Jag står i efterdyningarna av en krasch. En relationskrasch.
Den andra personen är plötsligt borta.
Den människa som tillsammans med mig skapade ett sammanhang som upptog nästan all min tankekraft, all min vakna funderartid. Ett sammanhang som under den sista tiden innehöll minimalt av gemenskap, ömhet, förståelse, perspektiv, kärlek. Det var fullt av sårade känslor på båda håll. Lekfullheten fanns inte kvar. Viljan att skapa lustfyllda saker, viktiga saker tillsammans bröts ner av ständiga konflikter och krig.
Tillsammans var vi ett nät av känslor, förväntningar, förhoppningar, bilder, drömmar. I relation till varandra kände vi massor av saker.
Nu är kontakten bruten.
Avatarsvansarna losskopplade.
Den ohälsosamma symbiosen borta.
Det blir uppenbart att jag är en egen individ som fortsätter att andas, sova, äta, tänka.
Ömsesidig symbios gör saker med människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar