Barn är fantastiska. Deras ögon lyser, de är totalt närvarande i stunden, de kramar en apelsinklyfta i handen och iakttar nöjt vad som händer med saften som rinner längs armarna. Sen suger de upp saften, smakar på den, går vidare till nästa fokusering. De är helt vilda och blir stoppade hela tiden, eftersom annars blir det ju kaos. Men hur ska gränserna sättas för att barnen inte ska tappa livsgjädje, självförtroende och sitt självklara mod? De är ju grymma!
Jag förstår inte hur människor klarar av att ha barn och jobba på ett vanligt 9-5 jobb samtidigt. För mig verkar det helt omöjligt, som om att livet skulle bli total overload och allt göras halvdant. Man gör alla dessa saker med halva hjärnan någon annanstans och klarar inte av att gå in i några mera djuplodande samtal på grund av att barnen hela tiden är där och tar fokus.
Jag undrar, var det verkligen så här förr i tiden? Led småbarnen av att vuxna hade egen tid och de fick klara sig själva stundtals, utan att ständigt bli påpassade och underhållna? Handlar det om de vanemönster som samhället, systemet, utvecklat? Dagis istället för generationsboende, mängder av stimuli från tidig ålder, ett slags tro på att ju mer man får testa som barn desto större valmöjligheter har man. Känns som att det inte stämmer.
Det måste ha blivit fel någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar