med återkoppling

Har tillbringat eftermiddagen och kvällen hos Ewa, en av mina få vänner i Uppsala. Ibland, när jag kan tränga in igenom hennes välbyggda pansar, får vi en så härlig och nära kontakt. Men just nu är hon svår. Det är många saker i vägen. Vi har i alla fall kommit ett litet steg på vägen mot att göra världen bättre! I morgon har jag capoeiraworkshop hela dagen.

På hästryggen igen

Det känns bra att rida med tränare. Känner mig mer och mer säker, nu var det väldigt kul att komma hem och sätta igång arbetet igen. Idag har vi också filmat Citat, Jennies häst. Han ska kanske säljas, eftersom hon så småningom ska flytta härifrån, om hon får jobb, vill säga. Trist men vi får ta vara på tiden vi har nu och passa på att ha glädje av varandras sällskap och kunskaper! Fin och varm morgon i kollektivet, med alla tjejerna, pojkvännen Johan och vår nya snygga familjemedlem Lillen, som är en ettårig hanhund.

Hemma i soffan...

Uppsala - Dalarna - Göteborg - Orust - Göteborg - Orust - Norge - Orust - Göteborg - Norge -

        *
Uppsala.


...sätter jag mig ner med lite kyckling, blåmögelost och ett halvt glas vin. Nu är det ju alltså LCHF som gäller för att se om det gör att jag känner mig mindre trött. Har varit så märkligt trött på sistone, kanske har jag blodbrist? Eller järnbrist?
Ska mysa nu en kort stund och fira att jag kommit hem. Jag är helt oförberedd.
Öppnar firefox och Facebook dyker upp. Ett inlägg av en dokumentärfilmare, Ewa Cederstam, om en filmpremiär, en länk till artikeln:

http://www.svd.se/kultur/bryter-tystnaden_6805017.svd

Texten slår undan mina ben. Jag läser, tårarna rinner och en massa känslor bubblar upp. Jag skjuter undan kycklingen och skriver följande svar till Ewa:

"Hej Ewa!
Det var längesedan vi sågs nu. Jag har just läst artikeln om din film i SVD och sitter här i kvällsljuset  gråtfärdig. De första raderna i artikeln om att du inte minns något, är precis så som det är för mig.

Fast för min del fanns ingen rättegång, ingen polis eftersom det skedde på min konfirmationsresa till England. Bara några få personer vet om, och jag minns nästan bara skamkänslan, rummet där det skedde och min hysteriska rädsla för HIV, som sen dess följt mig i alla år. Det var i AIDSpropagandans tid och han var afrikan. Jag har alltid avfärdat händelsen. Men av någon anledning föll allt över mig nu, när du som också är dokumentärfilmare, gjort en film om samma sak.

När du säger att du är den som alltid är på väg, cyklar, jobbar och aldrig går att hinna ifatt, känner jag så igen mig. Det faktum att jag aldrig lyckats ha en varaktig relation har jag aldrig kopplat till det där som hände när jag var 15. Först idag kan jag tänka, att jag kanske bara har förmågan att plocka fram mina känslor när jag träffar män som det i princip är omöjligt för mig att ha en relation till, av olika anledningar.

Det är en mycket tänkvärd sak. Jag känner på den noga.
Tack så mycket för att du väcker saker i mig Ewa, jag ska se filmen, trots att det kommer att bli väldigt jobbigt. Ska nog ta med mig en vän."




Jag känner mig ytterst sårbar och omtumlad efter det här. Som jag nu är van, tänker jag att känslor är bra, inte farliga. Sen tänker jag: vad har det här med sig för positivt? Svaret kommer spontant: Jag är trygg nu. Jag kan jobba med det nu. Inget från den tiden kan komma åt mig. Jag kommer att gå vidare med tankarna och ta med dem till min terapeut.

Nu sova. I morgon är min bångstyriga häst, capoeira och en god vän i all möjlig typ av nöd som gäller.

Sjuk

Idag är det feber och sjuk som gäller. På ett sätt skönt att vara så här off. Så trött att jag somnade tre gånger på jobbet idag, nu är det sovdags igen och jag ska få sova riktigt länge, för som tur är vaknar inte min klient förrän vid halv elva. Kurering på alla sätt nu inför helgens workshop i capoeira och spännande tur med min nya häst i övermorgon. Jag längtar hem nu! I morgon hoppas jag vara så mycket bättre att jag kan orka reflektera över allt som hänt under de två senaste dygnen.


Sov gott, Hill

Where ever you are

Vilostund

Helena på besök. Just nu lånar jag mosters lägenhet i Göteborg för att vila ut efter en bisarrt tidig morgon, en intensiv intervjufilmning av faster, och sen date med Frida och Marie om vår idé på musikvideo till Wefring.  Moster spelar golf i Spanien. Skönt att få slumra en stund på hennes soffkant! Men ikväll ska jag bo på nåt så kul som ett slags sjöräddningsfartyg, med vilken jag är inviterad till att segla som en av medlemmarna på  expedition till Svalbard nästa sommar! Ikväll ska vi träffas och prata om detta eventuella äventyr...

Yihooo!! Äventyr!!

"Om man inte har några små äventyr att fylla sitt liv med, får man skapa stora."  Okänd

Att säga nej

Dags för övning i konsten att säga nej. Livet är snällt och kastar över mig erbjudanden av vitt skilda slag. Jag övar på att tacka nej till dem. Nej till USA. Nej till Uruguay (ett litet tag till) Nej till killar. Nej till socker. Nej till mera jobb i Norge nu. Jag tänker noga efter när jag ska tacka ja. Nåja, inte precis hela tiden, nån gång måste spontanitet få styra, annars blir jag ju galen. Jag tackar NEJ till större förändringar i schemat. Fast vissa kan ju inte jag styra över.

JA till att göra en musikvideo till en grym sångerska! Ja till mig själv. Ja till min kärlek till en tvekande man. Det är skönt att tillåta mig att känna det jag känner, även om känslorna kanske inte kommer att leda till något. Bara att ha dem är en gåva. Det har jag tänkt mycket på idag.

Nu Göteborg i ett par dagar och möten med några olika filmare som vill visa mig saker. En maskinist som vill visa mig en båt. En sångerska som ska visa vem hon är. En socialtant som ska lära mig något. Min ena capoeiragrupp som kommer att ge mig gemenskap. JA till att ta emot. JA till att dela och ge.

Ibland

känns det som att hela mitt liv står på paus. Just nu känns det så, men ändå som att jag är nära någonting som är svårt att ta på. Det blåser på golvet. Mina fötter är kalla. Det är obehagligt att gå ut när det är så här kallt och snöar samtidigt. Men jag vill. Gå i blåst.

Jag läser och läser på nätet om hur barn och ungdomar behandlas i vårt samhälle. Letar efter vägar att berätta en historia om omyndiga personer utan att behöva animera.

Ensam på jobb

Dags för de 3 1/12 dygn i månaden som jag jobbar på kollektivboende i Norge. Jag ligger här i min säng med flera lager kläder på mig, tjocka strumpor som kliar. Den del av huset som jag bor i är gammal, jag kan knappt stå rak med mina 174 cm. Väggarna verkar vara gjorda av glesa plank med några hopsjunkna sågspånsfack emellan. Det blåser in genom fönstren och trots att jag eldat hela dagen så blir det omedelbart kallt när jag slutar lägga på ved. Det är alltså som på den gamla goda tiden. Nästippen ovanför täcket.

Jag har bytt pass med en kollega och plötsligt inser jag att han alltid är helt ensam på sin helg här. Nu är det alltså bara jag och min klient. Åh, vad underbart, vilken vila. Vilken gåva till mig som bott hemma hos olika människor i en vecka! Än så länge går resandet bra och jag stressar inte. Det är bara de långa etapperna som sliter - fram och åter Norge - Uppsala. Just nu befinner jag mig i planeringen där den lilla röda stjärnan är.

                                                                                                 *
Uppsala - Dalarna - Göteborg - Orust - Göteborg - Orust - Norge - Orust - Göteborg - Norge - Uppsala.

Slutfestivalat

Intryck belamrar min hjärna. Idéer, möjligheter. Val. Ett band rockade loss på Fridas releasefest och gjorde mig totalsvag av behag. Tung musk, mörk musik, nerv. Som jag vill spela! Möten under dagarna med allt från harmoniskt hemmaliv med babyromans till kompromissfilm till kompromisslös film, regissörstankar, nya flummiga men roliga idéer, tankar om entreprenörsskap, utanförskap, gamla och nya kapitel av livet, vägskäl, att våga gå på, visa upp sitt egentliga jag, blomma ut, vara svag.

Tankar rinner förbi om att skriva, någon ger mig sin bok, jag vill bolla fram nya strategier, vad är viktigt, vad är på riktigt? Tiden kan när som helst rinna ut, det kan vara slut, sila mjölet medan mjölet är rent,  innan det är för sent var nu var du var här i nuet gå på känsla.

Nu på väg till avslutningsfest, nykter utan sprit det är fint, det känns bra, snart ska jag köra till Norge och i lugn och ro processa vad jag vill ha.

Behov, längtan, närvaro, bedövning, bekräftelse.

Det handlar om att befria sig från lögner och dåliga vanor. Men också om att åldras med värdighet. Jag  vill vara närvarande i mig själv och med andra, arbeta med det som är angeläget. Jag kämpar med de två demonerna bedövning och bekräftelse och allt jag sysslar med just nu handlar om befrielse från ett förminskande liv. Att nå in till och lyssna på de äkta rösterna inuti.