Smärtan i farväl

Det är när jag inser att ingen är odödlig, och att människor nära är på väg att ryckas bort - trots att det kanske tar tid - som sorgen kommer. Sorg över smärtan jag ser i ögonen, sorg över den fysiska smärtan som mina nära känner, frustration över att det är så lite jag kan göra, att jag i vissa avseenden är helt maktlös. Det enda jag kan göra är att ge så mycket som möjligt så länge det går. Av sådant som räknas. Stöd, kärlek, omsorg, humor, energi. Kanske också våga visa min egen sorg. Det gör ont med smärtsamma sjukdomar som tar bort livsglädjen. Det som blir viktigt är det som finns just nu. Att vi fortfarande är här tillsammans, att vi kan skratta, läsa om nåt i en tidning, dela små saker. Minnen brusar fram. Allt vi delat genom åren. Livet blir tydligt.