Det finns roliga serieteckningsbilder med mammor och pappor som viftar med telefonlurar, rullar barnvagnar, skriker nej till försäljare, joggar med ena benet och mailar chefen med vänsterhanden. Vissa av oss har svårare än andra när det gäller att koordinera så att alla omkring ska bli glada. Nu senast handade det om att sprida ut prylar och inte ha var sak på sin plats.
Vad jag tänker om detta är att det kan inte finnas några saker - om det inte först finns en plats för dem. Det blir ohanterligt. I huset där jag bor, HATAR jag just nu alla mina personliga saker. Vilket naturligtvis känns trist, eftersom jag skulle vilja tycka om dem, sköta om dem och låta dem antingen glädja mig eller jobba för mig. Problemet är att jag inte har någon plats för dem, eftersom alla platser är dammiga, kalla eller pågående byggplatser. Det blir så när man byter ut alla fönster i huset till fönster som är mindre än de som förut satt i . Då skapas dragiga hål som behöver lagas, men först och främst måste fasaden tätas eftersom den i bart skick inte ska utsättas för alltför mycket väta.
Följden är ett iskallt hus och en förkyld ägarinna.
När jag ser tillbaka på veckan som har gått känner jag mig ändå nöjd. Jag har varit på ett andra besök hos min nya samtalsterapeut och det kändes bra. På måndag kör vi igång på riktigt, med listor, analyser, verktyg och uppgifter. Under veckan har jag varje gång jag har åkt bil, lyssnat på små avsnitt ur en av hennes talböcker. Där finns övningar som jag applicerar på min vardagstillvaro - som till exempel att öva på att ställa mig i andra människors utsiktstorn och försöka se på världen på olika sätt. Jag har som vanligt haft för höga förväntningar på hur långt jag ska hinna med huset, men ändå klarat av att nedjustera dem och ta det lugnt mellan varven. Jag har kunnat glädjas åt det vi hunnit med. Jag har varit på utflykt med min man och hämtat delar av en friggebod som han ska bygga till sina söner. följde med min extrason på en utflykt till ett lajv i Västerås, Det tog två dagar av min tid mitt i höstruskstressen, men kändes ändå kul, eftersom jag förberett arbetet som min snickare skulle göra hemma under tiden. Jag kunde därför vara 100% inne i lajvet under den tid jag var där.
Naturligtvis är jag fokuserad kring husbygget nu, eftersom det blir kallare för varje dag. Men jag lägger också mycket tid på att gå promenader i närområdet, prata med grannar, åka och handla en god middag istället för att kasta i mig hårda knäckemackor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar