Överväxel

Idag visar jag min kropp kärlek genom att kötta rent ett fårskinn. Pälsen var helt blodig också så det slutade i rent blodbad i det norska kollektivets dusch... hela jag blev prickig. Skälet till denna tvätt var att detta skinn ska skydda mitt nedre heliga mot urinvägsinfektion och allmän iskyla i morgon natt när jag ska köra de där 57 milen hem till Örsundsbro. Innovativt, Nygren.

Annars har jag konfronterat lite rädslor som drällde upp efter ett telefonsamtal tidigare. Tankarna som kom var i stil med: varför är jag så förbannat slarvig? Varför kan jag inte lära mig att lägga tillbaka verktygen på samma plats? Ta bara en sån sak som chucken till borrmaskinen. Hur många gånger har jag inte letat ihjäl mig efter den? Eller nycklarna till förrådsbodarna. Eller verktygssatsen till hojen. Eller oljan till motorsågen. Njuter jag av att bara slänga saker omkring mig, låta kaos råda? Är det en revolt? Ett uppror mot min ordentliga mor? Vad behöver jag  för att sluta stöka? Vill jag sluta? Ja, jag tror det. Det tar ju sån tid att leta efter alla prylar. Och så då, till sist den överlag rådande tanken: finns det nån som orkar älska en person som är så här stökig?  Som klättrar omkring på ett läckande tak mitt i natten när det regnar och spänner upp presenningar? Som kör alldeles för fort hela tiden för att nästan hinna fram? Som är en upplevelsenarkoman och som älskar, älskar att leva och känna livet ut i hårstråna? Som aldrig slutar ställa frågor? Ja, jävlar. Vem orkar med en sån?

Jag! Jag orkar med mig utan problem. Jag roas till och med av mig.
Tur det.

Idag har jag också skrivit brev till mina syskon och bokat flyg till ett släktmöte i Göteborg. Vi ska bestämma om släktens sommarställe ska gå över i min generations ägo eller ej. Vem vet? Kanske är jag på väg att bli fastighetsmagnat i klass med Vonna I De Jong?