Det är svårt att ha tillit till livet, som det sker. Trots att ingenting egentligen går att planera. Saker ändras hela tiden - människor, situationer, förutsättningar. De mest oväntade saker dyker upp från ingenstans. Att förlita sig till att det som sker, är det som ska ske och att inte lägga någon värdering i enskilda händelser är en konst i ett samhälle uppbyggt på dualism. Att inte tänka på utmanande situationer som - det här var ju skit, utan kanske istället - vad kan jag lära mig av den här situationen, finns det något som jag kan använda mig av?
Jag älskar livet, trots att det är smärtsamt och ibland fyllt av rädsla och okontrollerbara reaktioner som jag kan ha svårt att se någon mening med. Men allt som sker utgör en del av min helhet och ibland gör livet mig så lycklig så att hjärtat nästan sprängs. Jag är tacksam för att jag kan känna så mycket.
Men jag saknar min lillasyster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar