På nära håll i Sverige

Jag har utmanat mig själv! För några veckor sedan var jag helt inne på att åka en sväng till Uruguay och jobba på en farm med att driva boskap. Inget internet. Ingen telefontäckning. Bara du och din häst, ljuset, landskapet. Hårt arbete. Ingen lyx, enkla britsar, tidiga morgnar. Det passar mig perfekt, tänkte jag. Vilken härlig utmaning!!

En av mina nära vänner tittade på mig och rynkade pannan på ett sätt som fick mig att ana att hon skulle säga nåt av kaliber. "Men såte där har du ju hållit på med i hela ditt liv!" sa hon. "Det är väl ingen utmaning för dig? För dig skulle det väl vara en utmaning att stanna hemma och göra ingenting? Eller varför inte ta jobb på en gård i ditt närområde istället? Varför måste du jämt åka till andra sidan av jorden?"

Jag åkte hem och tänkte om. Hon hade ju rätt. Det är en sak jag kommit fram till i sommar - jag har en liten aversion mot det VANLIGA. Jag dömer ut det vanliga, trygga, etablerade som tråkigt. Jag har kommit överens med mig själv om att detta är en vanföreställning. Det jag räds är inre stagnation. Men fördomar har ju uppenbarligen jag själv lika mycket mot vad som är tråkigt, som bönderna häromkring kanske ibland har fördomar om mig.

Jag började fundera på om det fanns nån gård nära mig som jag kunde jobba på istället. Inte flacka och fara. Hålla ihop världen. Skala ner. Och, tja, jag bor ju nära en jättegård som mina vänner driver, så lösningen låg ju inte så långt bort. Det var bara att erbjuda mina tjänster och starta resan mot nära och svenskt istället för Centralamerika och exotiskt.