När jag känner mig maktlös och full av sorg kommer jag närmare mig själv. Och närmare de människor som jag delar känslorna med. Det är svårt att acceptera en obotlig sjukdom. Jag vill helst kunna kontrollera allt. För i kotroll riskerar jag inte att bli utsatt för smärta. Jag har lärt mig att smärta är något negativt som bör undvikas, men egentligen fattade jag redan i 25-årsåldern att smärtan egentligen är det enda som kan lära mig något om mig själv och få mig att utvecklas.
Kanske gäller det även andra.
Vi är alla lika i massans energiflöde. Det sitter ingen liten farbror nånstans i ett hörn och dömer. Jag är min enda domare, regissör och förlåtare. Livet handlar om att ha empati för sig själv och andra i det faktum att livet är svårt, smärtsamt men också underbart, och vi är i det, just nu, tillsammans.
Miljarder människor har kämpat sin ojämna kamp innan oss. Att måla sin egen livstavla. Är det kanske så det hela ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar