Det är flummigt med känslor. De bara är där och med de rätta nycklarna når man raka vägen in till total panik och skräck eller till total stillhet. Men det krävs en del att hantera de där nycklarna.
I morgon ska jag föreläsa för ett par hundra ungdomar om varför de ska göra film. Plötsligt ska jag växla över från totalt inre fokus till att prata om uttrycken som är ett resultat av mina behov att skapa: mitt filmande. Det ska bli kul! Läskigt men kul. Läskigt på grund av att jag varit snickare så länge nu. Men när jag ser på utdrag ur mina filmer här på mitt kursrum, känns de som en del av mig. Det kommer att gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar