Jag kommer ihåg hans ögon den där första dagen.
På pizzerian i Mjölby. De levde. Som mina levde.
Vi kände igen något i varandra. En brand, en eld som förenade.
En gränslöshet, en sällsam livlighet som hade fört oss fram längs våra viljors alléer, kantade av vackra träd. Vi hade förverkligat saker som vi verkligen ville. Vi var stolta.
Vi hittade gemensamma beröringspunkter, elektrifierade, den ena efter den andra.
Det var vackert, vackert.
När hans händer rörde vid min arm den kvällen ,vid mitt huvud, vilade mot mitt ben, kände jag att jag hade hittat hem. När jag hörde hans andetag där han låg bredevid mig på den där smala träbänken, kände jag igen dem. Som om jag hört dem många gånger förr.
Jag älskar hans andetag.
Jag tror att vi hoppades på samma sak de där första veckorna.
Vi trodde inte att det var sant att vi hade hittat varandra.
Han var så rädd att glömma av mig och dina känslor för mig.
Jag var inte rädd att glömma honom. Men hans starka behov av mig och av en ständigt öppen kanal på mycket djup nivå, gjorde mig lite rädd. På ett annat sätt.
Så våra rädslor startade tidigt. De har bytt skepnad under vägen framåt.
Under vår tid tillsammans har jag alltid känt att han älskat mig. Och jag har känt att jag har älskat honom ända sedan den kalla dag då jag for hem från Mjölby genom snön, och tårar rann ner längs mina kinder för att känslan var så stark.
Det som har brutit ner så mycket skönhet, kraft, tillit och tro är reaktioner av rädsla från oss båda.
Det är så outhärdligt sorgligt. För jag ser den starka kärleken som brinner innanför all den där rädslan.
Olika rädslor.
Rädsla för avstängdhet.
Rädsla för att inte vara den viktigaste, på första plats.
Rädsla för att inte respekteras nog.
Rädsla för anpassning.
Och många andra rädslor.
Jag förstår att mitt sätt att vara drar igång många rädslor hon honom. Så många rädslor att han inte står ut, att han känner sig tvingad att lämna mig fast han älskar mig så mycket. Att han inte står ut med att leva med mig, för han kommer för nära sig själv.
Jag å min sida, känner mig som en dålig, usel och värdelös människa som inte klarar av att vara sån så att du kan leva med mig. Jag känner mig som en manifestation av saker som sårar honom. Jag tar på mig berg av skuld, och i och med det blir jag i symbios, vill rädda, vill skydda, vill vara till lags. Jag tar till mig det han säger som anklagelser mot mig, fast det egentligen är reaktioner utifrån dina rädslor.
Min sorg ligger i att jag inte har lyckats få dig att känna honom lycklig och trygg med mig. För jag ville ju leva hela mitt liv med honom, jag var ju så övertygad, hur skulle han då kunna känna sig otrygg? Jag var naiv och såg inte att monstren ligger gömda i oss själva, inte i den andra. Jag kan ju aldrig få honom att känna sig trygg, och ingen annan heller.
Det var hans spöken som skapade alla dina reaktioner.
Det var mina spöken som skapade mina reaktioner på hans reaktioner.
Jag kan inte önska något mera innerligt än att jag var stark nog att stå fast som en tusenårig ek i stormen av hans rädslor och reaktioner. Att jag kunde stå där stark och hålla om och säga, gråt ut din sorg älskling, var så arg och rädd som du vill, gorma och fäkta och tyck att jag är en idiot en stund, jag vet att det är dina sår som spökar. Jag är trygg i mig själv och finns här och håller om dig, jag älskar dig och jag tror på oss och jag kommer inte att försvinna ifrån dig. Jag tycker att du är viktig, vacker och det bästa som hänt mig. Men dina rädslor ska inte få styra vårt liv.
Men jag var inte trygg i mig själv. Tvärtom. Jag vara helt nedbruten i min självtillit. Jag tog orden som kom ur hans sorg och känsloutbrott som anklagelser om att jag velat göra honom illa, och jag försvarade mig förtvivlat. För jag ville ju aldrig någonsin göra honom illa! Det var ju aldrig avsikten! Jag förklarade och försvarade. Och han blev bara mer och mer frustrerad. För han såg strategier som jag undermedvetet lagt mig till med i gamla relationer. Som jag inte själv kunde se. Som andra innan han inte heller kunnat se.
Jag tog åt mig hårt av all kritik som sedan kom från honom.
Jag har känt mig allt mer obildbar, initiativlös, lat, oförmögen att slutföra minsta sak, bekväm, elak, feg, rädd, velig, osäker, omedveten, dum och mer därtill. Jag har inte varit stark att stå emot hans åsikter och hålla fast i det jag i grunden trott på om mig själv.
Min egen bild av mig själv har bleknat bort. Jag har hela tiden gjort motstånd mot hans bild, försvarat mig, men jag tror ändå inte på min bild längre. Bilden av mig är säkert individuell för varje människa som träffar mig. Beroende på hur den själv ser ut inuti. Men det är bara de som står mig mycket nära som kan påverka min egen bild av mig själv.
Jag började tro att det var så som han sagt många gånger till mig: "Du tror att du är en perfekt heliga Birgitta som aldrig kan göra fel!"
Jag var nog egentligen helt värdelös. Jag försökte nog bara ge sken av att vara snäll. Jag var nog egentligen falsk och beräknande. Eller? Någonstans inne i mig fanns en svag liten protest som viskade - nej! nej!
De saker som han tyckte om hos mig kändes mycket små i jämförelse med det som han tyckte illa om. Jag förstod till slut inte hur han kunde älska mig.
Varför han ville stanna hos mig, jag som var så alltigenom kass?
Jag var för svag för att hålla kvar i min egen bild av mig själv, mina värderingar, mina känslor.
Om man tar en annan människas ord för verklighet, och det känns som att man gjort oräkneliga mängder fel och dessa läggs på en stor, smutsig, skitig hög, så blir det outhärdligt att leva. Att vakna varje dag och känna sig smutsig, värdelös och kass är grymt nedbrytande. Till slut orkade jag inte göra något konstruktivt, och när jag försökte så slogs jag ut av minsta motstånd, av minsta motgång. Och blev allt svagare. Och svagare. Jag blev mer och mer den där värdelösa personen.
Han sa till mig när jag kom för att hämta mina saker: jag trodde att du var en tuff tjej. Som körde hoj och hade en stor kamera. Men det var visst inget mer än det.
Jag vet att jag är så mycket mer än det.
Och jag tror att du vet det också. Men någonstans blev kärleken ett krig, trots att det var det sista någon av oss ville ha.
Kanske var vi så rädda just för att kärleken är så stark.
Vi ville sitta i ett rymdskepp och åka mot nya äventyr.
Så som våra liv hittills har sett ut - bergochdalbanevägar kantade av sällsynta träd, fullt av äventyr. Vi är båda högpresterande, målmedvetna människor men en livstörst som skulle kunna bära oss fram på en svävande, grönskimrande matta. Om vi bara kunde sluta vara så rädda för varandra. Då skulle vi kunnat få - allt det vi hoppades på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar