Dagar i ett slags lyckokänsla

Den här sommaren är en vagabondsommar utan dess like. Jag har varit orolig för att det ska slita på mig och få mig att känna mig rastlös, men det går faktiskt bättre än förväntat. Antagligen är det för att jag hela tiden rör mig mellan människor som jag tycker om. Jag märker att det är först när jag börjar tänka på att jag skulle vilja att det var på nåt annat sätt, som jag stressar upp mig.

Känslan av att vara otroligt levande kvarstår inom mig.
Det händer massor med saker i mitt liv, hinner ju inte skriva om allt. Både sorg och glädje.
En av mina äldsta och närmaste vänner Gunnar har fått ALS. Måste vara en av de vidrigaste sjukdomar som finns, och jag kan ibland förstå människor som tänker: "om det finns en gud, hur kan han låta det här ske". Det känns så orättvist. Min extrapappa är sjuk i skelettcancer. Livet är så skört. Livet är så värdefullt.  Älska och leva medan tid finns, nu, nu, här. Se världen.

Igår var vi i Strömstad på utflykt. Gick längs havet med vinden i ansiktet, tittade ut mot de kala klipporna och Kosteröarna. Jag mindes min barndoms sommarveckor med mamma i andelslägenheten ute på Sydkoster. Flakmopparna, bageribilen på stranden, militärcyklarna, och de somrarna som mamma unnade oss superlyxen av hotellfrukost på det stora, fina skärgårdshotellet, middagar uppe på hotellets altan som vi gjorde oss fina till, musik, sommargrönska, glädje. Allt det där uppfyllde mig när vi gick längs strandpromenaden i Strömstad.

Härom kvällen stod jag och oljade golvet i det nya sovrummet i huset. Solen sken in efter ett åskväder och när jag gick ut med de oljiga trasorna så var det helt varmt i luften! Äntligen, efter all kyla! Så jag avslutade snabbt och åkte ner till hästen, sadlade på och vi begav oss ut i skogen. Fåglarna kvittrade. Allt var stilla. Jag kände mig så otroligt lycklig och så tacksam över allt jag just nu har omkring mig.

När jag kom tillbaka till stallet var det fullt av liv och rörelse med katter, grisar, islandshästar och människor. Jag lämnade gården med ett slags inre stillhet och åkte tillbaka till mina golv, som håller på att bli så fina.