Mycket intressant.
Jag står knappt ut med verkligheten. Rösterna är alldeles för starka, tonen för gäll, nivån på konversationen störande, blickarna grumliga, inte närvarande. Jag känner mig som i en helt annan sfär. Jag står knappt ut.
Då börjar jag lita på att jag trots allt kan hitta en kontakt någonstans och det gör jag. Jag hittar en kvinnas smärta och storhet. Hon ger det till mig och jag berörs starkt. Känslan av empati får mig att vilja gråta, inte av sorg, av känslan av ren kontakt. Men håller tillbaka, eftersom vi inte har ömsesidig kontakt, hon konverserar och jag är i kontakt med mig själv. Jag känner mig nöjd med att vantrivas i situationen för att den lär mig massor om mig själv. Jag känner att jag fått en stor gåva som har börjat att förstå saker, helt nya saker, grejer som är mirakel! Men det är verkligt!
Ser fram emot nästa samtal med Iris.
Nu är klockan elva.
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar