Att vara nöjd med att vara missnöjd

Hur i helvete ska det gå till?
Kanske det känns lättare om jag skriver om det lite.

Det gäller alltså att klara av att när hjärtat håller på att krossas av längtan och saknad, fokusera på att meningen med att leva är själva livet. Att vi fötts och har hela världen att dela med andra, att vi slipper frysa och svälta, att vi har tak över huvudet. Att känna sig lycklig över att få vara en del av världen. Att fokusera på detta och orka dra upp lust att se upp på stjärnorna, att andas luften som är kall och  fylld av snö, att iaktta eld som sprakar och värmas av den. Att känna kroppens kraft och rörelse, att ta in träden, vägarna och skönheten, att låta den fylla en, och ge lugn.

Kämpa för varje minut av fokus som jag klarar av att hålla. Var nöjd med att saker är som de är, även om det inte var det jag ville. Att se att mitt liv formas vidare och jag har ansvaret, varje minut. Kanske blir det lättare nu, när jag inte hamnar i nya misslyckanden, som för till ännu mera känslor av skuld.

Igår hade jag ett samtal med Iris, en vän. Hon förklarade att så länge man är nöjd med vad  man gör, innan man gör det och när man gör det, då kan man ta konsekvenserna av sitt handlande. Om konsekvenserna är att en annan människa känner sig jättearg, sårad, ledsen eller förbannad så är det inte något som handlar om mig. Det är helt och hållet den andra personen som har att handskas med sin reaktion på det jag gjort. Om jag står för det jag gjort behöver jag inte försvara det - det blir helt enkelt onödigt.

Jag har bara att vara med den andra människan och stå ut med dennes reaktion, ända tills att reaktionen går över. Det som är upp till mig, är hur mycket reaktioner jag klarar av att ta emot, eller ha medkänsla för, kärlek för att hantera. Hur mycket ilska som riktas mot mig, som egentligen handlar om att den andra människan har blivit rädd för att förlora mig eller ledsen eller känt sig obetydlig, på grund av den människans historia och arv.

Och det är upp till den andra hur länge den ska orka leva med en människa som ständigt gör saker som skapar  känslor av uppror eller agg eller sorg.

När man känner att det blir för mycket och man inte står ut längre, kan man välja bort den andra personen ur sitt liv. Man kan göra det för evigt, eller man kan ta en paus från varandra och försöka förstå saker när man fått ett andrum där dimman hinner skingras mellan bataljerna. När högarna av skuldkänslor hunnit lägga sig, med hjälp av tid och kloka människor.

Du kanske känner att du lämnar mig för evigt, att jag är jävulens gåva till dig och att du aldrig vill se mig mera.

Jag känner att jag tar en paus från dig.