Minnen

I går kväll hade jag ett långt samtal med en gammal konfirmationskompis. Han hörde av sig på Facebook med en filmidé, och vi kom att prata om resan vi var på ihop för 22 år sen. Han berättade att jag hade dykt upp som gubben i lådan och varit en central person för honom i hans livsval då när vi var små, eftersom jag fått honom att tro på att man kan göra det man verkligen vill.  På nåt sätt lyckades jag tydligen nå fram till honom då med nån slags riktig, äkta och viktig inspiration. Han var 14 och jag 15 och jag minns honom som en glad, naiv och godtrogen flaggstång.

Jag blev verkligen glad för att han valde att berätta det här för mig, eftersom jag just nu tänker väldigt mycket kring min ungdomstid och det mesta känns ganska suddigt. Tänk att jag kunde bidra med något så viktigt för nån utomstående för så länge sedan.

Vi pratade om Hastings och tiden där. För mig övergick samtalet till att bli jobbigt eftersom den resan innehöll saker som jag bara velat glömma bort under resten av mitt liv. När han började berätta om människor som varit med på resan och vad vi gjorde, kom jag inte ihåg någonting! Inga namn, inga kickasstjejer från Singapore, inte Gösta från Monaco, inte ens prästen! Jag blev helt chockad och försökte verkligen minnas, men det enda jag kom ihåg var huset som jag bodde i tillsammans med min svenska reskompis - hos en tokfrireligiös familj.

Samtalet gjorde att en del minnen dök upp som skuggor från rymden. På ett sätt var det bra, eftersom det var bra saker han berättade. Han köpte en gitarr där, som jag spelade på. Jag kom ihåg det! Jag kom även ihåg en trevlig engelsk hippie som också spelade gitarr, som faktiskt till en viss grad inspirerade MIG att spela och som jag sen brevväxlade med i flera år. Vi träffades aldrig mer, men jag har nog fortfarande ett kort på honom nånstans från hans lägenhet i London.

Varför ska de mörka minnena lämna djupare spår än de ljusa - eller gör de inte det? Varför har jag glömt bort alltihop? Varför har jag glömt prästen om han nu var så rolig och bra. I alla fall var det trevligt att prata med Björn igen efter alla år. Han bor i Tyskland och sjunger opera - det var musiken jag inspirerade honom till.

Idag var jag på konsert i en vacker kyrka. Blandad musik från latinamerika, norge och indien, det var riktigt bra och bitvis vackert så jag fick rysningar. Jag bara satt och blundade och insåg plötsligt att jag längtar väldigt mycket tillbaka till musiken. Det var en skön känsla. Tidigare på dagen hade jag snörvlande förkyld spelat och sjungit in en sång som jag övat på till en person jag tycker om.