Jag har ju min gamla favoritdikt om framgång, som jag skulle kunna kopiera in här och det skulle se riktigt bra ut, men färdigsydda sanningar är ju rätt trist och man kan så lätt säga att "jaaa sådär är det ju!" om nåt smart som det tog nån annan en hel livstid att fundera ut.
Framgång för mig är att bryta de mönster som föder den vandrande vargen inuti mig.
Att kunna stanna längre och längre i en känsla av att vara tillräcklig, att det är bra som det är. Att de stora äventyren kan finnas i den lilla världen helt nära. Att både och finns.
Jag är riktigt bra på att vara målmedveten och på att komma dit jag bestämmer mig för att ta mig. Men jag har inte alltid - om ens ofta - tänkt till riktigt noga över vart jag siktar. Jag har gått på lust och känsla. Impuls!
Alltså - jag har nog inbillat mig att allt är genomtänkt, på ett intellektuellt plan, och med vårt samhälleliga mått har det väl varit det - stora, ambitiösa projekt som ställt krav på både medarbetare, struktur, taktik och konstnärlighet. Framåtriktning. Oräddhet. Det har funnits en plan. Att lära mera. Att få flera kontakter, att hitta bra spridningskanaler för de produktioner jag gjort.
Men de senaste åren har jag känt att jag inte vill fortsätta jobba som ensam producent.
Det blir inte kul. Jag gillar att dela, och även dela ansvar.
Att filma är kul, men jag behöver inte leva det. Jag behöver inte lägga all min tid på det.
För mig är personlig balans den största framgången. Att resa inåt nu.
Att kunna stå mitt i mina känslor och titta på dem.
Jag vet vad jag kan. Jag vet att jag är kraftfull men också en skör känslomänniska.
Jag har lärt mig att sätta några viktiga gränser i mitt förhållningssätt till andra människor.
Det är en stor framgång.
Att respektera andra, betyder inte att jag accepterar deras ord eller handlingar. Och jag behöver aldrig lära mig det heller, jag kan bara välja bort att ha dem i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar