Trots att jag somnar, sover jag oroligt och vaknar av en stor saknad. Klockan kvart i fem känns det meningslöst att försöka vila mera, så jag går upp och gör mig klar att åka. Tillbaka till Uppsala, Sverige. Tillbaka till mig själv och min terapeut och mitt hus.
Igår när jag var ute och gick med min ungdom på jobbet, slocknade min pannlampa. Jag gick i skenet av hans lampa, och iakttog min egen skugga. Den förhöll sig hela tiden till var ljuskällan var, och rycktes fram och tillbaka på ett onaturligt sätt. Det såg ut som om jag vacklade fram. Precis så som jag gör nu mentalt. Man behöver ha sin egen lampa för att kunna se ordentligt var man ska sätta fötterna, och om man går tillsammans med någon, kan man lysa sig fram med dubbla ljuskällor. Då blir vägen enklare att gå.
När man inte är stark nog att hålla tag i och definiera sin egen vilja och sina egna värderingar behöver man träna på det i lugn och ro. Utan att hela tiden utsättas för nya prövningar på sin styrka. Om man inte vilar mellan träningspassen förstörs musklerna. Om man inte äter upp sig på sommaren, har man inga fettreserver på vintern.
Igår när jag kom fram till att inte göra någon idiotkörning på natten, var jag mycket nära att skicka iväg ett sms med frågan: "Vill du verkligen aldrig mera träffa mig?". Jag tvekade och tvekade, eftersom jag fullkomligt skulle förgöras av ett NEJ. Men samtidigt känns det som att jag förgörs av blotta tanken på att det skulle vara så. Precis när jag skulle skicka iväg sms:et så gick min Iphone sönder.
Jag tog det som ett rätt tydligt tecken på att det är fel tid att ställa frågan i.
Gamla, vackra träd har många krokiga grenar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar