När en människa är nära att dö, blir vårdapparaten effektiv.
I alla fall om man lägger till en vänlig men kompromisslös hållning, där man förutsätter att alla vill hjälpa en och så fort som de bara kan.
Då gör alla det, och det dyker upp den ena personen efter den andra på träverandan vid havet.
Nedanför klipporna och äppelträden rullar rullstolar, sjuksängar, påsar med larm.
Det är så vackert här, och allt är skapat med kärlek, men det räcker inte.
Nu har vi fått hem min extrapappa från sjukhuset innan han blev för svag för en sjuktransport - men det var knappt att han orkade. Efter det att vi kom hem har han nästan bara sovit, och är helt fjärn av den starka, smärtstillande medicinen.
Idag har jag känt mig så oerhört tacksam över att han fortfarande finns här hos oss, jag vet att han ska dö, att det är oåterkalleligt, men vi kan fortfarande prata, skratta ihop, bara finnas ihop.
Tempot i mitt liv hålls uppe av det praktiska engagemanget kring mat, medicin, inläsning på ämnet cancer.
Jag lär mig mer för varje dag.
Om cancer. Och om livet.
Igår letade jag i en garderob efter ett gardinomtag, drog ut en låda och hittade där en bok som jag läst för längesen och som jag velat läsa om i ett par års tid. Det var inte min kopia.
Jag stirrade ner på omslaget. Det kändes som om någon gav boken till mig för att det nu är dags.
Göran Grip. Allting finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar