Trött

Jättetrött, känner mig helt slut och har gjort så i flera dagar. Stolt över mig som tränade idag. Trött i huvudet efter mycket samtalande med min kloka moster. Jag uppskattade verkligen stort att en i min familj kom hit och tog del av hur jag har det här.

Jag känner mig fortfarande utanför och utestängd ditt liv och din värld. Tyvärr ger det mig inte mer energi och tillgång på mina resurser att jag får vara för mig själv, jag känner att det bara pressar på min ångest och mitt okontrollerade uppförande.

Jag har läst igenom senaste veckorna sms som jag skrivit. De består av desperata rop på dig,  din närhet, din öppenhet. Gång på gång skriver jag om min förtvivlan. Däremellan har jag fått okontrollerade gråt- och skrikatacker både ensam och i ditt sällskap, minnesluckor, jag har hoppat på dig av frustration och vanmakt, jag har kört efter dig och hindrat dig från att åka din väg från mig.

Det känns farligt. Inte alls alls bra.
Det måste få ett  stopp innan det händer något hemskt på Riktigt.

Allt det som hänt  påverkar mig massor, min självbild, min syn på vad jag klarar, och inte positivt.
När jag får höra att jag inte förändrats och inte klarar av att förändras, får jag panik och känner mig allt mindre kapabel. Jag känner skuld, desperation, känslorna drar bara ner mig mer och mer. Ju mer sällan vi ses, desto mer spänd blir jag inför mötet, desto ledsnare blir jag när det är dags att skiljas åt och jag inte får veta när jag ska få se dig nästa gång.
Det eldar under mitt beroende.
Ett felaktigt, destruktivt beroende av din närvaro. Ångestladdat. Obalans.


Men.


Jag är inte starkare. Jag faller ihop som ett korthus.
Jag kan inte jobba, inte umgås med folk.
Jag kan knappt skriva längre.
Jag har slutat sjunga.
Ju mer jag försöker göra saker "rätt" ju mera fel blir det.
Ju mer beroende jag blir, desto mera tappar jag respekten för mig själv.
Jag vet knappt vem jag är, men om jag rotar riktigt djupt hittar jag vissa saker som jag kanske kan ha en åsikt om.
Jag håller i den tråden.


Saker som var viktigt i mitt liv har bleknat bort och det enda som får fokus är hur det ska gå med den här relationen. Hur ska framtiden bli, vad har jag vad har jag inte ska vi kunna bli lyckliga kommer vi gå under är vi här i morgon hur länge ska vi kriga... Allt annat står på paus. Min hjärna ältar detta tema varje dag hundra gånger om dagen. Jag kan inte stänga av det. Utom om jag lyckas totalt försjunka in i nåt praktiskt arbete, problemlösning, et c. Det känns som om jag håller på att bli sjuk.

Jag kan inte se hur jag ska kunna leva med att den jag älskar tycker att jag mest har betett mig som skit i relationen, att jag är självisk, egoistisk, lat, bekväm, skadad och gränslös på ett taskigt och otrevligt och nonchalant sätt? Att dessa dåliga saker tar upp all plats, så att de bra sakerna försvinner i havet av det dåliga? Varför kommer vi aldrig vidare, varför kommer det inte en ny dag. En ny chans.

Klantar man sig så åker man ut.
Jag åker ut och åker ut.
Hur ska jag kunna känna mig värd att älska när det bara hela tiden uppstår nya situationer där du blir  sårad och besviken av mitt beteende.

Jag går omkring och känner mig så ledsen och värdelös hela tiden att det gör hela världen grå  - Som Adrian en gång sa. Det är bara grått inuti. Jag kan inte ha det så.