Måttstocken

En vän M och jag diskuterar måttstocken som man hela tiden dras med på olika, irriterande sätt. En av mina lärare kallar måttstocken för vargarna.

JAG "Jag blir arg på mig själv ibland för att jag inte är bättre än vad jag är. Tror de allra flesta gör det.  Värderar sig själva utifrån nån måttstock som är fel från början. Synd."

M "Undrar var måttstocken kommer ifrån?"

JAG "Tja. Våra föräldrar, och sen resten av samhället som inramar oss. En mix av skräp från gamla religioner, skolor, artighetsprinciper, marknadsekonomin. Alla vill påverka oss i hur vi ska se på oss själva som lyckade.

M: "Hur ändrar man den?"

JAG: "Man måste bli tillräckligt trygg för att kunna skita i den yttre måttstocken och skapa en ny, inne i sin själv.  Det trixiga är att Måttstocken ofta är manipulativ och lömsk. Den blandar ihop sig med våra intressen och med vårt behov av kärlek. Kanske är nyckeln ut Trygghet. Och nyckeln till trygghet är att bli förvissad om att vi är värda all kärlek, trots att vi är just så ofullkomliga som vi är. Alltså helt utan Måttstock. Om vi kan ta mod till oss och våga tro på det, borde vi kunna frigöra oss från de yttre påtryckningarna."

JAG: "...Jag blev förresten rädd häromdagen att du hade tröttnat på mig. Nu känner jag mig modig som säger det. Rädd att bli avvisad, att vara fel, för mycket, för på, e t c. Så kan man alltså känna även om man är 38 och har en hyfsad grundtrygghet med sig."

M: "Och jag är trött att tycka om, bli lämnad och övergiven igen. Därför backar jag."

M: "Du gör många modiga saker nu".

JAG: "DU också."

M: Rädslor förstör ganska mycket".

JAG: "Shit ja. Hur mycket som helst. Vänskap, jobb, relationer... man är aldrig för vuxen för att känna sig liten och sårbar.

M: "Går det inte över, menar du?"

JAG: "Nej."

Och så fortsatte samtalet.
Det var ett fint samtal. Jag ville bevara det här.