Ibland längtar jag efter att vara en liten ömtålig och ompysslad prinsessa, även om jag är en vuxen, stark och stolt kvinna. Ibland längtar jag efter cigg fast jag slutade röka för längesen. Ibland längtar jag efter godis fast jag vet att det bara gör en tjock och håltandad. Och ibland längtar jag efter att bli omhållen bara för omhållandets skull. Ibland vill jag knarka och ibland vill jag slåss, ibland vill jag flytta till ett kloster och ibland vill jag ingenting. Det är väl det som är att vara människa.

Allting finns. Alla åldrar som jag varit i finns som ekon inom mig, färgar mitt känsloliv och min inställning till livet. Konsten är att hitta kärnan och därmed lugnet och centrum. Och senare, därifrån en riktning. Jag känner det som att jag är på en lång resa med mig själv, och just nu är en så speciell och fin tid. Många svåra saker händer men jag behåller mitt lugn i botten och ganska högt upp längs kanterna.

Jag  är på väg hem. Det känns rätt och bra, det är dags att fortsätta livet hemma där jag satte det på paus. Jag längtar efter en speciell doft. Jag minns något svart och silvrigt och snabbt som susade förbi.