Den här helgen har jag funderat mycket över de mäktiga energier som jag tydligt känner finns ibland oss. Som stora åskväder. Som en het sol. Som kärlek utan villkor. Som något omslutande som inte går att kontrollera, men som ändå har en riktning som har med oss alla att göra. Det har hänt saker i mitt liv det senaste året som jag skulle beskriva närmast som mirakel, och jag upplever mig ibland befinna mig i mitten av en stor och självklar kraft. När jag blir medveten om det, vill jag bara andas och blunda och hoppas att jag nu för alltid kommer att glida fram där. I kraften.
Men jag märker aldrig när jag ramlar ur den. Förrän efter ett tag.
Är det något slags kollektivt undermedvetet, som gör att saker samverkar så att det omöjliga blr möjligt och så att min (och alla andras) medvetenhet ställs på prov? Är det Gud? Vem är gud?
Vem är du, Gud? Berätta!
Kvällens joggingtur gav mig ett stort lugn. Att springa med min pannlampa i mörkret gav mig lite av samma känsla som när jag för nästan exakt tre år sen satt på havsbotten utanför ön Utila i Honduras. Jag satt där och riktade min lampa mot en snäcka, medan min dykistruktör hade fastnat vid ytan med min buddy. Hon kunde inte tryckutjämna och fick panik.
Det gav mig fem oförglömliga minuter ensam med havet och en snäcka. Den mest kraftfulla meditativa stund jag någonsin upplevt.
Minnet och känslan kom tillbaka på kvällens joggingtur.
Världen är i sanning fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar