En sorg över alla försök från båda håll, en smärta i att hindren var för stora. Eller att jag var för liten. Jag rymde inte utmaningen. Den blev för stor. Under den förkastliga ilskan mot mig själv - över att ha varit så svag att jag inte kunnat hålla fast vid tron på den jag är - finns en känsla av klarhet. Att saker händer för att de behöver hända. Kanske var det en del av vad jag skulle lära av de här två åren. Rasera för att bygga mig starkare. Att bli autonom. Nu.
Jag tror inte att det finns något som är mera smärtsamt än att älska någon och inte klara av nå fram till kontakt. När dansen blir en kamp. Leken ett spel. Hoppet en rädsla. I längtan efter kärleken, tappas kärleken bort och relationen blir en drog, ett beroende, ett gift.
Jag känner att det äntligen har släppt. Jag är jag. Fri från symbios.
Och störst av allt är ändå kärleken!
Vad vore vi utan den?
Lurigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar