Men jag har haft fel förut.
Varje morgon vaknar jag extremt tidigt med den hemska förvissningen om att du inte längre vill ha mig i ditt liv. Den slår ner som en klubba, tar andan ur mig. Jag kurar ihop mig i vanmakt, jag försöker distrahera mig minut för minut, timme för timme och hålla smärtan borta. Jag föröker tänka logiskt och lugnande men jag är inte gjord för vara speciellt bra på det. Mitt hjärta talar.
Hur kan våra rädslor få förstöra vår förmåga att kunna känna lycka?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar