I morse kom motståndet. Det började med att jag tog en hel sömntablett och försov mig till mitt telefonmöte med Iris. Jag blev jättearg på mig själv, och till på köpet var jag redan i obalans eftersom jag blivit väckt en gång tidigare av min snickare som sa att han inte kom idag för att hans barn var sjukt.
Detta blev mycket att reda ut, men det lyckades jag med i ett bra samtal med Iris. Vi pratade om saker som jag börjat att förstå. Och om min relation till Jonathan. När vi lägger på får jag ett meddelande på min telefon, som handlade mycket om vad jag pratat med Iris om precis. Om hur jag kan uppleva att vi två hade så många grymma förutsättningar: vi vill leva bitvis utanför sammhällets inordnade regler, vi vill göra det vi brinner för, ha struktur men samtidigt kunna följa spontana, galna infall som få andra skulle ge sig i kast med, vi vill känna att vi lever, resa, lära, utforska, låta oss förföras, aldrig stagnera, vi vill förändra, göra saker för att bli ödmjuka, trötta ut oss, experimentera, känna, vibrera, kela, hamna i extas eller gråta i den Andres armar, liten som ett barn. Vi vill dyka, klättra, se bättre, andas synkront, färdas på egen hand men också tillsammans. Allt detta vill vi och kan vi se innan vi drabbas av symbiosens falska nät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar