Från det att jag var 20 och fram tills ganska nyligen har jag sökt mig utåt, bortåt, för att uppleva, få kickar, för att KÄNNA saker. Äventyr. Utmaningar. Kickar.
Att bestiga berg, att köra motorcyklar genom storslagna landskap, att vandra på ryska stäppen, att landa på avlägsna platser i djungeln med ett litet, skrotigt plan, att kliva ett par decimeter nära en dödlig orm, att möta ett ursprungsfolk i Honduras, Guatemala eller på Filippinerna. Att bli jagad i gatuuplopp i Kina, att vara misstänkt för olaga markintrång i Nicaragua och få passet beslagtaget.
Kickar som får mig att känna mig levande.
Kanske lite MER levande, kanske lite mer SPECIELL än alla andra vanliga, tråkiga, begränsade människor. Jag vågar. Jag förmår. Jag orkar. Jag har kapacitet nog till att...
Kickar som dövar.
Kickar som ger ett inbillat människovärde.
Visst, det är dubbelt, klart att det ger mig något. Men varför måste jag anta alla dessa utmaningar inför mig själv, skapa alla dessa spänningsscenarion? Det finns flera skäl.
1. Jag har anlag till att bli den där ensamma upptäckaren (som inte riktigt behövs nuförtiden...)
2. Det finns en spänning i att se HUR LÅNGT KAN JAG KOMMA? (nära en annan människa, in i djungeln, ner i havet, et c.)
3, Det finns en beroendefunktion i mig som bara vill ha mer, mer, mer när jag väl börjat utmana samhällets spelregler. Hur mycket kan jag gå utanför gängse normer?
4. Ett slags förakt eller protest mot det medelmåttiga, som kommer ur ett motstånd mot de regler som ville begränsa mig (skydda mig) under min uppväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar