Att göra saker långsamt

Jag arbetar ibland med att vara kreativ tillsammans med ungdomar som har svåra psykiska handikapp. De får mig att se världen på nya sätt. Ofta går allt väldigt långsamt, så att en manisk människa som jag får tid att tänka efter 10 gånger innan vi kommit nån vart. Det kan visa sig vara väldigt bra. Det borde flera människor hinna, oftare.

Jag försöker fatta hur det känns att leva ett liv där en katt som ligger på rygg på marken kan framstå som så livsfarlig att en tung grabb med desperat blick hoppar upp i min famn. Jag övar på att föreställa mig hur en macka plötsligt kan förvandlas till en hög med larver, hur arga röster skriker högt på mig inne i huvudet, hur det känns när det plötsligt ligger en massa okända människor i min säng.

Ungdomarna gör mig kreativ. Jag får odla min empati, både för dem och för sidor av dem som jag också kan se i mig själv och andra människor i min närhet. Ibland har jag inte en chans att återgälda det jag får av dem. Jag når inte in, blockaden är för tjock, även för mig som är bra på sånt där. Kontakt.

Livet blir ju till stor del det som man personligen tänker. Jag är vad jag äter och jag är det jag tänker. En sak som jag till exempel tänkte på idag, under partiledardebatten, var hur viktigt det är att ha sina värderingar intatuerade i själen. Alltså med tanke på alla de beslut som vi måste fatta hela tiden: vems behov ska gå först just nu? Ska jag välja det eller detta? Och från vilken punkt i mig själv gör jag det här valet? Från känslan av en hög med larver eller från känslan av att äga världen, dansande på en oljetanker?
Och reflektionen jag gör är att en hel del folk inte ens har hunnit reflektera över vilka värderingar de egentligen har.

Var är man då? Vem är man då?