lördag 31 december 2011

Nytt år - nytt kapitel

Det är en chablon. Men den går att använda. Det kunde varit vilken dag som helst, men det råkar vara ett nytt år. Se det som en symbol. Jag gillar ju symboler. Det har varit en fin kväll, där jag lyssnat på livsöden, det är något som genuint intresserar mig. Det har gjort den här kvällen minnesvärd. Men vad det här året blir är helt upp till mig. Det känns lite högtidligt. Mannen som jag flyttade till Uppsala för är inte med mig längre.  Jag önskar oss båda lycka i att förstå saker bättre.

fredag 30 december 2011

Halmgympa i nyårsmorgon

Sista dagen på året inleddes med att jag utförde ett uppdrag: flytta all halm från ena sidan av ladan till den andra. Det var ett litet träningspass som visade att jag behöver stärka upp mina ryggmuskler. Idag ska  mina sambos hämta hö till hästarna, och en av oss kom på att halmen nog isolerar ganska bra om den ligger staplad mot min sovrumsvägg (jag bor i hönshuset vägg i vägg).

Sedan fortsatte dagen med frukost, multivitamin och Molkosan. Molkosan verkar basiskt i kroppen, vilket kan vara bra om man har känt sig nedstämd länge. Depression och ångest gör kroppen sur, vilket balanseras upp av basisk mjölksyra. Läs mer om Molkosan på http://www.helhetsdoktorn.nu/molkosan.htm. Eller ännu bättre, läs boken "Den självläkande människan".



Det är roligare och känns meningsfullt att skriva om mitt liv och mina  på min blogg när innehållet och kontinuiteten inte blir ifrågasatt. När jag inte känner mig orolig för att någon ska bli irriterad på mig för det sätt jag gör saker på, vad jag gör, hur jag gör det och på vilket sätt jag gör det. Tycka att jag gör saker fel, enligt en dålig plan eller bara gör för mycket saker.


Dåliga beteenden går ofta hand i hand, och det kanske är så att kritiken som riktats mot mig under det sista året fått mig att stressa upp mig och göra saker mer ogenomtänkt än vanligt. Nu känner jag att jag kan glädjas över saker jag gör, och om jag glömmer att ta mina omega3 tabletter en dag så behöver jag inte känna att jag aldrig kan genomföra något med regelbundenhet. Jag kan istället tycka att det är bra att jag kom ihåg att ta tabletterna alla de andra dagarna! :-)

Nyårsafton kommer jag att fira i hemmets lugna vrå. På dagen kommer mina vänner från Nyköping övere en sväng, sen ska jag till Skogstibble på en kopp the och ikväll blir det trerätters och sen ett par öl i badtunnan under månen med ett  litet gäng naturmänniskor. Det kommer att bli en avslutning värdig det här stressiga året.

Det lutar mot action

Idag blev jag så inspirerad och glad för att ett par vänner bestämde sig för att komma hit och titta på mitt hus, att jag fick energi att jobba några timmar med mina fönsternisher. En elektriker med behörighet kom förbi och lovade att koppla ihop alla sladdar under januari. I morgon ska jag fota projektet och lägga upp lite bilder här! Kvällen blev skön med mycket skratt åt min ena sambos galna datingäventyr, det ena galnare än det andra. Om jag har varit lite vild så är det ingenting mot vad hon är :-). Nu sova inför tidig morgon!

Morgonlektion

Vakande till strålande sol näst sista dagen på året.
Dags för första lektionen klockan tio, på vägen in i hästarnas värld. Det ska bli roligt att sätta igång med att förverkliga en dröm som jag haft i bakhuvudet i flera år. På dagens agenda, och morgondagens, står att fatta beslut om hur min strategi med huset ska se ut under 2012. Mera tankar om bygget kommer alltså framåt kvällningen och under morgondagen, då mina två pantertanter kommer hit för att boosta mig med energi och kloka argument.

torsdag 29 december 2011

Adrian

Är en riktigt cool person. Den bästa julklappen jag kunde få var att han stannade hos sin bonusmamma ikväll för att träffa mig. Jag länet mig glad och upplyft av det. Nu är klockan jättemycket och jag ska sova gott och länge på detta fina avslut av dagen.

Ibland faller jag ur här och nu

Som när jag tillåter mig att vara i saknaden. Då blir det omöjligt att känna sig nöjd. När jag saknar dina andetag vid min sida. När jag tänker på allt fint hos dig. Då blir smärtan starkare än vad jag förmår hålla ifrån mig. Men jag måste hålla isär det. Känslan och förnuftet. Verkligheten och drömmen. Jag har kvar en tavla. Den är sann. Den är allt det vi hoppades på. Tack. Jag kommer aldrig att göra mig av med den.

Människor jag tycker om

Jag ser till att omge mig med människor som jag tycker om, och att skapa upplevelser som kommer att stärka mig i mitt återtagande av mig själv. Det här är min älskade extrason som jag ska få träffa ikväll! Jag ser verkligen fram emot det.

Min bil är lagad och går nu att bromsa med både bak och fram, och min klippa till bilmekaniker Krister kör mig både till och från flygplatsen.  Inte alla bilmekaniker som är så snälla..... och dessutom tar hutlöst lite betalt.

Den första av mina två stora resor står för dörren. Resan in i mig själv börjar kvällen den andra januari. Bara ett par dagar kvar. Jag och sex experter ska knyta upp säcken som är min hjärna. Det ska bli spännande, jobbig och mycket intressant. Återkommer till denna resa när den går av stapeln.

Idag ska jag också träffa min gamla språkresekompis Björn, som jag inte sett sen vi var 15 år. I tillägg får jag träffa Björns mamma och brorson. Vi ska nog kunna förgylla den här dagen tillsammans.

Nu en stund i soffan med en kopp kaffe hos moster i Majorna. Skönt.

onsdag 28 december 2011

Familj och koordination

Förmiddagen idag tillbringade jag med mig brorsdotter, Sandra Den Vackra. Hon är alltid ett solsken mot sin utmattade gamla faster och påstår sig vara mitt största fan, tur att man har i alla fall ett sånt  :-) Eftermiddagen har varit en härlig kavalkad av möten med kollegor från min gamla arbetsplats filmepidemin, plus ett trevligt samtal med min fina filmkollega Frida. Vår film om hennes far kommer att premiärvisas på filmfestivalen i Göteborg och jag tänker ta del av festivalen i år. Det känns roligt och nyttigt att ta tag i mina filmkontakter igen. Vi tillbringade kvällen på mysiga Tapaskällaren mitt i stan, och nu ska jag sova gott på mosters soffa.

tisdag 27 december 2011

Att slutföra saker

Något jag länge identifierat mig med har varit förmågan att genomdriva saker. Och att slutföra dem. Den senaste tiden har jag helt tappat tron på denna förmåga, och därför har jag behövt gå tillbaka i minnet och skriva ner både vad jag gjort och inte gjort. Det var bra för mig. Varje dag genomför jag saker. Och skriver ner dem i min dagbok. Idag har jag hjälpt en vän att få ordning på sitt hem. Från Ikea till monterade och uppskruvade byggsatser. Det blev jättebra! Efteråt kände jag mig oerhört vemodig. Av massor med skäl. Men jag grät mig igenom det, kom ut på andra sidan och såg en fantastisk film om jordens undergång som avslutning på en bra dag.

måndag 26 december 2011

Dagbok ger perspektiv

Jag har i uppgift att skriva dagbok över mitt liv. Det är intressant för att se om livet ter sig mindre kaotiskt efterhand. En sak jag har lagt märke till nu när jag planerar mitt liv ganska noga för att inte ramla ut i ett stort svart hål, är att andra människor ändrar på saker hela tiden. Det blir tydligt för mig nu, eftersom jag känner ett behov av att veta vad jag ska göra. Varför jag har ett behov av att veta vad jag ska göra är för att jag känner mig oerhört sårbar och känslig. Om nån avbokar en träff känner jag mig väldigt oviktig och oälskad och nerprioriterad... Så har jag knappt aldrig känt innan, och det måste ha att göra med min sköra självkänsla. Jag har glidit in i det destruktiva läget att inte känna mig värd att älskas.

Innan blev jag bara lite irriterad, eller så tyckte jag att personen var strulig och till slut när det gick för långt sa jag till. Jag tog det inte personligt. Jag hade ju alltid en massa andra saker som jag kunde hitta på istället. Det var inget problem, förrän det gick så långt att jag kände att - varför ska jag har kontakt med den här människan som ändå aldrig har tid eller ork?


Självkänslans nivå ändrar perspektivet jag har på livet.
Därför jobbar jag på att förbättra den, på många olika sätt.

Saknad

Jag saknar dig oerhört. Här och nu.

söndag 25 december 2011

Vänner

Ibland får man vad man behöver. Ibland inte.
Idag vaknade jag klockan sju, men lyckades somna om och vakna klockan nio.
Det var underbart skönt. Jag vaknade i en prinsess-säng som jag fått låna av en trevlig tjej som stuckit till New York över jul.. Sen följde en familjedag med pyssel, bildvisningar, trevliga små samtal och som kronan på verket en härlig eld. Jag känner mig oerhört tacksam över denna nya extrafamilj i min nuvarande hemmiljö utanför Uppsala. Här och nu.

Symboler är bra, som sagt. När man försöker tända en eld i virke som är halvruttet, blött, trist och i allmänt jävligt skick kan det verka omöjligt. Men det går. Man behöver skjuta till lite torra grenar, tändsubstans och syre. Ibland får man börja om. Men det vitigaste är att inte ge upp. Som idag.
Vi gav inte upp.

Jag ger inte upp.

Andra hälften av dagen blåser det upp till vild storm. Det är skönt. Jag reser till en italiensk vinprovning och får träffa nya människor som jag hört talas om ett tag. En trevlig kväll som avslutas med te och klappande av fina katter. Bra.

Idag har jag också sorterat en del papper och letat fram vissa handlingar som jag har känt att jag behöver få kontroll på. Det känns skönt. En dag med människor som blivit glada av min närvaro. Och jag av deras.

Det är som det ska vara.

lördag 24 december 2011

En god jul

En skön, lugn jul i värme och omsorg.
Levande ljus och kristall, god mat i lagom mängd, en avrostning i att prata engelska och en grym film. Solnedgång, stjärnhimmel. Och jag själv mitt i och en del av. Det är så det ska vara.

En klok Iris har sagt att jag ska vara på en annan planet och att här ska här och nu råda. På denna planet är allt som hade värde värdelöst och jag ska börja om från början. Mina värderingar som jag hittills haft ska kastas bort. Här råder medvetande om att jag är här och nu, och då blir kroppen glad inifrån. Och antagligen själen också...

Så har jag levt idag.
Det är bra jobbat, Helena Hill.

fredag 23 december 2011

Motljus



Vi hade en underbart fin kväll igår, eldade nere vid sjön på Månad, iklädda en massa kläder och en termos med het glögg, pulsade i snön, tände marschaller, och mängder av levande ljus. Pratade om livet och resor och tittade på massor av bilder, det var kul. Lagade mat, eldade i köksspisen. Ljus i själen.

Jag behöver motljus mot mörkret inuti.
Ljus som skapar vackra, grå nyanser.
Jag bollas mellan svart och vitt i tvära kast:
fokus och närvarande i nuet,  i känsla och nöjdhet
eller i total förtvivlan, meningslöshet, värdelöshet.

Att lyckas vara i nuet och uppskatta det är bra
att inte analysera för mycket
man kan ju analysera sönder och samman vad som helst bara man har tid och behov av det
Det är skönt att få vara i värme bland människor som är glada
skönt att få glömma
för med minnena kommer smärtan

Autonom, autonom.
Att vara nöjd med att jag finns här och nu och utan omedelbara hot
att vila i det
att inte önska något annat än det man har
att inte värdera, nervärdera
Utan hitta nytt, hitta hem.
I mig.
Ibland har man skygglappar, ibland är det motljus, ibland blir man vilseledd av tecken och symbolik. Eller  blir man det? Kanske måste man gå vilse för att hitta hem, som någon så klokt sa.


I morgon är det julafton. Det kommer kanske bli den bästa julafton på många år,  här ute i de uppländska skogarna. Utan förväntningar. Annorlunda, ett gäng med människor som slumpen fört samman mitt på självaste jul.

onsdag 21 december 2011

Ljusets återkomst

Idag är det den mörkaste natten den här vintern.
I morgon börjar  ljuset att komma tillbaka. Jag gillar symboler. Därför har jag samlat ihop några människor som betyder mycket för mig till en ljusfest, där vi kommer att äta god mat, dricka förstklassigt vin i små mängder och fira ljusets återkomst.

På himlen.
I huvudet.
I hjärtat.

Framåt, uppåt, utåt.

Dags att vidga fokus. Och göra den här bloggen till vad den var menad till från början: en sida om min renovering av mig själv och mitt hus.  För du är det jävlar i havet slut på nedbrytningen. Det har varit en sorglig och jobbig tid, men nu är den slut, och en ny tid börjar.

Idag har jag fått komplimanger för hur snabbt jag kommit framåt med bygget, som startade i juni i år.
Det var väldigt trevligt att få lite cred för min planering och mina val, eftersom det ibland känns som om jag inte kommer nånstans...
Jag började fundera över vad jag egentligen har gjort. På den här tiden har jag med hjälp av diverse olika trevliga människor:

rivit ut en helvetes massa gammal maskäten skit
läktat om taket
lagt nytt tegel
bytt fasaden
bytt alla fönster
renat brunnen
dragit om vattnet
rensat hela grunden 
lagt ner avlopp och trekammarbrunn
gjort parkeringsplats
byggt en vedbod
keramikdragit och renoverat skorstenen
gjutit bottenplatta för tillbyggnad
byggt upp hela tillbyggnaden, ytskiktat väggar och tak
lagt golv

Jag känner mig faktiskt nöjd så långt. Det kommer att bli ett vackert hus.

Jag har också försiktigt börjat gripa tag  i mina filmprojekt. Nya jobb börjar ramla in.
Jag håller också på att ägna en del tid åt mina nya träningskompisar.
Människor omkring mig bjuder in mig till gemenskap och nya möjligheter.
Idag har jag bokat en resa som verkligen kommer att bli en utmaning.


Och Livet går långsamt vidare.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För att allt inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Färden tillbaka - om acceptans

Jag far genom landet. Från morgonmörker in i gryningen, genom dagen och in i skymningen. Tillbaka mot den stad som jag flyttade till för drygt ett år sedan med kärlek, hopp och ljus i sinnet. Med glädje och en massa förväntningar på hur livet skulle bli. Allt vi skulle göra tillsammans, allt vi skulle skapa och utveckla...  Jag kommer fram efter åtta timmar, åker genom staden och känslan är annorlunda. Det har varit vår stad. Nu är jag ensam i den. Det är vemodigt. Det är nästa kapitel.

Det är så svårt att inte vilja annorlunda. Att inte streta emot, och vägra acceptera faktum. Han vill inte ha mig. Hur kan det vara så???
Men någonstans i mitt inre finns ett slags lugn, trots att mina tårar bara rinner och rinner. Lugnet består i att det inte oavbrutet, varje dag,  uppstår situationer där jag är boven och förbrytaren. Det har helt upphört att fyllas på, dag efter dag, med saker som jag gjort fel eller sagt eller inte sagt. Min känsla av att vara värdelös finns där lika stark ännu, men den vattnas inte med nya felsteg hela tiden.  Jag får rum att kunna tänka.

Jag förstår att det är otroligt destruktivt att varje dag, hundra gånger tänka att man är kass. Att man inte klarar att förstå, att utvecklas, att förändra mönster, att förbättras. Till slut börjar jag ju tro på att det är sant - att det inte går att förändra mig och att jag är en extrem, onormal, alltigenom självisk och vedervärdig person.

Men det finns någonting. Någonting där inne som kröker sig och stretar emot. Som fortfarande lever och tror på den där som var jag. Någonting av guld som glimmar.
Som säger att det är dags att resa mig. Att ta ansvar över mig själv och börja bygga upp mig igen. Inse att jag är värd att göra  bra saker för mig själv, Inse att jag har bra sidor också, som gör att många människor uppskattar mig, respekterar mig och gillar mig.

Jag känner så mycket sorg över att det har blivit så här. Så mycket längtan efter dig. Längtan efter drömmen om hur fantastiskt vi kunde ha haft det. Med all den energi och fokus och kraft vi har när vi är trygga med oss själva, glada i våra kroppar. Vi har upplevt det tillsammans, det fanns i stunder i början av vår relation och det var helt underbart. Så mycket sorg över att du inte kunde känna dig trygg med min kärlek, att den inte var tillräcklig för dig. Att när du öppnade och släppte in mig helt i ditt hjärta, kom rädslorna över att förlora mig, att inte bli respekterad, värderad.

Jag kunde inte tackla de uttryck som dina rädslor tog sig. Jag kunde inte stå i det och fortsätta vara stark, glad, positiv när jag hela tiden upplevde att jag misslyckades med att ge dig det du behövde få av mig.
Jag undrar om det finns någon som är tillräckligt stark att leva med en ständigt besviken partner.

Jag vet att du har jobbat med dig själv, och förändrat saker i ditt beteende, som fått oss att ha det bättre. Du har blivit mycket bättre på t ex. att inse att jag inte kan läsa av minsta nyans i hur du mår, och anpassa mitt språk eller mina frågor - mitt beteende - efter det. Det har underlättat i vår relation. Du har blivit tydligare. Verbaliserat dina känslor på ett ärligare sätt. Du berättade att du har insett att ditt ångestladdade behov tät närvaro och ständig kontakt i början av vår relation inte var hälsosamt. Ett behov i vilket du grät och inte kunde få ut så mycket av din tid utan mig, där du var arg på mig för att jag inte hade samma "normala" inställning som du. Där du gick helt in i relationen och glömde bort dina barn. I detta är du helt annorlunda nu. Du har verkligen kommit framåt med en del saker.
Jag vet att du verkligen har försökt och jag älskar dig för det!! Jag vet att du verkligen ville ha en relation med mig.

Men din känslighet fick dig att reagera på så mycket hos mig ändå. Jag blev mer och mer förvirrad. Vad var rätt  och vad var fel? Vad var det med min attityd som var så fel? Jag kunde inte sätta gränser, jag tappade bort mig själv. Vad vill jag? Vem är jag? Vad är ok att göra och vad är kontraktsbrott?När är det för sent? Hur får en gåva se ut? Varför blir jag dubbel? Varför undviker jag att svara? Vad känner JAG?

Min kärlek till dig är så stark, så varm. Jag hade kunnat leva hela mitt liv med dig, om vi kunde hantera rädslorna och inte såra varanrda. Jag ville gifta mig med dig, fara ut på äventyr, lära oss saker, kanske få ett barn som liknade oss, kanske rädda en stad eller en skog med vackra träd.

Det är ingens fel.
Det är bara som det är.
Låt oss lära livets största gåta
Älska, Glömma och Förlåta.

måndag 19 december 2011

Morgon

Trots att jag somnar, sover jag oroligt och vaknar av en stor saknad. Klockan kvart i fem känns det meningslöst att försöka vila mera, så jag går upp och gör mig klar att åka. Tillbaka till Uppsala, Sverige. Tillbaka till mig själv och min terapeut och mitt hus.

Igår när jag var ute och gick med min ungdom på jobbet, slocknade min pannlampa. Jag gick i skenet av hans lampa, och iakttog min egen skugga. Den förhöll sig hela tiden till var ljuskällan var, och rycktes fram och tillbaka på ett onaturligt sätt. Det såg ut som om jag vacklade fram. Precis så som jag gör nu mentalt. Man behöver ha sin egen lampa för att kunna se ordentligt var man ska sätta fötterna, och om man går tillsammans med någon, kan man lysa sig fram med dubbla ljuskällor. Då blir vägen enklare att gå.

När man inte är stark nog att hålla tag i och definiera sin egen vilja och sina egna värderingar behöver man träna på det i lugn och ro. Utan att hela tiden utsättas för nya prövningar på sin styrka. Om man inte vilar mellan träningspassen förstörs musklerna. Om man inte äter upp sig på sommaren, har man inga fettreserver på vintern.

Igår när jag kom fram till att inte göra någon idiotkörning på natten, var jag mycket nära att skicka iväg ett sms med frågan: "Vill du verkligen aldrig mera träffa mig?". Jag tvekade och tvekade, eftersom jag fullkomligt skulle förgöras av ett NEJ. Men samtidigt känns det som att jag förgörs av blotta tanken på att det skulle vara så.  Precis när jag skulle skicka iväg sms:et så gick min Iphone sönder.

Jag tog det som ett rätt tydligt tecken på att det är fel tid att ställa frågan i.



Gamla, vackra träd har många krokiga grenar.

Sova 23.00

Min terapeut har gjort en krishanteringsagenda för mig. Det handlar bland annat om att inte fippla med mat och sömn. Viktigt - viktigare än vad jag tror -  är att jag går och lägger mig klockan elva, vilket är om en kvart. Och upp klockan sju. Varje dag. Detta är mycket ovanligt för mig, som i perioder kan vara uppe hur sent som helst och jobba hur länge som helst och som ändå går upp hur tidigt som helst och knappt aldrig varvar ner.

Eftersom jag nu är på väldigt låg nivå psykiskt, behöver jag stärka mig genom att inte trötta ut mig och göra mig ännu mera känslig. Det låter rimligt, därför gör jag mitt bästa att följa detta. Alla tankar kring min relation har gjort mig sömnlös många nätter. De väcker mig ofta på morgonen. Jag är inte så trött på dagarna, men desto mera känslig och i obalans.

Jag ska skriva mera om min plan hos terapeuten när jag har lite mera tid.

Ingen idiotkörning

Det vore likt mig att riskera livet genom att köra hela natten för att förmodligen mötas av en avvisning från mannen jag älskar. Och därpå ett desperat utbrott i tårar från mig, och sen ännu en ångestkörning till mitt kollektiv där jag bor. NEJ. Det ger ingen någonting. Det är bara en del av det destruktiva spelet, ångesten. Det måste bli ett slut på destruktiva mönster. Ett slut på destruktiva mönster är det enda som kan ge mig tillbaka det jag vill ha. Ett liv i närhet, intimitet och förståelse.

Symbios eller inte

...så längtar jag efter dig så starkt nu att det river i mitt bröst. Längtan galopperar. Jag vill inget annat än att sätta mig i bilen och åka till dig: jag ser dig framför mig, din gestalt som jag känner in i minsta detalj. Vill vila hos dig, smeka din arm, smeka bort din smärta, trots att jag vet att det inte går. Ingen kärlek kan hela den, all sorg du bär över att ha blivit sårad och sviken. Jag vill inte odla symbiosen.

Jag vill lära mig saker.
Lära mig om kärlek.
Om att lyckas med det omöjliga.

Älskar dig så brinnande starkt. Och gör det nu. Nu. Och nu.

söndag 18 december 2011

Jag trodde att ingenting var omöjligt

Men jag har haft fel förut.
Varje morgon vaknar jag extremt tidigt med den hemska förvissningen om att du inte längre vill ha mig i ditt liv. Den slår ner som en klubba, tar andan ur mig. Jag kurar ihop mig i vanmakt, jag försöker distrahera mig minut för minut, timme för timme och hålla smärtan borta. Jag föröker tänka logiskt och lugnande men jag är inte gjord för vara speciellt bra på det. Mitt hjärta talar.

Hur kan våra rädslor få förstöra vår förmåga att kunna känna lycka?!

Rum för återhämtning och eftertanke - eller avsked för alltid

En del människor påstår att man ska arbeta med sig själv i sin relation, stanna i relationen oavsett om den är svår, för att annars bär man bara med sig svårigheterna till nästa förhållande.
Ibland blir detta omöjligt, eftersom man hela tiden känner sig i så stor affekt
att man blir oförmögen att vara konstruktiv, både i arbetet med sig själv och i att kunna sätta sig in i hur den andra personen känner. Livet blir bara en kamp för att orka stå ut med de känslor som man vaknar upp med varje morgon.

Om båda ser det egna perspektivet som det enda rättvisa, så fastnar man i ett omöjligt behov av att den andra ska tycka samma sak.

Min känsla har varit att det känns hopplöst att komma framåt, när jag hela tiden får känslan av att jag är oduglig och inte värd att älska. Jag blev alltmer desperat efter att få kärlek av dig, efter att få se det där ljuset i dina ögon, glädjen, närvaron. Jag ville ha av dig när du inte kunde ge. Du ville ha av mig när jag inte kunde ge.

Jag behöver få andrum för att kunna se att den oerhört nedbrytande känslan av total värdelöshet  inte är sann, att jag har många bra sidor som gör livet värt att leva. Bra sidor i vilka jag skulle kunna hämta kraft för att jobba med att stärka sidor hos mig själv som blockerar mig och skapar dåliga mönster.

På samma sätt tror jag att du hamnat i ett liknande hopplöst läge, där du kände att du inte nådde fram till mig, där jag bara försvagades och där du inte fick ut vad du behövde i en relation. Vi kunde inte längre kommunicera.

Jag hade önskat att vi hade kunnat enas om att ta en paus från varandra, för att få distans och kunna se på vårt förhållande från ett visst avstånd. För att kunna se sådant som jag redan nu börjar kunna se. Jag tycker att vår kärlek är värd det.

Kanske hade jag kunnat förstå dina reaktioner bättre, prata om dem med Iris och hittat ett förhållningssätt där jag kunde klara ett större mått av dem genom att inte ta dem som bevis på vilken kass person jag är.  Genom att se att du kände dig liten, sårad, utanför, sviken, i många situationer där känslan var kopplad till ditt förflutna, och där saker jag gjorde drog upp den känslan, och att vi skulle kunna jobba med den tillsammans. För att göra dig starkare och mera trygg och mindre sårbar för mina beteenden. I kärleksfullhet.

Kanske hade du kunnat förstå varför jag bröts ner av så mycket och konstant kritik under lång tid, av att ständigt vara boven i vår relation.Kanske hade dina sårade känslor och affekt kunnat uttryckas på annat sätt än som anklagelser mot mig. 

Kanske hade du kunnat förstå att det som för dig innebar nonchalans mot dig och respektlöshet, inte var det för mig.

Att leva i en relation handlar väl egentligen mycket om att kunna leva med att man är olika och fungerar på olika sätt, och att inte bli rädda av det. Att förstå och ha förtröstan i att den andra valt att leva med en och att den verkligen vill och gör så gott den kan. Att om jag inte skriver på min blogg varje dag så är det för att jag inte förmår att pressa fram något som jag tycker är meningsfullt. För att jag känner mig ledsen och trasig. Det är inte av respektlöshet mot dig, som har ett behov av att jag skriver så gott som varje dag.

Om du inte kan krama mig eller en se på mig, så är det för att du är ledsen inuti och helt enkelt inte förmår det. Inte för att du vill skada eller såra mig. Det är ett arbete för mig och en utmaning att hitta dörrarna som kan öppna upp din låsning. Ofta heter dörrarna kärlek och trygghet och konstans. Att bara stå ut med att vara nära dig i din avstängdhet, försöka vara kärleksfull men inte för påträngande.

Men när jag nått en viss grad av känsla av att vara värdelös, så kan jag inte hitta den tryggheten. Då börjar allt röra sig i nedåtgående spiraler. I varsin spiral har vi dalat neråt, och ner en av oss sträckt ut en hand så har den andra inte förmått ta den. Den har slagit bort den med argumentet att "det är för sen nut", eller "jag behöver mer är det du kan ge mig för att stå ut", eller "hur ska jag kunna lita på dig nu".

Vi är båda en del av denna sorgliga karusell. Vi har båda ett ansvar.
Vi skulle kunna ta det på varsitt håll och ge vår relation ett andrum i stället för ett slut.

lördag 17 december 2011

Allt det jag hoppades på

Jag kommer ihåg hans ögon den där första dagen.
På pizzerian i Mjölby. De levde. Som mina levde.
Vi kände igen något i varandra. En brand, en eld som förenade.
En gränslöshet, en sällsam livlighet som hade fört oss fram längs våra viljors alléer, kantade av vackra träd. Vi hade förverkligat saker som vi verkligen ville. Vi var stolta.
Vi hittade gemensamma beröringspunkter, elektrifierade, den ena efter den andra.
Det var vackert, vackert. 

När hans händer rörde vid min arm den kvällen ,vid mitt huvud, vilade mot mitt ben, kände jag att jag hade hittat hem. När jag hörde hans andetag där han låg bredevid mig på den där smala träbänken, kände jag igen dem. Som om jag hört dem många gånger förr.
Jag älskar hans andetag.

Jag tror att vi hoppades på samma sak de där första veckorna.
Vi trodde inte att det var sant att vi hade hittat varandra.
Han var så rädd att glömma av mig och dina känslor för mig.
Jag var inte rädd att glömma honom. Men hans starka behov av mig och av en ständigt öppen kanal på mycket djup nivå, gjorde mig lite rädd. På ett annat sätt.
Så våra rädslor startade tidigt. De har bytt skepnad under vägen framåt.

Under vår tid tillsammans har jag alltid känt att han älskat mig. Och jag har känt att jag har älskat honom ända sedan den kalla dag då jag for hem från Mjölby genom snön, och tårar rann ner längs mina kinder för att känslan var så stark.

Det som har brutit ner så mycket skönhet, kraft, tillit och tro är reaktioner av rädsla från oss båda.
Det är så outhärdligt sorgligt. För jag ser den starka kärleken som brinner innanför all den där rädslan.

Olika rädslor.
Rädsla för avstängdhet.
Rädsla för att inte vara den viktigaste, på första plats.
Rädsla för att inte respekteras nog.
Rädsla för anpassning.
Och många andra rädslor.

Jag förstår att mitt sätt att vara drar igång många rädslor hon honom. Så många rädslor att han inte står ut, att han känner sig tvingad att lämna mig fast han älskar mig så mycket. Att han inte står ut med att leva med mig, för han kommer för nära sig själv.

Jag å min sida, känner mig som en dålig, usel och värdelös människa som inte klarar av att vara sån så att du kan leva med mig. Jag känner mig som en manifestation av saker som sårar honom. Jag tar på mig berg av skuld, och i och med det blir jag i symbios, vill rädda, vill skydda, vill vara till lags. Jag tar till mig det han säger som anklagelser mot mig, fast det egentligen är reaktioner utifrån dina rädslor.

Min sorg ligger i att jag inte har lyckats få dig att känna honom lycklig och trygg med mig. För jag ville ju leva hela mitt liv med honom, jag var ju så övertygad, hur skulle han då kunna känna sig otrygg? Jag var naiv och såg inte att monstren ligger gömda i oss själva, inte i den andra. Jag kan ju aldrig få honom att känna sig trygg, och ingen annan heller.

Det var hans spöken som skapade alla dina reaktioner. 
Det var mina spöken som skapade mina reaktioner på hans reaktioner.

Jag kan inte önska något mera innerligt än att jag var stark nog att stå fast som en tusenårig ek i stormen av hans rädslor och reaktioner. Att jag kunde stå där stark och  hålla om och säga, gråt ut din sorg älskling, var så arg och rädd som du vill, gorma och fäkta och tyck att jag är en idiot en stund, jag vet att det är dina sår som spökar. Jag är trygg i mig själv och finns här och håller om dig, jag älskar dig och jag tror på oss och jag kommer inte att försvinna ifrån dig. Jag tycker att du är viktig, vacker och det bästa som hänt mig. Men dina rädslor ska inte få styra vårt liv.

Men jag var inte trygg i mig själv. Tvärtom. Jag vara helt nedbruten i min självtillit. Jag tog orden som kom ur hans sorg och känsloutbrott som anklagelser om att jag velat göra honom illa, och jag försvarade mig förtvivlat. För jag ville ju aldrig någonsin göra honom illa! Det var ju aldrig avsikten! Jag förklarade och försvarade. Och han blev bara mer och mer frustrerad. För han såg strategier som jag undermedvetet lagt mig till med i gamla relationer. Som jag inte själv kunde se. Som andra innan han inte heller kunnat se.

Jag tog åt mig hårt av all kritik som sedan kom från honom.
Jag har känt mig allt mer obildbar, initiativlös, lat, oförmögen att slutföra minsta sak, bekväm, elak, feg, rädd, velig, osäker, omedveten, dum och mer därtill.  Jag har inte varit stark att stå emot hans  åsikter och hålla fast i det jag i grunden trott på om mig själv.

Min egen bild av mig själv har bleknat bort. Jag har hela tiden gjort motstånd mot hans bild, försvarat mig, men jag tror ändå inte på min bild längre. Bilden av mig är säkert individuell för varje människa som träffar mig. Beroende på hur den själv ser ut inuti. Men det är bara de som står mig mycket nära som  kan påverka min egen bild av mig själv.

Jag började tro att det var så som han sagt många gånger till mig: "Du tror att du är en perfekt heliga Birgitta som aldrig kan göra fel!"
Jag var nog egentligen helt värdelös. Jag försökte nog bara ge sken av att vara snäll. Jag var nog egentligen falsk och beräknande. Eller? Någonstans inne i mig fanns en svag liten protest som viskade - nej! nej!

De saker som han tyckte om hos mig kändes mycket små i jämförelse med det som han tyckte illa om. Jag förstod till slut inte hur han kunde älska mig.
Varför han ville stanna hos mig, jag som var så alltigenom kass?

Jag var för svag för att hålla kvar i min egen bild av mig själv, mina värderingar, mina känslor.
Om man tar en annan människas ord för verklighet, och det känns som att man gjort oräkneliga mängder fel och dessa läggs på en stor, smutsig, skitig hög, så blir det outhärdligt att leva. Att vakna varje dag och känna sig smutsig, värdelös och kass är grymt nedbrytande. Till slut orkade jag inte göra något konstruktivt, och när jag försökte så slogs jag ut av minsta motstånd, av minsta motgång. Och blev allt svagare. Och svagare. Jag blev mer och mer den där värdelösa personen.


Han sa till mig när jag kom för att hämta mina saker: jag trodde att du var en tuff tjej. Som körde hoj och hade en stor kamera. Men det var visst inget mer än det.
Jag vet att jag är så mycket mer än det.
Och jag tror att du vet det också. Men någonstans blev kärleken ett krig, trots att det var det sista någon av oss ville ha.

Kanske var vi så rädda just för att kärleken är så stark. 

Vi ville sitta i ett rymdskepp och åka mot nya äventyr.
Så som våra liv hittills har sett ut -  bergochdalbanevägar kantade av sällsynta  träd, fullt av äventyr. Vi är båda högpresterande, målmedvetna människor men en livstörst som skulle kunna bära oss fram på en svävande, grönskimrande matta. Om vi bara kunde sluta vara så rädda för varandra. Då skulle vi kunnat få - allt det vi hoppades på.

fredag 16 december 2011

Att vara nöjd med att vara missnöjd

Hur i helvete ska det gå till?
Kanske det känns lättare om jag skriver om det lite.

Det gäller alltså att klara av att när hjärtat håller på att krossas av längtan och saknad, fokusera på att meningen med att leva är själva livet. Att vi fötts och har hela världen att dela med andra, att vi slipper frysa och svälta, att vi har tak över huvudet. Att känna sig lycklig över att få vara en del av världen. Att fokusera på detta och orka dra upp lust att se upp på stjärnorna, att andas luften som är kall och  fylld av snö, att iaktta eld som sprakar och värmas av den. Att känna kroppens kraft och rörelse, att ta in träden, vägarna och skönheten, att låta den fylla en, och ge lugn.

Kämpa för varje minut av fokus som jag klarar av att hålla. Var nöjd med att saker är som de är, även om det inte var det jag ville. Att se att mitt liv formas vidare och jag har ansvaret, varje minut. Kanske blir det lättare nu, när jag inte hamnar i nya misslyckanden, som för till ännu mera känslor av skuld.

Igår hade jag ett samtal med Iris, en vän. Hon förklarade att så länge man är nöjd med vad  man gör, innan man gör det och när man gör det, då kan man ta konsekvenserna av sitt handlande. Om konsekvenserna är att en annan människa känner sig jättearg, sårad, ledsen eller förbannad så är det inte något som handlar om mig. Det är helt och hållet den andra personen som har att handskas med sin reaktion på det jag gjort. Om jag står för det jag gjort behöver jag inte försvara det - det blir helt enkelt onödigt.

Jag har bara att vara med den andra människan och stå ut med dennes reaktion, ända tills att reaktionen går över. Det som är upp till mig, är hur mycket reaktioner jag klarar av att ta emot, eller ha medkänsla för, kärlek för att hantera. Hur mycket ilska som riktas mot mig, som egentligen handlar om att den andra människan har blivit rädd för att förlora mig eller ledsen eller känt sig obetydlig, på grund av den människans historia och arv.

Och det är upp till den andra hur länge den ska orka leva med en människa som ständigt gör saker som skapar  känslor av uppror eller agg eller sorg.

När man känner att det blir för mycket och man inte står ut längre, kan man välja bort den andra personen ur sitt liv. Man kan göra det för evigt, eller man kan ta en paus från varandra och försöka förstå saker när man fått ett andrum där dimman hinner skingras mellan bataljerna. När högarna av skuldkänslor hunnit lägga sig, med hjälp av tid och kloka människor.

Du kanske känner att du lämnar mig för evigt, att jag är jävulens gåva till dig och att du aldrig vill se mig mera.

Jag känner att jag tar en paus från dig.

Symbios

Jag står i efterdyningarna av en krasch. En relationskrasch.
Den andra personen är plötsligt borta.
Den människa som tillsammans med mig skapade ett sammanhang som upptog nästan all min tankekraft, all min vakna funderartid. Ett sammanhang som under den sista tiden innehöll minimalt av gemenskap, ömhet, förståelse, perspektiv, kärlek. Det var fullt av sårade känslor på båda håll. Lekfullheten fanns inte kvar. Viljan att skapa lustfyllda saker, viktiga saker tillsammans bröts ner av ständiga konflikter och krig.


Tillsammans var vi ett nät av känslor, förväntningar, förhoppningar, bilder, drömmar. I relation till varandra kände vi massor av saker.
Nu är kontakten bruten.
Avatarsvansarna losskopplade.
Den ohälsosamma symbiosen borta.

Det blir uppenbart att jag är en egen individ som fortsätter att andas, sova, äta, tänka.

Ömsesidig symbios gör saker med människor.

måndag 12 december 2011

Trött

Jättetrött, känner mig helt slut och har gjort så i flera dagar. Stolt över mig som tränade idag. Trött i huvudet efter mycket samtalande med min kloka moster. Jag uppskattade verkligen stort att en i min familj kom hit och tog del av hur jag har det här.

Jag känner mig fortfarande utanför och utestängd ditt liv och din värld. Tyvärr ger det mig inte mer energi och tillgång på mina resurser att jag får vara för mig själv, jag känner att det bara pressar på min ångest och mitt okontrollerade uppförande.

Jag har läst igenom senaste veckorna sms som jag skrivit. De består av desperata rop på dig,  din närhet, din öppenhet. Gång på gång skriver jag om min förtvivlan. Däremellan har jag fått okontrollerade gråt- och skrikatacker både ensam och i ditt sällskap, minnesluckor, jag har hoppat på dig av frustration och vanmakt, jag har kört efter dig och hindrat dig från att åka din väg från mig.

Det känns farligt. Inte alls alls bra.
Det måste få ett  stopp innan det händer något hemskt på Riktigt.

Allt det som hänt  påverkar mig massor, min självbild, min syn på vad jag klarar, och inte positivt.
När jag får höra att jag inte förändrats och inte klarar av att förändras, får jag panik och känner mig allt mindre kapabel. Jag känner skuld, desperation, känslorna drar bara ner mig mer och mer. Ju mer sällan vi ses, desto mer spänd blir jag inför mötet, desto ledsnare blir jag när det är dags att skiljas åt och jag inte får veta när jag ska få se dig nästa gång.
Det eldar under mitt beroende.
Ett felaktigt, destruktivt beroende av din närvaro. Ångestladdat. Obalans.


Men.


Jag är inte starkare. Jag faller ihop som ett korthus.
Jag kan inte jobba, inte umgås med folk.
Jag kan knappt skriva längre.
Jag har slutat sjunga.
Ju mer jag försöker göra saker "rätt" ju mera fel blir det.
Ju mer beroende jag blir, desto mera tappar jag respekten för mig själv.
Jag vet knappt vem jag är, men om jag rotar riktigt djupt hittar jag vissa saker som jag kanske kan ha en åsikt om.
Jag håller i den tråden.


Saker som var viktigt i mitt liv har bleknat bort och det enda som får fokus är hur det ska gå med den här relationen. Hur ska framtiden bli, vad har jag vad har jag inte ska vi kunna bli lyckliga kommer vi gå under är vi här i morgon hur länge ska vi kriga... Allt annat står på paus. Min hjärna ältar detta tema varje dag hundra gånger om dagen. Jag kan inte stänga av det. Utom om jag lyckas totalt försjunka in i nåt praktiskt arbete, problemlösning, et c. Det känns som om jag håller på att bli sjuk.

Jag kan inte se hur jag ska kunna leva med att den jag älskar tycker att jag mest har betett mig som skit i relationen, att jag är självisk, egoistisk, lat, bekväm, skadad och gränslös på ett taskigt och otrevligt och nonchalant sätt? Att dessa dåliga saker tar upp all plats, så att de bra sakerna försvinner i havet av det dåliga? Varför kommer vi aldrig vidare, varför kommer det inte en ny dag. En ny chans.

Klantar man sig så åker man ut.
Jag åker ut och åker ut.
Hur ska jag kunna känna mig värd att älska när det bara hela tiden uppstår nya situationer där du blir  sårad och besviken av mitt beteende.

Jag går omkring och känner mig så ledsen och värdelös hela tiden att det gör hela världen grå  - Som Adrian en gång sa. Det är bara grått inuti. Jag kan inte ha det så.

torsdag 1 december 2011

Det sista jag vill är ju att bli så här

Det är en ond cirkel.
Jag är inte kul att umgås med när jag är ledsen, rädd och misstänksam och känner mig hopplös och försöker göra saker på fel sätt. Klart att du tröttnar på mig då. Jag vill inte vara i den här cirkeln!!!!! Den förstör!

Rädsla och utestängdhet

Jag förstår att det inte fungerar för mig när jag natt efter natt inte kan sova i ekot av din avstängdhet. När jag börjar hyperventilera och kvida i hysterisk gråtattack som inte känns nåt bra. När jag blir svartsjuk på en glad gubbe på Facebook, eftersom du inte kan känna dig glad med mig.

Det känns för jävligt att du ska vara arg på mig i två månader till, och det faktum att jag knappt vet vad du har för dig sätter igång stora varningstrumman i mig. Jag känner mig nonchalerad och utanför din livsplan. Du verkar inte bry dig om vad jag har för mig när du lever på med ditt. Jag får nöja mig med att läsa om vad du gör på din blogg. Det känns inte ok. Det känns helt fel.

Jag börjar bete mig som en paranoid idiot nu och det vill jag inte. Så jag behöver vidta åtgärder.