Jag far genom landet. Från morgonmörker in i gryningen, genom dagen och in i skymningen. Tillbaka mot den stad som jag flyttade till för drygt ett år sedan med kärlek, hopp och ljus i sinnet. Med glädje och en massa förväntningar på hur livet skulle bli. Allt vi skulle göra tillsammans, allt vi skulle skapa och utveckla... Jag kommer fram efter åtta timmar, åker genom staden och känslan är annorlunda. Det har varit vår stad. Nu är jag ensam i den. Det är vemodigt. Det är nästa kapitel.
Det är så svårt att inte vilja annorlunda. Att inte streta emot, och vägra acceptera faktum. Han vill inte ha mig. Hur kan det vara så???
Men någonstans i mitt inre finns ett slags lugn, trots att mina tårar bara rinner och rinner. Lugnet består i att det inte oavbrutet, varje dag, uppstår situationer där jag är boven och förbrytaren. Det har helt upphört att fyllas på, dag efter dag, med saker som jag gjort fel eller sagt eller inte sagt. Min känsla av att vara värdelös finns där lika stark ännu, men den vattnas inte med nya felsteg hela tiden. Jag får rum att kunna tänka.
Jag förstår att det är otroligt destruktivt att varje dag, hundra gånger tänka att man är kass. Att man inte klarar att förstå, att utvecklas, att förändra mönster, att förbättras. Till slut börjar jag ju tro på att det är sant - att det inte går att förändra mig och att jag är en extrem, onormal, alltigenom självisk och vedervärdig person.
Men det finns någonting. Någonting där inne som kröker sig och stretar emot. Som fortfarande lever och tror på den där som var jag. Någonting av guld som glimmar.
Som säger att det är dags att resa mig. Att ta ansvar över mig själv och börja bygga upp mig igen. Inse att jag är värd att göra bra saker för mig själv, Inse att jag har bra sidor också, som gör att många människor uppskattar mig, respekterar mig och gillar mig.
Jag känner så mycket sorg över att det har blivit så här. Så mycket längtan efter dig. Längtan efter drömmen om hur fantastiskt vi kunde ha haft det. Med all den energi och fokus och kraft vi har när vi är trygga med oss själva, glada i våra kroppar. Vi har upplevt det tillsammans, det fanns i stunder i början av vår relation och det var helt underbart. Så mycket sorg över att du inte kunde känna dig trygg med min kärlek, att den inte var tillräcklig för dig. Att när du öppnade och släppte in mig helt i ditt hjärta, kom rädslorna över att förlora mig, att inte bli respekterad, värderad.
Jag kunde inte tackla de uttryck som dina rädslor tog sig. Jag kunde inte stå i det och fortsätta vara stark, glad, positiv när jag hela tiden upplevde att jag misslyckades med att ge dig det du behövde få av mig.
Jag undrar om det finns någon som är tillräckligt stark att leva med en ständigt besviken partner.
Jag vet att du har jobbat med dig själv, och förändrat saker i ditt beteende, som fått oss att ha det bättre. Du har blivit mycket bättre på t ex. att inse att jag inte kan läsa av minsta nyans i hur du mår, och anpassa mitt språk eller mina frågor - mitt beteende - efter det. Det har underlättat i vår relation. Du har blivit tydligare. Verbaliserat dina känslor på ett ärligare sätt. Du berättade att du har insett att ditt ångestladdade behov tät närvaro och ständig kontakt i början av vår relation inte var hälsosamt. Ett behov i vilket du grät och inte kunde få ut så mycket av din tid utan mig, där du var arg på mig för att jag inte hade samma "normala" inställning som du. Där du gick helt in i relationen och glömde bort dina barn. I detta är du helt annorlunda nu. Du har verkligen kommit framåt med en del saker.
Jag vet att du verkligen har försökt och jag älskar dig för det!! Jag vet att du verkligen ville ha en relation med mig.
Men din känslighet fick dig att reagera på så mycket hos mig ändå. Jag blev mer och mer förvirrad. Vad var rätt och vad var fel? Vad var det med min attityd som var så fel? Jag kunde inte sätta gränser, jag tappade bort mig själv. Vad vill jag? Vem är jag? Vad är ok att göra och vad är kontraktsbrott?När är det för sent? Hur får en gåva se ut? Varför blir jag dubbel? Varför undviker jag att svara? Vad känner JAG?
Min kärlek till dig är så stark, så varm. Jag hade kunnat leva hela mitt liv med dig, om vi kunde hantera rädslorna och inte såra varanrda. Jag ville gifta mig med dig, fara ut på äventyr, lära oss saker, kanske få ett barn som liknade oss, kanske rädda en stad eller en skog med vackra träd.
Det är ingens fel.
Det är bara som det är.
Låt oss lära livets största gåta
Älska, Glömma och Förlåta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar