Ibland blir detta omöjligt, eftersom man hela tiden känner sig i så stor affekt
att man blir oförmögen att vara konstruktiv, både i arbetet med sig själv och i att kunna sätta sig in i hur den andra personen känner. Livet blir bara en kamp för att orka stå ut med de känslor som man vaknar upp med varje morgon.
Om båda ser det egna perspektivet som det enda rättvisa, så fastnar man i ett omöjligt behov av att den andra ska tycka samma sak.
Min känsla har varit att det känns hopplöst att komma framåt, när jag hela tiden får känslan av att jag är oduglig och inte värd att älska. Jag blev alltmer desperat efter att få kärlek av dig, efter att få se det där ljuset i dina ögon, glädjen, närvaron. Jag ville ha av dig när du inte kunde ge. Du ville ha av mig när jag inte kunde ge.
Jag behöver få andrum för att kunna se att den oerhört nedbrytande känslan av total värdelöshet inte är sann, att jag har många bra sidor som gör livet värt att leva. Bra sidor i vilka jag skulle kunna hämta kraft för att jobba med att stärka sidor hos mig själv som blockerar mig och skapar dåliga mönster.
På samma sätt tror jag att du hamnat i ett liknande hopplöst läge, där du kände att du inte nådde fram till mig, där jag bara försvagades och där du inte fick ut vad du behövde i en relation. Vi kunde inte längre kommunicera.
Jag hade önskat att vi hade kunnat enas om att ta en paus från varandra, för att få distans och kunna se på vårt förhållande från ett visst avstånd. För att kunna se sådant som jag redan nu börjar kunna se. Jag tycker att vår kärlek är värd det.
Kanske hade jag kunnat förstå dina reaktioner bättre, prata om dem med Iris och hittat ett förhållningssätt där jag kunde klara ett större mått av dem genom att inte ta dem som bevis på vilken kass person jag är. Genom att se att du kände dig liten, sårad, utanför, sviken, i många situationer där känslan var kopplad till ditt förflutna, och där saker jag gjorde drog upp den känslan, och att vi skulle kunna jobba med den tillsammans. För att göra dig starkare och mera trygg och mindre sårbar för mina beteenden. I kärleksfullhet.
Kanske hade du kunnat förstå varför jag bröts ner av så mycket och konstant kritik under lång tid, av att ständigt vara boven i vår relation.Kanske hade dina sårade känslor och affekt kunnat uttryckas på annat sätt än som anklagelser mot mig.
Kanske hade du kunnat förstå att det som för dig innebar nonchalans mot dig och respektlöshet, inte var det för mig.
Att leva i en relation handlar väl egentligen mycket om att kunna leva med att man är olika och fungerar på olika sätt, och att inte bli rädda av det. Att förstå och ha förtröstan i att den andra valt att leva med en och att den verkligen vill och gör så gott den kan. Att om jag inte skriver på min blogg varje dag så är det för att jag inte förmår att pressa fram något som jag tycker är meningsfullt. För att jag känner mig ledsen och trasig. Det är inte av respektlöshet mot dig, som har ett behov av att jag skriver så gott som varje dag.
Om du inte kan krama mig eller en se på mig, så är det för att du är ledsen inuti och helt enkelt inte förmår det. Inte för att du vill skada eller såra mig. Det är ett arbete för mig och en utmaning att hitta dörrarna som kan öppna upp din låsning. Ofta heter dörrarna kärlek och trygghet och konstans. Att bara stå ut med att vara nära dig i din avstängdhet, försöka vara kärleksfull men inte för påträngande.
Men när jag nått en viss grad av känsla av att vara värdelös, så kan jag inte hitta den tryggheten. Då börjar allt röra sig i nedåtgående spiraler. I varsin spiral har vi dalat neråt, och ner en av oss sträckt ut en hand så har den andra inte förmått ta den. Den har slagit bort den med argumentet att "det är för sen nut", eller "jag behöver mer är det du kan ge mig för att stå ut", eller "hur ska jag kunna lita på dig nu".
Vi är båda en del av denna sorgliga karusell. Vi har båda ett ansvar.
Vi skulle kunna ta det på varsitt håll och ge vår relation ett andrum i stället för ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar