Slut på snickarlivet - en början på något nytt

Nu.
I soffan. Stilla.
Jag kan faktiskt inte tro att det är sant: Helrenoveringen och tillbygget är klart.

Jag började i maj förra året:
Sökte om vatten och avlopp och så drog markarbetena igång i juni.
Parallellt jobbade jag med andra delar av huset: tak, bottenbjälklag, et c

Nu är alla fönster bytta, fasaden bytt, huset tillbyggt 40 m2
taket omläktat och omlagt, nytt badrum, nytt kök, nya ytskikt i alla rum.
Det ska bli mycket intressant att räkna ut vad det här huset har kostat mig.

Det är klart!!!!!!!!

Vad som har gett mig lugn idag

När jag tittade ut genom dörren och såg korna i hagen alldeles utanför. En av kossorna försökte slicka sig själv på halsen men tungan räckte inte. Det såg skojigt ut.

När jag vände mig om och tittade på den lilla grässnutt som jag hann klippa innan regnet kom.

När regnet kom. Det bar med sig en känsla av sommar.

När jag tittade på tryckmätaren på expansionskärlet. 1,1 bar. Perfekt.

När jag dammsög huset och i synnerhet trappan.

När jag torkade bestick som jag skrapat rena från färg, med en rutig, rosa handduk.

Tala det är så tyst

eller tvärtom. Var tyst för jag blir döv.
Idag har jag haft två långa samtal på Skype.
De var väldigt bra båda två och fick mig att kunna se vilka behov hos mig som ligger främst just nu i livet. Lugn och harmoni. Det gjorde det tydligt för mig varför det känns tufft att flytta till Stockholm nu. Det främsta skälen till att jag flyttar dit är kreativitet, ny input (jobb) och nytt kontaktnät i min gamla bransch, filmen. det vill säga, jag flyttar inte mot mitt främsta behov.

Då blir det väldigt viktigt plötsligt att skapa en medvetenhet kring hur jag ska kunna behålla och förvalta lugnet och ron som har varit lätt här ute på landet: bland naturen, hästarna, vännerna, pysslandet.

Jag har lätt för att se på faktorer utifrån som det som är av betydelse. De fysiska tingen omkring, händelser utanför mig. Men när jag tänker att lugnet som finns i mig inte kommer ur natur, hästar och blommor, utan ur djupet av mig själv, känns det som om det stämmer. All denna magnetism som jag utövar på min värld är ju trevlig och resulterar i många spännande saker, men är det inte litegrann en flykt från att stanna upp och vara på en plats?

Jag längtar faktiskt efter faktorer i livet som ger ro. Ett ordnat hem, kontinuitet, lite mer rutin.
Därför har jag bestämt mig för att göra en koll på mig själv och skriva ner varje kväll vad som skapat lugn i mig under dagen, och vad som skapat oro. Över tid tror jag att jag kommer att kunna se ett mönster som inte ens jag kan prata mig ur.

Tack, vänner för rösterna. Nu ska jag läsa in talbok.

Gärna en röst på mig

Jag ligger just nu etta som inläsare på boken Kär Lek på Storytel. Kul, hoppas att det blir jag som får äran. Lyssna och Rösta gärna på mig!

Sju dygn kvar som byggmästare

...undrar vad jag kommer att bli mästare på sedan?
Den 29 augusti ska huset vara klart. No mercy.
Jag är hemma och i vid god hälsa och i full fart med att avverka punkter på min lista.

Det är ju irriterande när en liten punkt på listan heter:
* Mura upp vägg i sovrummet

- och så tar alla förberedelser (som att lyfta ner tegel, mäta, bygga form, räkna ut antal och längder, fixa stenskivan på vinkelslipen, fixa kap, kapa, städa, et c) hur lång tid som helst. Borde skriva punkten som massvis av punkter istället, för att känna att jag kommer någonstans, men då blir ju å andra sida listan väldigt lång?

Och då kanske jag inte hinner klart tills på onsdag :-)

Inställningen till det hela

I relation till olika människor blir olika sidor hos mig själv synliga, eller kanske ska jag säga, tydligare.
Vad innebär det för mig att vara levande? Att leva fullt ut?
Jag noterar att jag ofta söker mig till impulser utifrån. Prova nya saker. Lära mig nytt. Resa. Utmana mig själv. Är denna resa utåt en flykt från resan inåt? Att skapa så mycket kontakt och interaktion med yttervärlden att de inre värdena, impulserna, flödet där inne begravs? Inte se skogen för alla träd?

Kanske är det lite så mitt liv har fungerat. Utbildningen jag går just nu, lär mig att stanna upp och titta på vad som finns just nu, inuti mig. Vilka känslor och stämningar rör sig i mig? Vad har jag för längtan och behov? Att skapa rutiner för att med regelbundenhet hålla mig medveten om mitt inre, skapar en långsiktig klarsynthet som är bra för mig.

Rutiner är en svag sida hos mig som behöver tränas upp.
Jag tänkte mig att börja med nya träningsrutiner nu, och i samband med dem lägga in morgonmeditiation.

Non violent communication

Idag har jag börjat min studie av Marshall Roseberg och hans teknik/förhållningssätt NVC, non violent communication. Marshall anser att vi lär oss från att vi är små att använda en kommunikation som på ett subtilt sätt är full av krav, hot, jämförelser, hot om straff samt bra- och dåligttänk.

Det känns bra att gå in i det. Precis som att jag nu behöver växla över min träning till annat än renoveringsjobb och capoeira. Capoeiran blir inte så effektiv för mig som ren träning, i och med att jag måste tänka så mycket hela tiden så att det går rätt långsamt. Men hela min poäng med capoeiran var ju inte träning mest, utan att väcka upp min kropp. Det fortsätter jag med.

Vårt fina gym i Örsa! Och billigt är det också, förutom att det är så brutalt coolt med alla gamla välbevarade maskiner och rekvisita sen 50-talet.

Crossfit - darrande kropp och stillad själ

Herregud.
Först alltså två heldagar med riktigt tungt kroppsarbete, och sedan ett hysteriskt torsdagspass med Johannes som är ett slags crossfitmästare... kommer jag överleva sviterna av denna vecka? I min vänsterarm känns det som om jag slitit av en sena och i min högra höft har nån stoppat in en massa sandpapper mellan kulan och ledskålen.

Men det ska kännas att man lever!
Jag känner mig stark, tålig och tacksam över att livet hela tiden ger mig saker. Utmaningar och gåvor.
Härom dagen hände det en sak som fick mig att tänka över hur sällan jag ber. Kanske inte ber till gud, men hur sällan jag ber om att något ska ske, eller bli klart eller bli bra eller om support.
Men trots att jag glömmer att be, skickar livet mig support på de mest oväntade sätt.

Vem är det som bestämmer?

Min kära guddotter och hennes bror äter branflakes och diskuterar stora frågor.

Det stora lerkalaset

Jag vet inte vad jag ska säga om det här lerkalaset, annat än att det är en sällsam historia. Det började med att pumpen inte behöll trycket när vi väl kopplat in den, och det berodde vare sig på luftblåsan i hydropressen, eller på backventilen i brunnen, utan det var alstå en läcka någonstans. Antagligen i en skarv i marken. Något läckte. Men var var skarven? Jag hade bestämt för mig att vi hade lagt tiometersslangen först och sen tjugometaren. Fint, allt som behövdes var en stor grävare, fulfrigolit från byggmax och en chaufför:

och sen, ett tu tre, såg min fina, bärlagerbeströdda mark ut så här:

Det är ju för jävligt på ren svenska!!!!  Ett enda stort sammelsurium av krossad frigolit och lerjord. Så mycket för det omsorgsfulla isoleringsarbetet jag gjorde i höstas, krälandes i dyn. Jag var tvungen att sätta mig ner och lipa en stund av frustrationen över att behöva göra samma jobb två gånger.

Efter att jag tillåtit mig att tycka att allt kändes för jävligt, kunde jag förlika mig lite mera med att vara missnöjd. Sen följde ytterligare två grävprojekt. På mindre än en vecka hade jag alltså tre grävmaskiner i trädgården...

Jag lyckades få hem denna lilla minigrävare som larvade sönder resten av gräset på framsidan när vi äntligen grävde fram och hittade skarvjäveln. Vi hittade den och lagade den. Puh.

På min tomt finns nu en gigantisk hög med lera. Först var den ganska liten. En man och minigrävaren fixade den, efter att jg bett honom skala av marken framför huset med den breda skopan. Sedan börjande underskriven rota där grävaren grävt. Under gräset hade den vidriga leran kommit fram, men under leran, upptäckte jag, där fanns ju grus! En gång i tiden hade här tydligen varit en grusad gång! Grävandet tog sin början. Jag grävde och grävde. Blod, svett och tårar, jag grävde. Och nu är lerhögen ett imponerande mindre berg, som på fredag blir hämtat av en lastbil med skopa.

Jag är en lycklig kvinna.

Att plana ut

Det är lika svårt för mig att jämna till mitt inre som att plana ut marken på min tomt.

Fundamentet ligger där, stenhårt, efter att ha trampats och trampats av bestämda fötter genom årtionden.
Och om det till exempel utsätts för väta, så är det istället för stenhårt lerkladdigt och dödstungt och svårrubbligt. Det lossar inte från spaden.

När jag gräver där jag står, i mitt inre, lossnar kladdet från spaden? Nja. Idag gick spaden av. Då får man fixa en ny. Kanske gräva på ett nytt sätt.

Det är väldigt svårt att plana ut och få marken helt jämn, sådär perfekt och välavvägd som jag skulle önska. Inget att snubbla på. Ingen grop att ramla ner i. Det tar lång tid. Kräver tålamod. Hur perfekt är perfekt? Vad är bekvämt att leva med? Vad är bekvämlighet?