Fritid i Stockholm!

Den senaste veckan, efter jag kom tillbaka från Norge, har jag spenderat på mina relationer till och i denna stad. Det händer saker. Jag känner mig full av energi och kraft, samtidigt som jag faktiskt bara tar det lugnt, går många och långa promenader, njuter av filmer, mat, arkitektur, utställningar, möten med gamla och nya människor.

Det är sällan jag har sån här tid.

Det har varit en lång period med en massa tankar kring barn och familj. För mig verkar det vara så att inget liksom bara löser sig, ramlar på plats eller bara "ger sig". Jag måste tydligen göra medvetna val. Som vanligt slits jag mellan att ensam i min glans eller skitighet, utforska världen, eller stanna upp i den och få barn. Det händer inte bara - en fantastisk man, en stabil tillvaro, ett hus med röda knutar. Infernot och livskaoset är med mig för att stanna.

Kaos och turbulens är ett inslag som gör mig levande. Så även detta långdragna processande av barnfrågan. Kan jag någon gång ge mig själv lite frid?

Tiden på vägarna

Jag köpte en bok en dag för många år sen. Den hette Amazonliv och påverkade mitt liv så tillvida att jag ägnade mycket tid åt att filma en pilot motsvarande bokens historia - besök en bils alla ägare och berätta om deras förhållande till bilen, och om sina liv. Ett lysande tidsdokument. Känsligt och vackert berättat. Fortfarande sugen på att göra filmen om bilen Volvo Amazon. Vem vet, kanske blir den av någon gång. Jag har ett fint material, men måste i så fall byta bil.

I vilket fall: författaren Staffan Ekegren skildrade också sitt eget resande genom Sverige i denna bok, i form av sms-konversation med en kvinna som stod honom nära. Samtalen var poetiska och handlade till stor del om deras problematik:  att som partner kunna känna sig viktig i den Andres liv, när den Andre brinner för något annat, något högre, något "sannare" mer platoniskt?
Historien. Det är historien, som måste berättas.
Att gå in i historien, leva med, drömma bort, glömma bort.
Offra, försinka, försaka. Vad för vad?
Det berörde mig starkt då.
Det berör mig än, när jag rullar mina oändliga mil genom Sverige. 

Och vidare

Från huvudstaden till Enköpingstrakten. Sista hojturen för året. Sista äppelplockardagarna innan frost. Jag och min vän Solan klättrar på vingliga stegar, inspekterar timmerväggar och skrattar. 

Från eldtunnan ålar sig en vass dimrök ut över markerna. Ut med hästarna. In med lyckan.

Egen lyckas smed.

Roman

Om jag skulle skriva en bok om mitt liv. Skulle den bli en generationsroman då? Eller bara ytterligare en bok om ytterligare ett original? 

Och Vad skulle den heta?

"Ur ordning växer kaos"

"Den tidningslösa resenären"

"Jakten på sinnesstilleståndet"

"Att tänka sönder ett barn"

"Männen, milen, modern"

"Ett år i varje stad"

"Ju värre desto bättre"

Flera förslag? 

Stockholm - min plats?

Jag vandrar genom ljummet regn i oktobernatt. Jag går rakt. Tänker på mitt liv. Tänker att jag borde skriva en bok om allt som händer mig nu - om den resa jag gör för att följa min längtan efter lycka. Vad är lycka? Vad är det att vara lyckad? Igår satt jag vid ett bord och sa att jag kände mig misslyckad för att jag inte lyckats åstadkomma en familj. 

Jag fick feedback om att jag åstadkommit så otroligt mycket annat, och det i sig dövade naturligvis en del av min jobbiga känsla. Men när ska min process ta slut? Det är så mycket i livet som finns att utforska. Det är grymt spännande. Jag har ibland svårt att få ihop världen och livet. Samtidigt har jag en otrolig förmåga att få ihop mer än de flesta. I snitt.