lördag 31 december 2011

Nytt år - nytt kapitel

Det är en chablon. Men den går att använda. Det kunde varit vilken dag som helst, men det råkar vara ett nytt år. Se det som en symbol. Jag gillar ju symboler. Det har varit en fin kväll, där jag lyssnat på livsöden, det är något som genuint intresserar mig. Det har gjort den här kvällen minnesvärd. Men vad det här året blir är helt upp till mig. Det känns lite högtidligt. Mannen som jag flyttade till Uppsala för är inte med mig längre.  Jag önskar oss båda lycka i att förstå saker bättre.

fredag 30 december 2011

Halmgympa i nyårsmorgon

Sista dagen på året inleddes med att jag utförde ett uppdrag: flytta all halm från ena sidan av ladan till den andra. Det var ett litet träningspass som visade att jag behöver stärka upp mina ryggmuskler. Idag ska  mina sambos hämta hö till hästarna, och en av oss kom på att halmen nog isolerar ganska bra om den ligger staplad mot min sovrumsvägg (jag bor i hönshuset vägg i vägg).

Sedan fortsatte dagen med frukost, multivitamin och Molkosan. Molkosan verkar basiskt i kroppen, vilket kan vara bra om man har känt sig nedstämd länge. Depression och ångest gör kroppen sur, vilket balanseras upp av basisk mjölksyra. Läs mer om Molkosan på http://www.helhetsdoktorn.nu/molkosan.htm. Eller ännu bättre, läs boken "Den självläkande människan".



Det är roligare och känns meningsfullt att skriva om mitt liv och mina  på min blogg när innehållet och kontinuiteten inte blir ifrågasatt. När jag inte känner mig orolig för att någon ska bli irriterad på mig för det sätt jag gör saker på, vad jag gör, hur jag gör det och på vilket sätt jag gör det. Tycka att jag gör saker fel, enligt en dålig plan eller bara gör för mycket saker.


Dåliga beteenden går ofta hand i hand, och det kanske är så att kritiken som riktats mot mig under det sista året fått mig att stressa upp mig och göra saker mer ogenomtänkt än vanligt. Nu känner jag att jag kan glädjas över saker jag gör, och om jag glömmer att ta mina omega3 tabletter en dag så behöver jag inte känna att jag aldrig kan genomföra något med regelbundenhet. Jag kan istället tycka att det är bra att jag kom ihåg att ta tabletterna alla de andra dagarna! :-)

Nyårsafton kommer jag att fira i hemmets lugna vrå. På dagen kommer mina vänner från Nyköping övere en sväng, sen ska jag till Skogstibble på en kopp the och ikväll blir det trerätters och sen ett par öl i badtunnan under månen med ett  litet gäng naturmänniskor. Det kommer att bli en avslutning värdig det här stressiga året.

Det lutar mot action

Idag blev jag så inspirerad och glad för att ett par vänner bestämde sig för att komma hit och titta på mitt hus, att jag fick energi att jobba några timmar med mina fönsternisher. En elektriker med behörighet kom förbi och lovade att koppla ihop alla sladdar under januari. I morgon ska jag fota projektet och lägga upp lite bilder här! Kvällen blev skön med mycket skratt åt min ena sambos galna datingäventyr, det ena galnare än det andra. Om jag har varit lite vild så är det ingenting mot vad hon är :-). Nu sova inför tidig morgon!

Morgonlektion

Vakande till strålande sol näst sista dagen på året.
Dags för första lektionen klockan tio, på vägen in i hästarnas värld. Det ska bli roligt att sätta igång med att förverkliga en dröm som jag haft i bakhuvudet i flera år. På dagens agenda, och morgondagens, står att fatta beslut om hur min strategi med huset ska se ut under 2012. Mera tankar om bygget kommer alltså framåt kvällningen och under morgondagen, då mina två pantertanter kommer hit för att boosta mig med energi och kloka argument.

torsdag 29 december 2011

Adrian

Är en riktigt cool person. Den bästa julklappen jag kunde få var att han stannade hos sin bonusmamma ikväll för att träffa mig. Jag länet mig glad och upplyft av det. Nu är klockan jättemycket och jag ska sova gott och länge på detta fina avslut av dagen.

Ibland faller jag ur här och nu

Som när jag tillåter mig att vara i saknaden. Då blir det omöjligt att känna sig nöjd. När jag saknar dina andetag vid min sida. När jag tänker på allt fint hos dig. Då blir smärtan starkare än vad jag förmår hålla ifrån mig. Men jag måste hålla isär det. Känslan och förnuftet. Verkligheten och drömmen. Jag har kvar en tavla. Den är sann. Den är allt det vi hoppades på. Tack. Jag kommer aldrig att göra mig av med den.

Människor jag tycker om

Jag ser till att omge mig med människor som jag tycker om, och att skapa upplevelser som kommer att stärka mig i mitt återtagande av mig själv. Det här är min älskade extrason som jag ska få träffa ikväll! Jag ser verkligen fram emot det.

Min bil är lagad och går nu att bromsa med både bak och fram, och min klippa till bilmekaniker Krister kör mig både till och från flygplatsen.  Inte alla bilmekaniker som är så snälla..... och dessutom tar hutlöst lite betalt.

Den första av mina två stora resor står för dörren. Resan in i mig själv börjar kvällen den andra januari. Bara ett par dagar kvar. Jag och sex experter ska knyta upp säcken som är min hjärna. Det ska bli spännande, jobbig och mycket intressant. Återkommer till denna resa när den går av stapeln.

Idag ska jag också träffa min gamla språkresekompis Björn, som jag inte sett sen vi var 15 år. I tillägg får jag träffa Björns mamma och brorson. Vi ska nog kunna förgylla den här dagen tillsammans.

Nu en stund i soffan med en kopp kaffe hos moster i Majorna. Skönt.

onsdag 28 december 2011

Familj och koordination

Förmiddagen idag tillbringade jag med mig brorsdotter, Sandra Den Vackra. Hon är alltid ett solsken mot sin utmattade gamla faster och påstår sig vara mitt största fan, tur att man har i alla fall ett sånt  :-) Eftermiddagen har varit en härlig kavalkad av möten med kollegor från min gamla arbetsplats filmepidemin, plus ett trevligt samtal med min fina filmkollega Frida. Vår film om hennes far kommer att premiärvisas på filmfestivalen i Göteborg och jag tänker ta del av festivalen i år. Det känns roligt och nyttigt att ta tag i mina filmkontakter igen. Vi tillbringade kvällen på mysiga Tapaskällaren mitt i stan, och nu ska jag sova gott på mosters soffa.

tisdag 27 december 2011

Att slutföra saker

Något jag länge identifierat mig med har varit förmågan att genomdriva saker. Och att slutföra dem. Den senaste tiden har jag helt tappat tron på denna förmåga, och därför har jag behövt gå tillbaka i minnet och skriva ner både vad jag gjort och inte gjort. Det var bra för mig. Varje dag genomför jag saker. Och skriver ner dem i min dagbok. Idag har jag hjälpt en vän att få ordning på sitt hem. Från Ikea till monterade och uppskruvade byggsatser. Det blev jättebra! Efteråt kände jag mig oerhört vemodig. Av massor med skäl. Men jag grät mig igenom det, kom ut på andra sidan och såg en fantastisk film om jordens undergång som avslutning på en bra dag.

måndag 26 december 2011

Dagbok ger perspektiv

Jag har i uppgift att skriva dagbok över mitt liv. Det är intressant för att se om livet ter sig mindre kaotiskt efterhand. En sak jag har lagt märke till nu när jag planerar mitt liv ganska noga för att inte ramla ut i ett stort svart hål, är att andra människor ändrar på saker hela tiden. Det blir tydligt för mig nu, eftersom jag känner ett behov av att veta vad jag ska göra. Varför jag har ett behov av att veta vad jag ska göra är för att jag känner mig oerhört sårbar och känslig. Om nån avbokar en träff känner jag mig väldigt oviktig och oälskad och nerprioriterad... Så har jag knappt aldrig känt innan, och det måste ha att göra med min sköra självkänsla. Jag har glidit in i det destruktiva läget att inte känna mig värd att älskas.

Innan blev jag bara lite irriterad, eller så tyckte jag att personen var strulig och till slut när det gick för långt sa jag till. Jag tog det inte personligt. Jag hade ju alltid en massa andra saker som jag kunde hitta på istället. Det var inget problem, förrän det gick så långt att jag kände att - varför ska jag har kontakt med den här människan som ändå aldrig har tid eller ork?


Självkänslans nivå ändrar perspektivet jag har på livet.
Därför jobbar jag på att förbättra den, på många olika sätt.

Saknad

Jag saknar dig oerhört. Här och nu.

söndag 25 december 2011

Vänner

Ibland får man vad man behöver. Ibland inte.
Idag vaknade jag klockan sju, men lyckades somna om och vakna klockan nio.
Det var underbart skönt. Jag vaknade i en prinsess-säng som jag fått låna av en trevlig tjej som stuckit till New York över jul.. Sen följde en familjedag med pyssel, bildvisningar, trevliga små samtal och som kronan på verket en härlig eld. Jag känner mig oerhört tacksam över denna nya extrafamilj i min nuvarande hemmiljö utanför Uppsala. Här och nu.

Symboler är bra, som sagt. När man försöker tända en eld i virke som är halvruttet, blött, trist och i allmänt jävligt skick kan det verka omöjligt. Men det går. Man behöver skjuta till lite torra grenar, tändsubstans och syre. Ibland får man börja om. Men det vitigaste är att inte ge upp. Som idag.
Vi gav inte upp.

Jag ger inte upp.

Andra hälften av dagen blåser det upp till vild storm. Det är skönt. Jag reser till en italiensk vinprovning och får träffa nya människor som jag hört talas om ett tag. En trevlig kväll som avslutas med te och klappande av fina katter. Bra.

Idag har jag också sorterat en del papper och letat fram vissa handlingar som jag har känt att jag behöver få kontroll på. Det känns skönt. En dag med människor som blivit glada av min närvaro. Och jag av deras.

Det är som det ska vara.

lördag 24 december 2011

En god jul

En skön, lugn jul i värme och omsorg.
Levande ljus och kristall, god mat i lagom mängd, en avrostning i att prata engelska och en grym film. Solnedgång, stjärnhimmel. Och jag själv mitt i och en del av. Det är så det ska vara.

En klok Iris har sagt att jag ska vara på en annan planet och att här ska här och nu råda. På denna planet är allt som hade värde värdelöst och jag ska börja om från början. Mina värderingar som jag hittills haft ska kastas bort. Här råder medvetande om att jag är här och nu, och då blir kroppen glad inifrån. Och antagligen själen också...

Så har jag levt idag.
Det är bra jobbat, Helena Hill.

fredag 23 december 2011

Motljus



Vi hade en underbart fin kväll igår, eldade nere vid sjön på Månad, iklädda en massa kläder och en termos med het glögg, pulsade i snön, tände marschaller, och mängder av levande ljus. Pratade om livet och resor och tittade på massor av bilder, det var kul. Lagade mat, eldade i köksspisen. Ljus i själen.

Jag behöver motljus mot mörkret inuti.
Ljus som skapar vackra, grå nyanser.
Jag bollas mellan svart och vitt i tvära kast:
fokus och närvarande i nuet,  i känsla och nöjdhet
eller i total förtvivlan, meningslöshet, värdelöshet.

Att lyckas vara i nuet och uppskatta det är bra
att inte analysera för mycket
man kan ju analysera sönder och samman vad som helst bara man har tid och behov av det
Det är skönt att få vara i värme bland människor som är glada
skönt att få glömma
för med minnena kommer smärtan

Autonom, autonom.
Att vara nöjd med att jag finns här och nu och utan omedelbara hot
att vila i det
att inte önska något annat än det man har
att inte värdera, nervärdera
Utan hitta nytt, hitta hem.
I mig.
Ibland har man skygglappar, ibland är det motljus, ibland blir man vilseledd av tecken och symbolik. Eller  blir man det? Kanske måste man gå vilse för att hitta hem, som någon så klokt sa.


I morgon är det julafton. Det kommer kanske bli den bästa julafton på många år,  här ute i de uppländska skogarna. Utan förväntningar. Annorlunda, ett gäng med människor som slumpen fört samman mitt på självaste jul.

onsdag 21 december 2011

Ljusets återkomst

Idag är det den mörkaste natten den här vintern.
I morgon börjar  ljuset att komma tillbaka. Jag gillar symboler. Därför har jag samlat ihop några människor som betyder mycket för mig till en ljusfest, där vi kommer att äta god mat, dricka förstklassigt vin i små mängder och fira ljusets återkomst.

På himlen.
I huvudet.
I hjärtat.

Framåt, uppåt, utåt.

Dags att vidga fokus. Och göra den här bloggen till vad den var menad till från början: en sida om min renovering av mig själv och mitt hus.  För du är det jävlar i havet slut på nedbrytningen. Det har varit en sorglig och jobbig tid, men nu är den slut, och en ny tid börjar.

Idag har jag fått komplimanger för hur snabbt jag kommit framåt med bygget, som startade i juni i år.
Det var väldigt trevligt att få lite cred för min planering och mina val, eftersom det ibland känns som om jag inte kommer nånstans...
Jag började fundera över vad jag egentligen har gjort. På den här tiden har jag med hjälp av diverse olika trevliga människor:

rivit ut en helvetes massa gammal maskäten skit
läktat om taket
lagt nytt tegel
bytt fasaden
bytt alla fönster
renat brunnen
dragit om vattnet
rensat hela grunden 
lagt ner avlopp och trekammarbrunn
gjort parkeringsplats
byggt en vedbod
keramikdragit och renoverat skorstenen
gjutit bottenplatta för tillbyggnad
byggt upp hela tillbyggnaden, ytskiktat väggar och tak
lagt golv

Jag känner mig faktiskt nöjd så långt. Det kommer att bli ett vackert hus.

Jag har också försiktigt börjat gripa tag  i mina filmprojekt. Nya jobb börjar ramla in.
Jag håller också på att ägna en del tid åt mina nya träningskompisar.
Människor omkring mig bjuder in mig till gemenskap och nya möjligheter.
Idag har jag bokat en resa som verkligen kommer att bli en utmaning.


Och Livet går långsamt vidare.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För att allt inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Färden tillbaka - om acceptans

Jag far genom landet. Från morgonmörker in i gryningen, genom dagen och in i skymningen. Tillbaka mot den stad som jag flyttade till för drygt ett år sedan med kärlek, hopp och ljus i sinnet. Med glädje och en massa förväntningar på hur livet skulle bli. Allt vi skulle göra tillsammans, allt vi skulle skapa och utveckla...  Jag kommer fram efter åtta timmar, åker genom staden och känslan är annorlunda. Det har varit vår stad. Nu är jag ensam i den. Det är vemodigt. Det är nästa kapitel.

Det är så svårt att inte vilja annorlunda. Att inte streta emot, och vägra acceptera faktum. Han vill inte ha mig. Hur kan det vara så???
Men någonstans i mitt inre finns ett slags lugn, trots att mina tårar bara rinner och rinner. Lugnet består i att det inte oavbrutet, varje dag,  uppstår situationer där jag är boven och förbrytaren. Det har helt upphört att fyllas på, dag efter dag, med saker som jag gjort fel eller sagt eller inte sagt. Min känsla av att vara värdelös finns där lika stark ännu, men den vattnas inte med nya felsteg hela tiden.  Jag får rum att kunna tänka.

Jag förstår att det är otroligt destruktivt att varje dag, hundra gånger tänka att man är kass. Att man inte klarar att förstå, att utvecklas, att förändra mönster, att förbättras. Till slut börjar jag ju tro på att det är sant - att det inte går att förändra mig och att jag är en extrem, onormal, alltigenom självisk och vedervärdig person.

Men det finns någonting. Någonting där inne som kröker sig och stretar emot. Som fortfarande lever och tror på den där som var jag. Någonting av guld som glimmar.
Som säger att det är dags att resa mig. Att ta ansvar över mig själv och börja bygga upp mig igen. Inse att jag är värd att göra  bra saker för mig själv, Inse att jag har bra sidor också, som gör att många människor uppskattar mig, respekterar mig och gillar mig.

Jag känner så mycket sorg över att det har blivit så här. Så mycket längtan efter dig. Längtan efter drömmen om hur fantastiskt vi kunde ha haft det. Med all den energi och fokus och kraft vi har när vi är trygga med oss själva, glada i våra kroppar. Vi har upplevt det tillsammans, det fanns i stunder i början av vår relation och det var helt underbart. Så mycket sorg över att du inte kunde känna dig trygg med min kärlek, att den inte var tillräcklig för dig. Att när du öppnade och släppte in mig helt i ditt hjärta, kom rädslorna över att förlora mig, att inte bli respekterad, värderad.

Jag kunde inte tackla de uttryck som dina rädslor tog sig. Jag kunde inte stå i det och fortsätta vara stark, glad, positiv när jag hela tiden upplevde att jag misslyckades med att ge dig det du behövde få av mig.
Jag undrar om det finns någon som är tillräckligt stark att leva med en ständigt besviken partner.

Jag vet att du har jobbat med dig själv, och förändrat saker i ditt beteende, som fått oss att ha det bättre. Du har blivit mycket bättre på t ex. att inse att jag inte kan läsa av minsta nyans i hur du mår, och anpassa mitt språk eller mina frågor - mitt beteende - efter det. Det har underlättat i vår relation. Du har blivit tydligare. Verbaliserat dina känslor på ett ärligare sätt. Du berättade att du har insett att ditt ångestladdade behov tät närvaro och ständig kontakt i början av vår relation inte var hälsosamt. Ett behov i vilket du grät och inte kunde få ut så mycket av din tid utan mig, där du var arg på mig för att jag inte hade samma "normala" inställning som du. Där du gick helt in i relationen och glömde bort dina barn. I detta är du helt annorlunda nu. Du har verkligen kommit framåt med en del saker.
Jag vet att du verkligen har försökt och jag älskar dig för det!! Jag vet att du verkligen ville ha en relation med mig.

Men din känslighet fick dig att reagera på så mycket hos mig ändå. Jag blev mer och mer förvirrad. Vad var rätt  och vad var fel? Vad var det med min attityd som var så fel? Jag kunde inte sätta gränser, jag tappade bort mig själv. Vad vill jag? Vem är jag? Vad är ok att göra och vad är kontraktsbrott?När är det för sent? Hur får en gåva se ut? Varför blir jag dubbel? Varför undviker jag att svara? Vad känner JAG?

Min kärlek till dig är så stark, så varm. Jag hade kunnat leva hela mitt liv med dig, om vi kunde hantera rädslorna och inte såra varanrda. Jag ville gifta mig med dig, fara ut på äventyr, lära oss saker, kanske få ett barn som liknade oss, kanske rädda en stad eller en skog med vackra träd.

Det är ingens fel.
Det är bara som det är.
Låt oss lära livets största gåta
Älska, Glömma och Förlåta.

måndag 19 december 2011

Morgon

Trots att jag somnar, sover jag oroligt och vaknar av en stor saknad. Klockan kvart i fem känns det meningslöst att försöka vila mera, så jag går upp och gör mig klar att åka. Tillbaka till Uppsala, Sverige. Tillbaka till mig själv och min terapeut och mitt hus.

Igår när jag var ute och gick med min ungdom på jobbet, slocknade min pannlampa. Jag gick i skenet av hans lampa, och iakttog min egen skugga. Den förhöll sig hela tiden till var ljuskällan var, och rycktes fram och tillbaka på ett onaturligt sätt. Det såg ut som om jag vacklade fram. Precis så som jag gör nu mentalt. Man behöver ha sin egen lampa för att kunna se ordentligt var man ska sätta fötterna, och om man går tillsammans med någon, kan man lysa sig fram med dubbla ljuskällor. Då blir vägen enklare att gå.

När man inte är stark nog att hålla tag i och definiera sin egen vilja och sina egna värderingar behöver man träna på det i lugn och ro. Utan att hela tiden utsättas för nya prövningar på sin styrka. Om man inte vilar mellan träningspassen förstörs musklerna. Om man inte äter upp sig på sommaren, har man inga fettreserver på vintern.

Igår när jag kom fram till att inte göra någon idiotkörning på natten, var jag mycket nära att skicka iväg ett sms med frågan: "Vill du verkligen aldrig mera träffa mig?". Jag tvekade och tvekade, eftersom jag fullkomligt skulle förgöras av ett NEJ. Men samtidigt känns det som att jag förgörs av blotta tanken på att det skulle vara så.  Precis när jag skulle skicka iväg sms:et så gick min Iphone sönder.

Jag tog det som ett rätt tydligt tecken på att det är fel tid att ställa frågan i.



Gamla, vackra träd har många krokiga grenar.

Sova 23.00

Min terapeut har gjort en krishanteringsagenda för mig. Det handlar bland annat om att inte fippla med mat och sömn. Viktigt - viktigare än vad jag tror -  är att jag går och lägger mig klockan elva, vilket är om en kvart. Och upp klockan sju. Varje dag. Detta är mycket ovanligt för mig, som i perioder kan vara uppe hur sent som helst och jobba hur länge som helst och som ändå går upp hur tidigt som helst och knappt aldrig varvar ner.

Eftersom jag nu är på väldigt låg nivå psykiskt, behöver jag stärka mig genom att inte trötta ut mig och göra mig ännu mera känslig. Det låter rimligt, därför gör jag mitt bästa att följa detta. Alla tankar kring min relation har gjort mig sömnlös många nätter. De väcker mig ofta på morgonen. Jag är inte så trött på dagarna, men desto mera känslig och i obalans.

Jag ska skriva mera om min plan hos terapeuten när jag har lite mera tid.

Ingen idiotkörning

Det vore likt mig att riskera livet genom att köra hela natten för att förmodligen mötas av en avvisning från mannen jag älskar. Och därpå ett desperat utbrott i tårar från mig, och sen ännu en ångestkörning till mitt kollektiv där jag bor. NEJ. Det ger ingen någonting. Det är bara en del av det destruktiva spelet, ångesten. Det måste bli ett slut på destruktiva mönster. Ett slut på destruktiva mönster är det enda som kan ge mig tillbaka det jag vill ha. Ett liv i närhet, intimitet och förståelse.

Symbios eller inte

...så längtar jag efter dig så starkt nu att det river i mitt bröst. Längtan galopperar. Jag vill inget annat än att sätta mig i bilen och åka till dig: jag ser dig framför mig, din gestalt som jag känner in i minsta detalj. Vill vila hos dig, smeka din arm, smeka bort din smärta, trots att jag vet att det inte går. Ingen kärlek kan hela den, all sorg du bär över att ha blivit sårad och sviken. Jag vill inte odla symbiosen.

Jag vill lära mig saker.
Lära mig om kärlek.
Om att lyckas med det omöjliga.

Älskar dig så brinnande starkt. Och gör det nu. Nu. Och nu.

söndag 18 december 2011

Jag trodde att ingenting var omöjligt

Men jag har haft fel förut.
Varje morgon vaknar jag extremt tidigt med den hemska förvissningen om att du inte längre vill ha mig i ditt liv. Den slår ner som en klubba, tar andan ur mig. Jag kurar ihop mig i vanmakt, jag försöker distrahera mig minut för minut, timme för timme och hålla smärtan borta. Jag föröker tänka logiskt och lugnande men jag är inte gjord för vara speciellt bra på det. Mitt hjärta talar.

Hur kan våra rädslor få förstöra vår förmåga att kunna känna lycka?!

Rum för återhämtning och eftertanke - eller avsked för alltid

En del människor påstår att man ska arbeta med sig själv i sin relation, stanna i relationen oavsett om den är svår, för att annars bär man bara med sig svårigheterna till nästa förhållande.
Ibland blir detta omöjligt, eftersom man hela tiden känner sig i så stor affekt
att man blir oförmögen att vara konstruktiv, både i arbetet med sig själv och i att kunna sätta sig in i hur den andra personen känner. Livet blir bara en kamp för att orka stå ut med de känslor som man vaknar upp med varje morgon.

Om båda ser det egna perspektivet som det enda rättvisa, så fastnar man i ett omöjligt behov av att den andra ska tycka samma sak.

Min känsla har varit att det känns hopplöst att komma framåt, när jag hela tiden får känslan av att jag är oduglig och inte värd att älska. Jag blev alltmer desperat efter att få kärlek av dig, efter att få se det där ljuset i dina ögon, glädjen, närvaron. Jag ville ha av dig när du inte kunde ge. Du ville ha av mig när jag inte kunde ge.

Jag behöver få andrum för att kunna se att den oerhört nedbrytande känslan av total värdelöshet  inte är sann, att jag har många bra sidor som gör livet värt att leva. Bra sidor i vilka jag skulle kunna hämta kraft för att jobba med att stärka sidor hos mig själv som blockerar mig och skapar dåliga mönster.

På samma sätt tror jag att du hamnat i ett liknande hopplöst läge, där du kände att du inte nådde fram till mig, där jag bara försvagades och där du inte fick ut vad du behövde i en relation. Vi kunde inte längre kommunicera.

Jag hade önskat att vi hade kunnat enas om att ta en paus från varandra, för att få distans och kunna se på vårt förhållande från ett visst avstånd. För att kunna se sådant som jag redan nu börjar kunna se. Jag tycker att vår kärlek är värd det.

Kanske hade jag kunnat förstå dina reaktioner bättre, prata om dem med Iris och hittat ett förhållningssätt där jag kunde klara ett större mått av dem genom att inte ta dem som bevis på vilken kass person jag är.  Genom att se att du kände dig liten, sårad, utanför, sviken, i många situationer där känslan var kopplad till ditt förflutna, och där saker jag gjorde drog upp den känslan, och att vi skulle kunna jobba med den tillsammans. För att göra dig starkare och mera trygg och mindre sårbar för mina beteenden. I kärleksfullhet.

Kanske hade du kunnat förstå varför jag bröts ner av så mycket och konstant kritik under lång tid, av att ständigt vara boven i vår relation.Kanske hade dina sårade känslor och affekt kunnat uttryckas på annat sätt än som anklagelser mot mig. 

Kanske hade du kunnat förstå att det som för dig innebar nonchalans mot dig och respektlöshet, inte var det för mig.

Att leva i en relation handlar väl egentligen mycket om att kunna leva med att man är olika och fungerar på olika sätt, och att inte bli rädda av det. Att förstå och ha förtröstan i att den andra valt att leva med en och att den verkligen vill och gör så gott den kan. Att om jag inte skriver på min blogg varje dag så är det för att jag inte förmår att pressa fram något som jag tycker är meningsfullt. För att jag känner mig ledsen och trasig. Det är inte av respektlöshet mot dig, som har ett behov av att jag skriver så gott som varje dag.

Om du inte kan krama mig eller en se på mig, så är det för att du är ledsen inuti och helt enkelt inte förmår det. Inte för att du vill skada eller såra mig. Det är ett arbete för mig och en utmaning att hitta dörrarna som kan öppna upp din låsning. Ofta heter dörrarna kärlek och trygghet och konstans. Att bara stå ut med att vara nära dig i din avstängdhet, försöka vara kärleksfull men inte för påträngande.

Men när jag nått en viss grad av känsla av att vara värdelös, så kan jag inte hitta den tryggheten. Då börjar allt röra sig i nedåtgående spiraler. I varsin spiral har vi dalat neråt, och ner en av oss sträckt ut en hand så har den andra inte förmått ta den. Den har slagit bort den med argumentet att "det är för sen nut", eller "jag behöver mer är det du kan ge mig för att stå ut", eller "hur ska jag kunna lita på dig nu".

Vi är båda en del av denna sorgliga karusell. Vi har båda ett ansvar.
Vi skulle kunna ta det på varsitt håll och ge vår relation ett andrum i stället för ett slut.

lördag 17 december 2011

Allt det jag hoppades på

Jag kommer ihåg hans ögon den där första dagen.
På pizzerian i Mjölby. De levde. Som mina levde.
Vi kände igen något i varandra. En brand, en eld som förenade.
En gränslöshet, en sällsam livlighet som hade fört oss fram längs våra viljors alléer, kantade av vackra träd. Vi hade förverkligat saker som vi verkligen ville. Vi var stolta.
Vi hittade gemensamma beröringspunkter, elektrifierade, den ena efter den andra.
Det var vackert, vackert. 

När hans händer rörde vid min arm den kvällen ,vid mitt huvud, vilade mot mitt ben, kände jag att jag hade hittat hem. När jag hörde hans andetag där han låg bredevid mig på den där smala träbänken, kände jag igen dem. Som om jag hört dem många gånger förr.
Jag älskar hans andetag.

Jag tror att vi hoppades på samma sak de där första veckorna.
Vi trodde inte att det var sant att vi hade hittat varandra.
Han var så rädd att glömma av mig och dina känslor för mig.
Jag var inte rädd att glömma honom. Men hans starka behov av mig och av en ständigt öppen kanal på mycket djup nivå, gjorde mig lite rädd. På ett annat sätt.
Så våra rädslor startade tidigt. De har bytt skepnad under vägen framåt.

Under vår tid tillsammans har jag alltid känt att han älskat mig. Och jag har känt att jag har älskat honom ända sedan den kalla dag då jag for hem från Mjölby genom snön, och tårar rann ner längs mina kinder för att känslan var så stark.

Det som har brutit ner så mycket skönhet, kraft, tillit och tro är reaktioner av rädsla från oss båda.
Det är så outhärdligt sorgligt. För jag ser den starka kärleken som brinner innanför all den där rädslan.

Olika rädslor.
Rädsla för avstängdhet.
Rädsla för att inte vara den viktigaste, på första plats.
Rädsla för att inte respekteras nog.
Rädsla för anpassning.
Och många andra rädslor.

Jag förstår att mitt sätt att vara drar igång många rädslor hon honom. Så många rädslor att han inte står ut, att han känner sig tvingad att lämna mig fast han älskar mig så mycket. Att han inte står ut med att leva med mig, för han kommer för nära sig själv.

Jag å min sida, känner mig som en dålig, usel och värdelös människa som inte klarar av att vara sån så att du kan leva med mig. Jag känner mig som en manifestation av saker som sårar honom. Jag tar på mig berg av skuld, och i och med det blir jag i symbios, vill rädda, vill skydda, vill vara till lags. Jag tar till mig det han säger som anklagelser mot mig, fast det egentligen är reaktioner utifrån dina rädslor.

Min sorg ligger i att jag inte har lyckats få dig att känna honom lycklig och trygg med mig. För jag ville ju leva hela mitt liv med honom, jag var ju så övertygad, hur skulle han då kunna känna sig otrygg? Jag var naiv och såg inte att monstren ligger gömda i oss själva, inte i den andra. Jag kan ju aldrig få honom att känna sig trygg, och ingen annan heller.

Det var hans spöken som skapade alla dina reaktioner. 
Det var mina spöken som skapade mina reaktioner på hans reaktioner.

Jag kan inte önska något mera innerligt än att jag var stark nog att stå fast som en tusenårig ek i stormen av hans rädslor och reaktioner. Att jag kunde stå där stark och  hålla om och säga, gråt ut din sorg älskling, var så arg och rädd som du vill, gorma och fäkta och tyck att jag är en idiot en stund, jag vet att det är dina sår som spökar. Jag är trygg i mig själv och finns här och håller om dig, jag älskar dig och jag tror på oss och jag kommer inte att försvinna ifrån dig. Jag tycker att du är viktig, vacker och det bästa som hänt mig. Men dina rädslor ska inte få styra vårt liv.

Men jag var inte trygg i mig själv. Tvärtom. Jag vara helt nedbruten i min självtillit. Jag tog orden som kom ur hans sorg och känsloutbrott som anklagelser om att jag velat göra honom illa, och jag försvarade mig förtvivlat. För jag ville ju aldrig någonsin göra honom illa! Det var ju aldrig avsikten! Jag förklarade och försvarade. Och han blev bara mer och mer frustrerad. För han såg strategier som jag undermedvetet lagt mig till med i gamla relationer. Som jag inte själv kunde se. Som andra innan han inte heller kunnat se.

Jag tog åt mig hårt av all kritik som sedan kom från honom.
Jag har känt mig allt mer obildbar, initiativlös, lat, oförmögen att slutföra minsta sak, bekväm, elak, feg, rädd, velig, osäker, omedveten, dum och mer därtill.  Jag har inte varit stark att stå emot hans  åsikter och hålla fast i det jag i grunden trott på om mig själv.

Min egen bild av mig själv har bleknat bort. Jag har hela tiden gjort motstånd mot hans bild, försvarat mig, men jag tror ändå inte på min bild längre. Bilden av mig är säkert individuell för varje människa som träffar mig. Beroende på hur den själv ser ut inuti. Men det är bara de som står mig mycket nära som  kan påverka min egen bild av mig själv.

Jag började tro att det var så som han sagt många gånger till mig: "Du tror att du är en perfekt heliga Birgitta som aldrig kan göra fel!"
Jag var nog egentligen helt värdelös. Jag försökte nog bara ge sken av att vara snäll. Jag var nog egentligen falsk och beräknande. Eller? Någonstans inne i mig fanns en svag liten protest som viskade - nej! nej!

De saker som han tyckte om hos mig kändes mycket små i jämförelse med det som han tyckte illa om. Jag förstod till slut inte hur han kunde älska mig.
Varför han ville stanna hos mig, jag som var så alltigenom kass?

Jag var för svag för att hålla kvar i min egen bild av mig själv, mina värderingar, mina känslor.
Om man tar en annan människas ord för verklighet, och det känns som att man gjort oräkneliga mängder fel och dessa läggs på en stor, smutsig, skitig hög, så blir det outhärdligt att leva. Att vakna varje dag och känna sig smutsig, värdelös och kass är grymt nedbrytande. Till slut orkade jag inte göra något konstruktivt, och när jag försökte så slogs jag ut av minsta motstånd, av minsta motgång. Och blev allt svagare. Och svagare. Jag blev mer och mer den där värdelösa personen.


Han sa till mig när jag kom för att hämta mina saker: jag trodde att du var en tuff tjej. Som körde hoj och hade en stor kamera. Men det var visst inget mer än det.
Jag vet att jag är så mycket mer än det.
Och jag tror att du vet det också. Men någonstans blev kärleken ett krig, trots att det var det sista någon av oss ville ha.

Kanske var vi så rädda just för att kärleken är så stark. 

Vi ville sitta i ett rymdskepp och åka mot nya äventyr.
Så som våra liv hittills har sett ut -  bergochdalbanevägar kantade av sällsynta  träd, fullt av äventyr. Vi är båda högpresterande, målmedvetna människor men en livstörst som skulle kunna bära oss fram på en svävande, grönskimrande matta. Om vi bara kunde sluta vara så rädda för varandra. Då skulle vi kunnat få - allt det vi hoppades på.

fredag 16 december 2011

Att vara nöjd med att vara missnöjd

Hur i helvete ska det gå till?
Kanske det känns lättare om jag skriver om det lite.

Det gäller alltså att klara av att när hjärtat håller på att krossas av längtan och saknad, fokusera på att meningen med att leva är själva livet. Att vi fötts och har hela världen att dela med andra, att vi slipper frysa och svälta, att vi har tak över huvudet. Att känna sig lycklig över att få vara en del av världen. Att fokusera på detta och orka dra upp lust att se upp på stjärnorna, att andas luften som är kall och  fylld av snö, att iaktta eld som sprakar och värmas av den. Att känna kroppens kraft och rörelse, att ta in träden, vägarna och skönheten, att låta den fylla en, och ge lugn.

Kämpa för varje minut av fokus som jag klarar av att hålla. Var nöjd med att saker är som de är, även om det inte var det jag ville. Att se att mitt liv formas vidare och jag har ansvaret, varje minut. Kanske blir det lättare nu, när jag inte hamnar i nya misslyckanden, som för till ännu mera känslor av skuld.

Igår hade jag ett samtal med Iris, en vän. Hon förklarade att så länge man är nöjd med vad  man gör, innan man gör det och när man gör det, då kan man ta konsekvenserna av sitt handlande. Om konsekvenserna är att en annan människa känner sig jättearg, sårad, ledsen eller förbannad så är det inte något som handlar om mig. Det är helt och hållet den andra personen som har att handskas med sin reaktion på det jag gjort. Om jag står för det jag gjort behöver jag inte försvara det - det blir helt enkelt onödigt.

Jag har bara att vara med den andra människan och stå ut med dennes reaktion, ända tills att reaktionen går över. Det som är upp till mig, är hur mycket reaktioner jag klarar av att ta emot, eller ha medkänsla för, kärlek för att hantera. Hur mycket ilska som riktas mot mig, som egentligen handlar om att den andra människan har blivit rädd för att förlora mig eller ledsen eller känt sig obetydlig, på grund av den människans historia och arv.

Och det är upp till den andra hur länge den ska orka leva med en människa som ständigt gör saker som skapar  känslor av uppror eller agg eller sorg.

När man känner att det blir för mycket och man inte står ut längre, kan man välja bort den andra personen ur sitt liv. Man kan göra det för evigt, eller man kan ta en paus från varandra och försöka förstå saker när man fått ett andrum där dimman hinner skingras mellan bataljerna. När högarna av skuldkänslor hunnit lägga sig, med hjälp av tid och kloka människor.

Du kanske känner att du lämnar mig för evigt, att jag är jävulens gåva till dig och att du aldrig vill se mig mera.

Jag känner att jag tar en paus från dig.

Symbios

Jag står i efterdyningarna av en krasch. En relationskrasch.
Den andra personen är plötsligt borta.
Den människa som tillsammans med mig skapade ett sammanhang som upptog nästan all min tankekraft, all min vakna funderartid. Ett sammanhang som under den sista tiden innehöll minimalt av gemenskap, ömhet, förståelse, perspektiv, kärlek. Det var fullt av sårade känslor på båda håll. Lekfullheten fanns inte kvar. Viljan att skapa lustfyllda saker, viktiga saker tillsammans bröts ner av ständiga konflikter och krig.


Tillsammans var vi ett nät av känslor, förväntningar, förhoppningar, bilder, drömmar. I relation till varandra kände vi massor av saker.
Nu är kontakten bruten.
Avatarsvansarna losskopplade.
Den ohälsosamma symbiosen borta.

Det blir uppenbart att jag är en egen individ som fortsätter att andas, sova, äta, tänka.

Ömsesidig symbios gör saker med människor.

måndag 12 december 2011

Trött

Jättetrött, känner mig helt slut och har gjort så i flera dagar. Stolt över mig som tränade idag. Trött i huvudet efter mycket samtalande med min kloka moster. Jag uppskattade verkligen stort att en i min familj kom hit och tog del av hur jag har det här.

Jag känner mig fortfarande utanför och utestängd ditt liv och din värld. Tyvärr ger det mig inte mer energi och tillgång på mina resurser att jag får vara för mig själv, jag känner att det bara pressar på min ångest och mitt okontrollerade uppförande.

Jag har läst igenom senaste veckorna sms som jag skrivit. De består av desperata rop på dig,  din närhet, din öppenhet. Gång på gång skriver jag om min förtvivlan. Däremellan har jag fått okontrollerade gråt- och skrikatacker både ensam och i ditt sällskap, minnesluckor, jag har hoppat på dig av frustration och vanmakt, jag har kört efter dig och hindrat dig från att åka din väg från mig.

Det känns farligt. Inte alls alls bra.
Det måste få ett  stopp innan det händer något hemskt på Riktigt.

Allt det som hänt  påverkar mig massor, min självbild, min syn på vad jag klarar, och inte positivt.
När jag får höra att jag inte förändrats och inte klarar av att förändras, får jag panik och känner mig allt mindre kapabel. Jag känner skuld, desperation, känslorna drar bara ner mig mer och mer. Ju mer sällan vi ses, desto mer spänd blir jag inför mötet, desto ledsnare blir jag när det är dags att skiljas åt och jag inte får veta när jag ska få se dig nästa gång.
Det eldar under mitt beroende.
Ett felaktigt, destruktivt beroende av din närvaro. Ångestladdat. Obalans.


Men.


Jag är inte starkare. Jag faller ihop som ett korthus.
Jag kan inte jobba, inte umgås med folk.
Jag kan knappt skriva längre.
Jag har slutat sjunga.
Ju mer jag försöker göra saker "rätt" ju mera fel blir det.
Ju mer beroende jag blir, desto mera tappar jag respekten för mig själv.
Jag vet knappt vem jag är, men om jag rotar riktigt djupt hittar jag vissa saker som jag kanske kan ha en åsikt om.
Jag håller i den tråden.


Saker som var viktigt i mitt liv har bleknat bort och det enda som får fokus är hur det ska gå med den här relationen. Hur ska framtiden bli, vad har jag vad har jag inte ska vi kunna bli lyckliga kommer vi gå under är vi här i morgon hur länge ska vi kriga... Allt annat står på paus. Min hjärna ältar detta tema varje dag hundra gånger om dagen. Jag kan inte stänga av det. Utom om jag lyckas totalt försjunka in i nåt praktiskt arbete, problemlösning, et c. Det känns som om jag håller på att bli sjuk.

Jag kan inte se hur jag ska kunna leva med att den jag älskar tycker att jag mest har betett mig som skit i relationen, att jag är självisk, egoistisk, lat, bekväm, skadad och gränslös på ett taskigt och otrevligt och nonchalant sätt? Att dessa dåliga saker tar upp all plats, så att de bra sakerna försvinner i havet av det dåliga? Varför kommer vi aldrig vidare, varför kommer det inte en ny dag. En ny chans.

Klantar man sig så åker man ut.
Jag åker ut och åker ut.
Hur ska jag kunna känna mig värd att älska när det bara hela tiden uppstår nya situationer där du blir  sårad och besviken av mitt beteende.

Jag går omkring och känner mig så ledsen och värdelös hela tiden att det gör hela världen grå  - Som Adrian en gång sa. Det är bara grått inuti. Jag kan inte ha det så.

torsdag 1 december 2011

Det sista jag vill är ju att bli så här

Det är en ond cirkel.
Jag är inte kul att umgås med när jag är ledsen, rädd och misstänksam och känner mig hopplös och försöker göra saker på fel sätt. Klart att du tröttnar på mig då. Jag vill inte vara i den här cirkeln!!!!! Den förstör!

Rädsla och utestängdhet

Jag förstår att det inte fungerar för mig när jag natt efter natt inte kan sova i ekot av din avstängdhet. När jag börjar hyperventilera och kvida i hysterisk gråtattack som inte känns nåt bra. När jag blir svartsjuk på en glad gubbe på Facebook, eftersom du inte kan känna dig glad med mig.

Det känns för jävligt att du ska vara arg på mig i två månader till, och det faktum att jag knappt vet vad du har för dig sätter igång stora varningstrumman i mig. Jag känner mig nonchalerad och utanför din livsplan. Du verkar inte bry dig om vad jag har för mig när du lever på med ditt. Jag får nöja mig med att läsa om vad du gör på din blogg. Det känns inte ok. Det känns helt fel.

Jag börjar bete mig som en paranoid idiot nu och det vill jag inte. Så jag behöver vidta åtgärder.

måndag 28 november 2011

Världen krymper

Jag har inventerat vilka människor jag har kontakt med just nu i mitt liv. Vilka jag pratar med.Det ser påvert ut, måste jag säga.

1. Mamma, vi pratar ytligt trams för att jag vill peppa henne att bli frisk så hon inte oroar sig för mycket. För mig.

2. Pappa, vi pratar aldrig om känslor eller hur man mår

3. Moster, kanske en gång per vecka, max.

4. Katharina, kanske 2 ggr per månad.

5. Mina nya sambos

I övrigt har jag inte kontakt med någon. För jag orkar inte ringa till folk som frågar hur det är med allt -  för att allt svävar runt i en stor, grumlig ovisshet. Hellre ingen kontakt än jämmerlig kontakt. Shit. Jag känner mig fast och isolerad i situationen.

Det är frustrerande att det är helt mitt eget ansvar att jag isolerar mig. Och problemet är att det gör mig olycklig och oförmögen att känna mig glad, och jag vet inte hur jag ska kunna bete mig på nåt annat sätt. Jag kan kanske inte se det så länge som jag stannar kvar i den här relationen. Det får sådana djupgående konsekvenser för mig. Vad är det som gör att jag stannar? Vi blir ju båda så skadade av att vara ihop. Är det bara dumhet och rädsla för ett nederlag, eller en vilja att utmana mig själv?  Jag ska prata om min isolering på torsdag hos min terapeut. 

tisdag 22 november 2011

Engagemang och självkänsla

Jag har svårt att känna lust eller engagemang för någonting när jag känner mig kass och min självkänsla är i botten i min relation.  Då känns det överhuvudtaget svårt att träffa andra människor,  för när jag hört tusen gånger hur världelös jag är, så påverkas min självbild.
Jag tänker att: vad ska jag kunna tillföra? Det känns meningslöst att ta del av något projekt eller någon aktion eller någon idé, för hur skulle jag kunna bidra med något som helst? Det är läskigt.

 Först när jag känner ett egenvärde och en tro på att jag kan lyckas med något, kan jag känna att  jag tillför nåt i världen och att det finns en mening med mitt deltagande och min existens överhuvudtaget.
Att i stort sett varje dag känna att jag i min partners ögon misslyckas med något grundläggande: att kommunicera på rätt sätt, att ha rätt respekt för andra, att utföra en handling, att agera på rätt sätt, det får mig att känna mig så heltigenom kass och ledsen. Jag vill inte leva i det här.

Det här är ett stort problem för mig, som påverkar mitt liv när det negativa får så extremt mycket mera fokus än det som är bra. Det är också ett problem för mig att jag hamnar i en inre konfliktsituation: med att det HAN tycker att jag gör fel tycker inte alltid JAG är fel. Ändå känns det ju fel eftersom mina ord eller handlingar väcker en jobbig känsla hos min partner. DET känns fel. Men är det alltid mitt sätt och mina handlingar som är fel, då undrar jag?

Jag behöver också förr eller senare förstå saker som känns skrämmande.
Som till exempel hur min partner kan ha en dag på topp med en rusaktig, extrem supersjälvkänsla, och sedan bli helt förtvivlad och gråta sig igenom en kväll och en halv natt utan att själv ha en enda aning om varför han är så ledsen.
Jag vet ännu inte om och i så fall hur jag kan hantera dessa extrema svängningar, och ska ta upp det hos min terapeut i morgon.

måndag 21 november 2011

Allmänt värdelös

Känner jag mig varje dag. Det går inte en dag utan att jag gör eller säger nåt som gör min partner mållös, arg, uppretad, irriterad, ledsen, kränkt. På ett negativt sätt. Detta faktum förlamar mig idag och får mig att bara sitta och stirra tomt framför mig. Jag blir fruktansvärt sliten av att sova bredvid en människa som ligger bortvänd och vägrar röra vid mig. Men Jag försöker sätta mig över känslan av sorg och värdelöshet genom att hjälpa honom och ge av mitt engagemang och min tid nu i hans projekt. Men någonstans inom mig ringer en varningsklocka.

lördag 19 november 2011

Något om livsfrågor

Jag drunknar i ett privatliv som inte fungerar.
Det är så kasst att jag tappar all livsglädje.
Det känns som att vi aldrig kommer framåt.
Jag tappar mer och mer greppet om vad som är rimligt att kräva av nån i en relation.

onsdag 16 november 2011

Första gången

Det här är första gången i mitt liv som jag sover på soffan hos min pojkvän. Jag känner mig ledsen, dumpad, ratad, utkastad. Men jag vet att du tycker att jag verkligen inte förtjänat mer acceptans idag. Du är besviken på mig och ytterligare en förspilld kväll. Och du har säkert rätt. Jag lever inte upp till det jag lovar dig, en intressant och utmanande blogg, ett stort uppvaknande och en kritisk inre röst. Jag känner mig usel. Jag är kass på det här.

lördag 12 november 2011

onsdag 9 november 2011

Om affekt

Igår fick jag ett mobilnummer till kloka människan Iris så jag äntligen kunde prata med henne. Hon förklarade för mig på flera olika sätt varför det är så viktigt att en person i taget i en relation, ska få lov att befinna sig i sina känslor och få acceptans och förståelse av den andre. Jag förstår det, jag ser det, förstår det och inser att det är en svår sak för mig att reglera, när sorgen/affekten består i att min partner upplever att jag brister i att kunna ge dig det som han behöver. Då känner jag med en gång en ofantlig skuld som får mig oförmögen att ge förståelse. Jag tar det personligt, fast det egentligen handlar om hans gamla sorger och mönster. Men jag går med en gång in i mina egna starka känslor och upplever mig osedd, ickeförstådd,oälskad, ja en massa känslor. Jag har svårt att hålla isär saker. Svårt att hålla isär att man kan vara ledsen över något och att känslan inte alltid har med verkligheten att göra utan med något inuti. Och ibland HAR känslan med verkligheten att göra, men det behöver inte betyda att jag behöver ta på mig ett ton skuld.

Det kan istället betyda att: ja nu ser verkligheten ut så här och du känner dig ledsen över det, men om du bara får medkänsla för att det gör dig ledsen kommer det kännas bättre och du är sedd i din känsla. Den innehåller inte automatiskt en anklagelse, även om sorgen kommer UT som anklagelser mot mig. Jag är ledsen för att jag inte kunnat förstå det och med det kunnat ge dig vad du behövt, utan istället gått in i försvar.

tisdag 8 november 2011

Om att förlora något

Härom kvällen stod jag och tittade upp mot ett hus i ett träd. Jag insåg plötsligt att trots att jag skulle bo där med en fantastisk man, i ett romantiskt äventyr, så kunde jag inte känna mig lugn, glad och lycklig. Trots att lyckan såg ut att finnas precis där, så var den ändå jävligt långt bort. Mellan oss och lyckan låg hundratals konfliktsituationer och svek, där jag stod utpekad som skyldig och min älskade som den svikne, utsatte. Dessa hundratals situationer låg mellan oss som en vägg av glas, skapande hopplöshets och rädsla hos mig. Rädsla för att jag inte kunde förstå, inte nå den insikt som behövs, inte ha förmåga att vara tydlig nog, att inte klara av att ta kritiken för hundratals situationer där jag enligt honom gjort fel. Jag kände en sån sorg över att vi ville ge varann så mycket glädje, men nånstans misslyckades vi ständigt med detta. Tidigare på dagen hade nån gett oss rådet att inte prata sönder varandra och det fina. Så jag lät bli att prata om det jag kände. Det visade sig vara ödesdigert. Jag fullständigt totalbröt ihop och började tokgrina. Och sen gick allt åt helvete som vanligt.

Ibland förlorar jag, trots att jag gör mitt allra bästa. Ibland är mitt bästa långt ifrån nog. Det är en hemsk känsla att stå i. Idag har jag förlorat någon jag ville vinna. Någon jag ville förstå, balansera livet tillsammans med. Jag fattar inte, kan inte ta in det, känner bara en stor tomhet i bröstet.

onsdag 2 november 2011

Natten

Natten blir kall för när jag satte på elementet i mitt nya rum gick säkringen. Gårdens ägarinna sover och jag vet inte var elcentralen sitter. Så jag ligger under täcket med stora svarta tofflor på och väntar på att sömnmedicinen ska sätta in. Ett stearinljus lyser. Får ett svagt minne som klarnar från förra natten: jag vaknar av två irriterande saker,1. en lampa lyser in i mina ögon och 2. En fluga irrar och dänger hysteriskt in i denna lampa. Vet inte hur länge jag ligger i halvdvala och stör mig på detta utan att orka vakna. Till sist är jag tvungen att vakna helt och släcka, och då är det omöjligt att somna igen.Vilken cirkus...

Elden utifrån

Jag står utanför fönstret och tittar in på min eldstad. Lågorna vajar mjukt och lugnt uppåt. Jag önskar att jag förmådde att iaktta mitt eget liv på samma sätt. Jag har fastnat med händerna i marken, och i minnet av en mardröm. Det finns mycket vackert och mycket fult i världen. Jag vet att vi människor innehåller massor av båda fenomenen. Vad är det som balanserar det i oss, bra dåligt, ont gott, trygg otrygg. Vad är det som gör att jag inte kan släppa känslan av otrygg när den slinker förbi min näsa? Jag fastnar i den med håret. Den sitter i mina andetag. Känslan av ensam i världen, av maktlöshet, av tillkortakommande. Vem blir jag då? Jag skulle önska att vi kunde balansera på trädens grenar, isär och ihop, isär och ihop för att komma framåt, på ett självklart sätt. Enkelt. Om det bara vore så enkelt. Jag uppskattar att få röra mig. Jag ber livet om att låta jorden släppa greppet. Om mina händer. Elden. Jag ser den. Jag lämnar den inte.

fredag 28 oktober 2011

Dagar på en och samma plats

Jag är och hälsar på min mor och det går ovanligt bra. De få konflikter vi har haft har vi kunnat lösa utan större åthävor och vi har båda varit bra på att visa känslor. Idag har moster varit här med oss och vi har haft så mysigt och trevligt. Jag älskar närheten till havet, den är läkande och fyller mig med lugn. Vågorna är som balsam, vinden som rycker och sliter i kläderna är en gammal vän. Ikväll har vi tittat på massor av kort och jag önskar mig verkligen en fotoalbum ur mitt liv. Herregud vilka bilder, vilka frisyrer och framför allt vilka kläder man har haft!

Jag har försökt koncentrera mig på det här nuet och vara i det, eftersom jag behöver det. Jag behöver bra dagar med min mor, jag behöver känna att jag finns för henne nån gång och inte bara är på andra platser. På onsdag ska hon opereras och det är en ganska stor operation. Kanske blir hon starkare av glädjen hon har känt kring mitt besök och klarar eventuella motgångar bättre.

De allra flesta människor gör så gott de kan och förmår. Man kan inte kräva mer än det. Alla bär omkring på sina smärtor och sår.

Tydlighet

Min terapeut frågade mig vilket av mina problemområden jag ville fokusera på under  de här  tre veckorna vi skulle ha ett uppehåll. Jag valde tydlighet. Uppgiften var att hela tiden tänka på att vara så tydlig som möjligt, och i några situationer skriva ner vad jag var tydlig med, på vilket sätt jag var tydlig och vilket resultat det fick. Det är en bra övning som jag försöker tänka på i både stora och små situationer.

torsdag 27 oktober 2011

Distans till saker som händer

Ibland tycker jag att det är nödvändigt med distans för att få koll på var man är i livet. Annars blir jag ju galen och undrar vad det är för galenskaper. Jag måste få avstånd till det som händer, inte bara trycka ner näsan rätt i det gång på gång. Hur undviker man att få nån att känna sig utnyttjad? Vem ligger ansvaret hos? Om man har två val som båda är dåliga, förlorar man då om man väljer ett av de dåliga valen eller vinner man?

Papperstrasslet

Min deklaration ligger fortfarande odeklarerad hos min ekonom. Han tar alltid på sig för mycket jobb, men i år har han helt gått in i väggen och när jag klev in på hans kontor idag försökte han nästan smita ut genom dörren. Jag gjorde vad jag kunde för att pressa honom att nu ta min deklaration framför de som han nu har kvar. Hoppas jag lyckades. Innan den är klar har jag ju ingen aning om vad jag ska betala in i skatt och det känns väldigt obehagligt. Det gör ju att jag inte vet vilka pengar på kontot som är mina och vilka som är Skatteverkets. Även rotavdraget känns väldigt oklart och flummigt. Kan lika gärna bli återveralingsskyldig till 30 lakan som att få dem. Lotto.

Kaminerna sålda.

För ett par månader sen fick jag tre fina kaminer gratis i Norge. Jag satte ut dem på blocket och nu är en såld för 2500 kr och en för 1000 kr. Det betalade snickaren nästan fyra dagar. Det är kul att leta grejor och göra klipp när arbetsinsatsen är liten. Det kräver ju att man har nån bra förvaringsplats och att man kan visa grejorna när man ändå råkar vara i närheten av dem. Folk slänger så mycket. Jag har fortfarande den vackraste kaminen kvar...

onsdag 26 oktober 2011

Trötthet

Kan knappt se sängen framför mig. I natt sov jag bara några minuter i taget på mitt trasiga men ändå gigantiska liggunderlag. Fy. I natt måste det bli bättre. Jag har bett min mor ta med sömntabletter från Spanien och nu har jag tagit en. Så skönt att känna den trötthet som jag antar att vanliga människor normalt känner varje dag. Min egen trötthet visar sig istället genom att jag blir ömtålig och skär i humöret, blir lätt ledsen och har inte så mycket skyddande ludd kring mig.

tisdag 25 oktober 2011

Livstrasslet - om affekt från andra sidan Hill

Ibland känns det som om du önskar att jag var någon annan än den jag är. Någon bättre, klokare, med mer energi på rätt sätt, mer omtänksamhet, uppfinningsrikedom, påhittighet, en strateg i allt från tanke till handling. Det är smärtsamt. För jag försöker.

Ställ dig i mina skor, så ska jag försöka ställa mig i dina.

söndag 23 oktober 2011

Bah!

Min meditation har de senaste två mornarna gått riktigt uselt. Så fort jag vaknar  börjar tankarna löpa helt amok och jag kan inte hejda dem! De handlar enbart om saker jag inte gjort eller saker som jag ska göra. Tankarna vrider sig som maskar i hjärnhuset och det är omöjligt att känna mig här och nu och synkron med det förbannade livsflödet. Efter en stund ger jag upp och går upp och sätter mig i massagestolen. Ryggen värker, jag tror mest efter studsandet fram på grusvägar i Johans Jeep. Men också av ovant kameraarbete i två dagar och av icke förlöst ilska.

I mitt liv har jag sällan tid till husligt småpill. Det känns som något främmande, sånt som mostrar eller Heidie eller tonårstjejer håller på med: syr ihop ett armband som gått sönder med fisklina, klipper till filttofflor efter ett par nya skor. Det senare gjorde jag faktiskt idag. Det kändes ganska trevligt, och det var nödvändigt för min trivsel. Går man fyra timmar om dagen kan man inte ha billiga sulor som skvalpar omkring och viker sig under tårna. Jag har också stått och rensat svamp. Svamppillret blev dagens meditationsstund, det rensade ut lite overload ur huvudet.

Jag har också sorterat alla mina kvitton och stämplat upp dem på papper, vilket jag alltid gör en av kvällarna på jobb. Jag har skickat CV för vikariat till Skjerfheimkollektivet och till OP Rehab. Kanske kan jag få ett par dagars vakt som prov i anslutning till nästa arbetspass i november.

Jag har också betalat räkningar och sett över min husplanering. Jag kommer att köra på med husarbete nu efter att ha varit borta så mycket, medan det fortfarande går att gjuta platta till värmepump och måla. Och den nya utbyggnaden måste verkligen tätas så att det inte blåser rakt in, eftersom jag måste kunna dra ur fukten ur betongplattan med luftavfuktare, och snart förhoppningsvis med värmegolvet.
Jag och min blivande hyresgäst kommunicerar varje  dag med hjälp av Google translate... To dobrze!



Förut idag satt jag och kände mig avundsjuk på min kompis Jenni som jobbar som sjuksköterska i Trollhättan och bor i ett underbart hus vid havet på Orust. Hon färdas bara mellan dessa båda punkter. Tänk vad konstant! Alltid toalettsakerna på samma plats, kläderna i samma garderob och inte i en väska eller i tillfälliga lådor. Alla kläder på en geografisk punkt, inte fem mil bort eller 60 mil bort, eller 45. Inte alla datorer, kameror och andra värdesaker utspridda hos diverse folk som man litar på, eftersom vem som helst kan bryta sig in i ens eget så kallade hem. Det är stressande. Livet blir lätt rörigt när man har flera olika hem, och när ens arbetsplatser också tenderar att vara lite hemlika. Jag borde ha en Norgeväska, precis som Carl Larsson hade en väska som alltid stod packad vid dörren. Den innehöll allt han behövde och när han blev för manodeppig skickade hans fru iväg honom med väskan. 


Efter en masa år av tillfälligt boende i tillfälliga hem plus otaliga resor på detta inser jag att det inte är konstigt att jag har utvecklat ett kaotiskt vagabondliv. Callelarsson/Norgeväskan får bli första steget mot resor som inte bidrar till kaosskapande. För övrigt överdoserar jag Omega3 som experiment och äter sex ggr över rekommenderad dagsdos. Plus fisk till middag. Det, ni.

lördag 22 oktober 2011

Tankar men inga slutsatser

Jag tycker som de flesta. Livet är för tillkrånglat. Varför kan saker inte bara flyta på, lätt, svårt, utmanande, hursomhelst kan livet flyta. Varför kan man inte bara förstå varann? Jag blir frustrerad över alla dessa timmar av diskussioner som inte leder någonstans.

Lite om tiden i ROM

Resan var rolig och fin på flera sätt, det var skönt att få leva med en kamera vid sidan varje dag igen. Det fick mig att känna mig alert och seende med dubbla ögon - mina egna och kamerans - igen. Dessutom hade jag sällskap av min fasters ögon, och hela hennes oerhört positiva och energifyllda gestalt. Det var ett härligt möte och vi utforskande en stad som hon haft som en av sina älsklingsstäder i hela sitt liv, sedan hon bodde där som 20-åring och lärde sig älska pulsen i den stora världen, och pulsen i de stora musikerna! Denna resa innebar ett fördjupande av vår relation som jag länge velat göra. Vi fick lära känna varandra lite bättre och uppleva varandra utanför kalas- och konsertevenemang. Jag är stolt över att vara släkt med min faster!

Stafettmånad

Alltså, den här månaden blev mycket anmärkningsvärd. Varför gör man saker överhuvudtaget?


Vad gör JAG då saker som jag planerat att göra länge, inträffar samtidigt som det finns omedelbara behov som måste åtgärdas, både på det emotionella och praktiska planet? Antingen kan jag bli apatisk och strunta i allt, krypa innanför täcket och helt enkelt vara modig nog att inte räcka till, och i efterhand ta konsekvenserna av denna flykt, kapitulation. Men i de fall som jag inte tror att jag ORKAR MED de följder och konsekvenser som i så fall kommer att uppstå, kvarstår alternativet att bita ihop, koncentrera mig och försöka hitta energi att göra allt som behöver göras. Påminna sig om lusten som trots allt finns bakom alla beslut. Fokusera på den. Låta de positiva sidorna lysa. Det är så jag har gjort den här månaden, och hittills tycker jag att det har hjälpt mig att ta mig igenom tuffa perioder med kyla, hårt arbete, känslomässiga diskussioner, mycket bilkörning och för lite sömn utan att totalt braka ihop i ett virrvarr av självkritik och deppiga känslor. Tvärtom så har jag större delen av månaden känt mig ganska stark.

Med det menar jag inte att det är bra att ha det såhär supertajt i agendan och att jag vill fortsätta med det. Det kommer alltid att finnas saker jag drömmer om att göra, saker jag måste göra, saker jag borde göra och saker som jag skulle gjort men helt enkelt inte kom på.

tisdag 11 oktober 2011

Huset blir tätare och jag också

Har länge känt mig luddig i kanterna. Mitt liv har inte haft konturer, jag har inte känt mig som en hel individ med en yttre gräns. Det som händer med
Mig nu är att jag kan iakkta delar av mig själv och se att jag faktiskt kan ändra förutsättningar och nuläge. Jag förmår att förbättra för mig själv. Nästa vecka har jag fått i uppdrag att skriva ner allt jag gör, timme för timme. Det ska bli intressant.

måndag 3 oktober 2011

Oro och frid

Vid ett par tillfällen i livet har jag lyckats med något som varit mycket bra för mig. Det har handlat om att kunna släppa tanken om att livet ska se ut på ett visst sätt, och bara acceptera det som det är. Och acceptera att det också blir som det blir, och att jag finns och lever och är en del i allt detta surrande liv på jorden, en del i pusslet och det enda jag kan påverka är min egen del i det hela.

Det otroliga är att jag verkar ha lyckats med att känna denna acceptans nu igen. Att vara glad och tacksam över allt gott som kommer till mig, att ha en tro på att jag lever med beslut och livsval som jag reflekterat över och själv beslutat över.

Jag behöver kunna utgå ifrån att jag är en person som jag är stolt över att vara, med alla mina talanger och brister. Jag behöver känna mig stark i denna känsla, så att inte andras bild av mig påverkar mig mera än min egen.

lördag 1 oktober 2011

Stopp

I går eftermiddag tog det helt stopp när vi efter 20 avverkade punkter på agendan kom till en gata och faster nyss hade köpt två glassar i rad. Klockan närmade sig halv fem och jag hade snällt påtalat att vi bara ätit en minimal frukost och därför behövde lunch snart. Men hon bara körde på med nästa plats och nästa, och blev så förvånad när jag inte ville ha glass. Jag gick där med mina tunga kameragrejor blev mer och mer ledsen, så till slut började jag gråta mitt på gatan. På en lång stund kunde jag inte gå någonstans, och faster fick gå och leta upp en restaurang där jag äntligen fick lite mat. Vi skulle egentligen till en kubansk utställning som jag ville se, men jag hade tappat lusten. I stället fortsatte vi att filma en stund. Sen lyckades vi så klart åka helt vilse med en buss, så det tog ett bra tag innan vi kom fram till vår sida av stan. Nu är det morgon och jag känner mig lite nervös över dagen som kommer. Jag kommer att vara noga med att äta och inte stressa. Hon får försvinna i sitt tempo om hon önskar det. Jag har sovit två timmar för lite i natt, och känner mig lite skakig nu på morgonen. Jag vet i allafall varifrån jag fått min energiska läggning från... Jag är säker...

Alla sinnen på

Jag känner mig levande. Resor gör mig mera levande, men det är inte bara det. Jag tror att jag känner mig mindre orolig för hur allt ska gå, mera accepterande. Ska utveckla de tankarna unders dagen som kommer, med promenader längs de vackra vackra gatorna i Rom.

torsdag 29 september 2011

Ålder är relativt

I Rom under takåsarna. 23 grader varmt klockan halv två på natten, jag och faster språkar. Plötsligt springer hon iväg nedför trapporna för att hämta handdukar. Hon bär två tunga väskor - tyngren än mina - ned för långa trappor. Varifrån kommer hennes styrka och outtröttlighet? Tack, kära värld för mina gener. Trots att de medför en hel del komplikationer så skulle jag inte vilja ha andra. Jag behöver lära
mig tygla det som är svårt med att vara som jag och behålla resten. Jag är stark, frisk och svåruttröttlig. Även när jag är sjuk orkar jag förvånansvärt mycket. Positiva känslor ger mig massor av energi.

Idag har vi vandrat långt i platta sandaler och lärt oss att det krävs ett bastant sinne för att bära mycket kunskap.

tisdag 27 september 2011

Resdags

Nu ger jag mig av mot kunskapens land Italien. Med en kvinna som är mera spetsad än jag, nämligen 82 åriga faster Lulle. I jämförelse känner jag mig långsam och trött som en pingvin. Det ska bli spännande att höra vad hon har att berätta om sitt liv. Kan säkert ge mig några ledtrådar till mitt eget, eftersom vi är så lika.

Idag har jag besökt mina gamla kollegor i en av deras nya lokaler. Det var kul och jag träffade Anders, som ljudlägger Frida Edwards film som jag plåtat.
Kvällen bestod av filosofisk hörna
med moster. Vi trollade bort tiden.

måndag 26 september 2011

I en parrelation

Vill jag kunna känna mig både stark och svag. Jag vill kunna både trösta och stötta, och bli omhändertagen eller stundtals guidas fram. Jag vill kunna prata på samma nivå, jag vill utvecklas och förstå hur saker fungerar tillsammans - både med ting inom oss och med helt andra saker utom oss. Jag vill dela upplevelser och planera en framtid med dig, där vi båda känner att vi vågar lita på att det som vi planerar faktiskt kommer att hända, att vi kommer att finnas där för varandra. Jag vill kunna skratta ofta och mycket både ensam och tillsammans!

Jag vill kunna vara den som du kan sjunka ner hos, slappna av och vila med. Jag vill vara den enda som smeker dig över håret, som drar fingret längs linningen på din indiska skjorta, som står bredvid dig framför spegeln med tandborsten. Jag vill dela min nakenhet och sorg med dig. Jag vill se och respektera dina önskningar och behov och sätta dem på samma nivå som mina egna. Jag vill känna en längtan efter att dela och en villighet till att hitta kompromisser.

Jag vill att du ska kunna känna av och  lita på att det är du och ingen annan som har en särplats i mitt liv och hjärta, att du är den som kommer först när det handlar om lojalitet och stöd på olika plan. Jag vill vara tydlig mot dig med vad jag vill och vad jag inte tycker om. Jag vill kunna vara mig själv med dig. Jag vill vara en källa för inspiration för dig, jag vill beröra dig.

Allt det som hänt har skapat mig

Utan de jobbiga stunderna. Utan allt det som jag skäms för. Utan det i min historia som skrämmer. Utan alla människor jag mött på olika nivåer, i olika tider. Utan alla de där svårigheterna, utan skammen, tvivlet och allt det som varit svårt, hade jag inte blivit jag utan nåt helt annat. Min historia måste inte uppskattas, men den måste få lov att finnas.

Jag uppskattar sushi och tycker om att laga god och nyttig mat. Men jag gillar - och består också till en del av - kokt torsk, bröd med fruktbitar i och matrester.

Idag har jag fått en bra lektion i Tydlighet. I morgon ska jag öva på att vara extremt tydlig mot varje person som jag möter. Godnatt.

söndag 25 september 2011

Minnen

I går kväll hade jag ett långt samtal med en gammal konfirmationskompis. Han hörde av sig på Facebook med en filmidé, och vi kom att prata om resan vi var på ihop för 22 år sen. Han berättade att jag hade dykt upp som gubben i lådan och varit en central person för honom i hans livsval då när vi var små, eftersom jag fått honom att tro på att man kan göra det man verkligen vill.  På nåt sätt lyckades jag tydligen nå fram till honom då med nån slags riktig, äkta och viktig inspiration. Han var 14 och jag 15 och jag minns honom som en glad, naiv och godtrogen flaggstång.

Jag blev verkligen glad för att han valde att berätta det här för mig, eftersom jag just nu tänker väldigt mycket kring min ungdomstid och det mesta känns ganska suddigt. Tänk att jag kunde bidra med något så viktigt för nån utomstående för så länge sedan.

Vi pratade om Hastings och tiden där. För mig övergick samtalet till att bli jobbigt eftersom den resan innehöll saker som jag bara velat glömma bort under resten av mitt liv. När han började berätta om människor som varit med på resan och vad vi gjorde, kom jag inte ihåg någonting! Inga namn, inga kickasstjejer från Singapore, inte Gösta från Monaco, inte ens prästen! Jag blev helt chockad och försökte verkligen minnas, men det enda jag kom ihåg var huset som jag bodde i tillsammans med min svenska reskompis - hos en tokfrireligiös familj.

Samtalet gjorde att en del minnen dök upp som skuggor från rymden. På ett sätt var det bra, eftersom det var bra saker han berättade. Han köpte en gitarr där, som jag spelade på. Jag kom ihåg det! Jag kom även ihåg en trevlig engelsk hippie som också spelade gitarr, som faktiskt till en viss grad inspirerade MIG att spela och som jag sen brevväxlade med i flera år. Vi träffades aldrig mer, men jag har nog fortfarande ett kort på honom nånstans från hans lägenhet i London.

Varför ska de mörka minnena lämna djupare spår än de ljusa - eller gör de inte det? Varför har jag glömt bort alltihop? Varför har jag glömt prästen om han nu var så rolig och bra. I alla fall var det trevligt att prata med Björn igen efter alla år. Han bor i Tyskland och sjunger opera - det var musiken jag inspirerade honom till.

Idag var jag på konsert i en vacker kyrka. Blandad musik från latinamerika, norge och indien, det var riktigt bra och bitvis vackert så jag fick rysningar. Jag bara satt och blundade och insåg plötsligt att jag längtar väldigt mycket tillbaka till musiken. Det var en skön känsla. Tidigare på dagen hade jag snörvlande förkyld spelat och sjungit in en sång som jag övat på till en person jag tycker om.

lördag 24 september 2011

Norge och framtiden

Jag jobbar 3 1/2 dygn i månaden i Norge. Avsikten med det är att hålla ekonomin flytande och få mycket tid över till annat som jag vill göra. Men just nu består detta "annat" mest av mitt renoveringsobjekt till hus, och det känns frustrerande. Det är så ju mycket annat som egentligen är viktigare i livet.

Jag har fått i uppgift att definiera just det. Vad som egentligen är viktigt för mig i livet. Och hur jag hanterar det just nu. En oerhört svår uppgift, indelad i punkterna:

parrelation
familjerelation
vänskapsrelationer/sociala förhållanden
arbete
utbildning
fritid
inre utveckling
hälsa/fysik
samhällsengagemang



Detta känns skitsvårt just nu. Så stora frågor. Jag försöker ta en liten bit i taget, några djupa funderingar, varje dag. Återkommer med vad jag kommer fram till...


Åter till huset.
Min tanke var tills nyligen att jobba på med fasaden och få den klar, för att sen kunna stänga huset över vintern. Flytta någon annanstans. Kanske åka dit en eller två dagar i veckan och jobba på bestämda tider. Men nu har det dykt upp en snickare som gärna vill hyra huset från januari med sin familj, och snickra på det och göra klart det mot avdrag på hyran. Det låter som en bra idé. Det ger mig tid att göra annat, plus en liten inkomst från huset och inte bara utgifter. Idag bestämde vi att han kan flytta in 1 januari.

Vart jag själv ska ta vägen har jag inte riktigt bestämt. Kanske flyttar jag till en gård i närheten. Jag väntar också på besked från Herrgården bredvid om jag kan få hyra deras gästlägenhet som för tillfället står tom.

Har nu beställt takplåten, som är klar lagom till när jag är tillbaka från Rom. Vattnet är flyttat, draget framför huset till den nybyggda delen och jorden är tillbaka på sin plats. I morgon, söndag kommer mina snälla grannar och sätter upp fasadbrädor och spikar på panellock.

Ingenting händer förrän någonting rör sig. - Albert Einstein

fredag 23 september 2011

Alarm

De senaste två veckorna har jag reglerat mitt telefonpratande och satt alarm på fasta tider. Alarmet är till för att stanna upp och iaktta vad jag gör just nu. Bara snabbt kolla av så jag inte har ballat ur, snurrat fel och snöat in på fel grejer, vilket jag har en osviklig tendens att göra ofta.

Det har fungerat bra! Jag har faktiskt gjort färre felprioriteraingar - allra oftast tycker jag att när alarmet ringer så står jag och gör det jag hade planerat.  Nu ska jag lägga till en nytt moment, och det är att jag ska stanna upp och spana in HUR jag gör sakerna. Om jag är stressad och hafsar, om jag gör dem ordentligt, om jag gör rätt saker men hoppar mellan tre små projekt, et c. Helt enkelt analysera lite mera.En liten förändring i taget.

Jag har också bestämt mig för att flytta. Jag kan inte längre bo i det kaos som mitt renoveringsprojekt blivit sedan vattnet kopplade ur sig självt och jag bytte ut varenda fönster mot treglas, och stora hål gapar mot mig. Det finns inget rum för vila, där det ser rofyllt ut, där man kan göra något annat än att jobba. Och problemet är att då jobbar jag hela tiden. Non stop. Tills jag svimmar, vacklar eller tills dess att jag somnar.

Den verklighet som man bygger upp omkring sig har man faktiskt 100% ansvar för. Tyvärr, tyvärr. För jag vet att på innehållsförteckningen Helena Nygren står det bland annat en tiger. En stor och stark.
 Jag har nämligen matat min tiger till dess den blev större och starkare än mig. Den åt mig ur huset med hot om att äta mig också, om den inte fick mer. Nu måste jag stoppa den. Att tämja en tiger kräver mod, tro, vilja och massor av kärlek.

Godnatt.

måndag 19 september 2011

Tester

Nu när jag ska ta tag i mitt liv, har jag fått flera tester som verkligen var svåra att svara på. De har dock hjälpt mig att snäva in på mina svaga och sårbara sidor, och jag ser fram emot en diskussion kring dem idag.

söndag 18 september 2011

Något om väntan

Ibland är väntan det svåraste som finns. Man känner sig bakbunden. Men Ibland finns det bra saker även under tiden som man väntar på förbättringar. Frågan är väl om det som är bra uppväger det som känns svårt. Ibland kan det kännas så och ibland inte.

Att räcka till.

Det finns roliga serieteckningsbilder med mammor och pappor som viftar med telefonlurar, rullar barnvagnar, skriker nej till försäljare, joggar med ena benet och  mailar chefen med vänsterhanden.  Vissa av oss har svårare än andra när det gäller att koordinera så att alla omkring ska bli glada. Nu senast handade det om att sprida ut prylar och inte ha var sak på sin plats.

Vad jag tänker om detta är att det kan inte finnas några saker - om det inte först finns en plats för dem. Det blir ohanterligt. I huset där jag bor, HATAR jag just nu alla mina personliga saker. Vilket naturligtvis känns trist, eftersom jag skulle vilja tycka om dem, sköta om dem och låta dem antingen glädja mig eller  jobba för mig. Problemet är att jag inte har någon plats för dem, eftersom alla platser är dammiga, kalla eller pågående byggplatser. Det blir så när man byter ut alla fönster i huset till fönster som är mindre än de som förut satt i . Då skapas dragiga hål som behöver lagas, men först och främst måste fasaden tätas eftersom den i bart skick inte ska utsättas för alltför mycket väta.

Följden är ett iskallt hus och en förkyld ägarinna.
När jag ser tillbaka på veckan som har gått känner jag mig ändå nöjd. Jag har varit på ett andra besök hos min nya samtalsterapeut och det kändes bra. På måndag kör vi igång på riktigt, med listor, analyser, verktyg och uppgifter. Under veckan har jag varje gång jag har åkt bil, lyssnat på små avsnitt ur en av hennes talböcker. Där finns övningar som jag applicerar på min vardagstillvaro - som till exempel att öva på att ställa mig i andra människors utsiktstorn och försöka se på världen på olika sätt. Jag har som vanligt haft för höga förväntningar på hur långt jag ska hinna med huset, men ändå klarat av att nedjustera dem och ta det lugnt mellan varven. Jag har kunnat glädjas åt det vi hunnit med. Jag har varit på utflykt med min man och hämtat delar av en friggebod som han ska bygga till sina söner. följde med min extrason  på en utflykt till ett lajv i Västerås, Det tog två dagar av min tid mitt i höstruskstressen, men kändes ändå kul, eftersom jag förberett arbetet som min snickare skulle göra hemma under tiden.  Jag kunde därför vara 100% inne i lajvet under den tid jag var där.

Naturligtvis är jag fokuserad kring husbygget nu, eftersom det blir kallare för varje dag. Men jag lägger också mycket tid på att gå promenader i närområdet, prata med grannar, åka och handla en god middag istället för att kasta i mig hårda knäckemackor.

söndag 11 september 2011

Citat Annika Dopping

I Kina talar man om en persons ”Guang Chi”,  det vill säga vilka i ditt nätverk du kan lyfta luren och kontakta och som kommer att komma om du kallar, ungefär. Vilka som finns i ditt kontaktnät säger mer om vem du är än många ord, anser man där.

Intressant sätt att beskriva någons väsen.

Förväntningar

Det är mycket i livet som grumlas på grund av att man hade andra förväntningar.  Som idag. Morgonen började med ett långt och tungt samtal om förhållningssätt och attityd. Efter det snurrade jag omkring på tomten och försökte tänka ut något smart, men hade svårt att fokusera eftersom jag hela tiden väntade mig att mina grannar skulle dyka upp för att som planerat hjälpa mig att spika läkt och fasadplank. Jag såg lyriskt framför mig en sprillans fasad! Ingen oro över att vatten blåser in i tillbygget. Ännu ett steg mot vintervila för huset. Men nej, ingen kom. Grannen visade sig vara sjuk, men så småningen fick jag hjälp av hans son i tre timmar. Vi kom en bit på vägen, men inte skuggan av vad tre personer hunnit på en heldag.

Jag gick sen omkring i min ensamhet och funderade på morgonens samtal. Jag tar för givet att jag kan behålla alla människor i mitt liv, även dem jag haft en kärleksrelation med och som senare i livet blivit mina vänner. Jag tar för givet att de ska få följa med även när jag går in i en ny relation. Kanske kan man inte ta detta för givet. Jag inser att jag haft en nonchalant attityd i denna fråga och inte funderat igenom ordentligt vad det innebär. Jag ska lära mig att vara mera seende, inkännande och respektfull i denna fråga framöver i livet.

tisdag 6 september 2011

Ledig

Idag blev det en dag ledigt från husarbete. På morgonen lämnade jag äntligen in bilen för plåtkontroll i ett försäkringsärende, något som jag inte orkat ta tag i på evigheter. Jag postade flera fakturor. Det känns bra! Jag är stolt över mig själv som tar tag i en del praktiska saker som släpat efter mycket länge. Lyssnade på Anna Kåvers talcd på hemvägen, och satt sen i trädgården en stund i telefonsamtal med min man innan jag åkte till min vän Solveig och drack The. Sedan hem igen till en trevlig samtalskväll med en annan mycket god vän, som alltid får mig att le. I morgon ska vi ut i skogarna och ha fotokurs för Gunilla med hennes nya Canon 5 D. Godnatt världen, nu är jag trött och ska sova.

lördag 3 september 2011

Ordning?

Den här dagen blev en bra dag, trots att jag bitvis känt mig modstulen. Jag leker en ny lek som heter "var sak på sin plats" som verkligen är skitjobbig. Den går ut på att när man tar en sak, oavsett om det är en flasköppnare, en handduk, en sticksåg eller en kamera, så ska man så fort man är klar med den, lägga tillbaka den på en plats där man har bestämt att den alltid ska ligga när man inte använder den. Det är verkligen en påfrestande lek! Inte minst för att man då tvingas definiera platser för varenda liten grej och det tar en evinnerlig tid. Sen tar det också massor med tid att gå och lägga tillbaka saken på dess plats när man tror att man är klar med den. Jag har hört att denna lek/övning tydligen ska generera mera tid i slutändan, för att man sparar in på att slippa leta efter sina saker hela tiden. Jag ska hålla på med det här nu ett tag och se om påståendet stämmer. En annan sak jag har provat är att sätta ett alarm fyra gånger om dagen. När det ringer ska jag bara iakktta mig själv en stund för att se om jag gör nåt som inte stämmer med min planering av dagen. Det vill säga om jag glidit iväg in i nån impuls som jag inte kunnat styra. Men så var inte fallet. Jag växlade fint mellan mina tre olika dagsprojekt - isolera - städa - VSPSP. Jag har också klarat att sova sju timmar per natt genom att räkna ut hur många timmar jag behöver sova.

fredag 2 september 2011

Listan som förmörkar livet

Allt praktiskt som ska göras har legat som en kladdig, odefinierbar massa i mitt huvud. Lämna in bilen och laga plåtskadan, ordna upp i mitt försäkringsärende, skicka räkningar till hyresgäster, fakturera avverkade jobb, få översikt över ekonomin, sälja amazonen, ställa av mc:n i Göteborg, fixa en riktig hemsida... Och utöver detta, alla praktiska moment med huset, nya beslut, nya problem att lösa. Jag har inte haft ork till allt utan lagt saker på hög i hjärnan, och där surrar den och gör mig ständigt otillfredsställd och oförmögen att koppla av. Det är för jävligt. Det enda raka måste vara att metodiskt börja avverka punkt för punkt och inte lägga till nya innan jag tänkt efter mkt noga. För allt det där är ju oviktiga saker som inte har med känsloliv och lycka att göra på annat sätt än att de förstör bådadera när de blockerar mitt sinne och försätter mig i oro och stress som gör att jag inte kan varken tänka eller känna på ett bra sätt.

torsdag 1 september 2011

Att sakta ner livsloppet

Jag tänker för lite.
Jag har en vän, Jacob, som brukar imponera på mig genom sitt myckna tänkande. Jag funderar till exempel sällan fram och tillbaka kring vad det innebär att prioritera vissa saker -  att jag med det valet nedprioriterar annat. Jag har svårt med att få plats med allt i mitt liv, har alltid ett skäl till att saker måste göras NU, och jag har svårt att släppa intensiteten i mina olika projekt. Den arbetsbelastning som detta innebär blir oftast för stor för att livet ska bli bra. En förändring måste till. Jag behöver frigöra tid till mig själv.

Jag sover för lite.
Jag äter för dåligt.
Jag gör ingenting för sällan.

Jag håller nu på att införa några nya livsregler som ska hjälpa tankarna. En bestämd plats för varenda sak jag har. Välja platsen med omsorg. Alltid ställa tillbaka saken på sin plats då jag är klar. Alltid. Utan undantag.

Sova minst sju timmar per natt, sex dagar per vecka.
Sätta alarm på regelbundna tider då jag ska äta. 
Telefontid under tre månader framåt.
En fast internettid under tre månader framåt.
Stanna upp i fem minuter en gång varje dag och tänka, känna, hur jag känner mig just nu och hur mina val ser ut och för vem jag gör dem.

tisdag 30 augusti 2011

Stjärnklart

I kväll har jag skrivit en dikt till min storebror. Han är speciell och jag tycker så mycket om honom, lite butter och vrång men med ett hjärta av guld bakom fasaden av järn. Idag har jag också kommit fram till att jag borde ha gjort lumpen. Det hade nog gjort susen för min karaktär. Min karaktär har jag diskuterat ikväll och den lämnar mycket i övrigt att önska. Jag tycker inte om att se skit på min insida men faktiskt så skulle jag vilja gå igenom ett karaktärsprov. Hur får man bättre karaktär? Steg ett kan vara att utmana mig på något som verkar jävligt jobbigt men är bra för mig.

måndag 29 augusti 2011

Rikedom är att ge, utan att förvänta sig något tillbaka.

söndag 28 augusti 2011

Dansar med vargar

Sena nätter med mycket tankar. Jag är kvar på jobbet i Norge, åker på tisdag till Göteborg för att filma min faster som ska repa i sitt hem i Göteborg inför en turné. På onsdag ska vi planera vår förestående resa till Rom. Torsdag ska jag för sista gången filma fiskarna på båten Sandö, och sedan åker jag tillbaka till Uppsala. Får se hur sent det blir med filmandet, om jag pallar att köra hela vägen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har något bra att komma hem till.

Mitt liv är verkligen en serie händelser och aktiviteter som oavbrutet avlöser varandra. När en lucka inträffar - någon ställer in eller planer förändras - känns det alltid som att jag får en fin present i form av värdefull tid. Ibland använder jag den tiden till andra måstesaker, men ibland använder jag den för att fika med en vän, ligga på min gräsmatta, klappa kor eller plocka plommon.

Jag inser att den där tiden, lucktiden, är tid som jag själv måste planera in i mitt liv om det ska bli härligt att leva det. Jag har så länge velat få bukt på min överplanering men jag verkar inte klara av det.

Ibland behöver de  där luckorna vara en hel dag eller en helg. Ibland räcker det med tio minuter. Men just nu har jag inga alls. Tyvärr måste jag nog se på dem som ett åtagande, att det är ett jobb jag har fått, att planera in luckorna i mitt liv. Jag har lättare att lyssna på andra än på mig själv. Jag kan ju låtsas att jag får betalt för det. Eller att en läkare sagt till mig: du måste börja meditera tio minuter varje morgon, annars dör du. Jag får kanske börja så.

Min far stressar aldrig. Min bror har alltid ledig tid över till middagar, kalas, en promenad med en häst. Han planerar aldrig fullt! När jag träffar dem nu i veckan ska jag intervjua dem på allvar om hur de gör.

lördag 27 augusti 2011

Vilja alstrar vilja!

Vilja visar sig i handling på följande sätt: energi, kontroll, klar inriktning, beslutsamhet, ihärdighet, mod och organisationsförmåga. Den senaste tiden har jag varit usel på att fatta beslut. Det har känts svårt att höra vad jag vill när det gäller nästan allt. Men normalt mår jag alltid bra när jag har bestämt mig för något. Jag känner mig tillfreds då, lugn och nöjd. Att ha kommit vidare. Att fatta beslut om saker är något som är bra för min självkänsla, och den behöver verkligen gödning. Jag ska leta efter fler bra sätt.

Vad man talar om

Det finns ett naturligt rangsystem hos människor. Familj, vänner, grannar, kollegor, bekanta, en okänd på gatan. Man bemöter människor på olika sätt. Jag är med på det resonemanget i teorin, och jag pratar ju inte om mina mensproblem med en formell kollega. Och inom den nära kretsen selekterar även jag. Men när jag går till mig själv och tänker på mitt eget rangsystem så har jag vänner som står mig närmare än delar av familjen. De har blivit en del av vad jag ser på som min familj. Jag pratar med mina närmaste vänner om det mesta, kanske om för mycket saker? som hör till familjen. Rangsystemets regler lär man sig hemifrån, verkar det som. I mitt hem såg rangsystemet mera ut som: vi två är en enhet. Alla de andra finns långt utanför.

Jag var jättenyfiken på alla de där som var utanför! Jag ville komma in i deras värld, den kändes så spännande, förgylld i kanterna, bättre än min. Jag ville ha mera. Kanske revolterade jag mot det där trånga vi mot världen - genom att sträcka mig efter just världen. Rädd att gå miste om den. DÅ handlade det om att jag ville ha en stor familj. "Det känns så futtigt med bara du och jag", sa jag till min stackars ensamma mamma när hon hade tagit med mig på semester och vi satt på balkongen och tittade ut. Det spelade ingen roll som det var grannarna eller de vi satt bredvid på flyget till Mallorca. Jag ville vara med andra HELA TIDEN. Jag försökte alltid dra in andra människor i det som mamma tyckte var vår privata sfär. "Helena, man bjuder bara inte in ensamma människor på julafton!!! Det är en högtid för den närmaste familjen!!"


Varför det var så viktigt för mig vet jag inte. I mitt första hem, hos pappa, fanns ju ofta mina tre syskon och pappa och mamma. Kanske längtade jag tillbaka till min kärnfamilj. Det här med att bara dela vissa saker med den närmaste, det vill säga sin mamma, vände jag mig också mot. Jag har för mig att jag berättade saker som var privat för mina kompisar, som mamma inte ville att de skulle känna till. "Det håller vi inom familjen."

Varför lärde jag mig inte det?