Det finns en massa spärrar inuti mig i förhållande till kroppen och rörelsen. Jag har svårt att se min kropp som en del av mig. Jag minns ett av flera besök hos en kinesolog, där min kropp skulle bekräfta att jag var kvinna
Och hette Helena. Kroppen gav inget gensvar. Kinesologen frågade flera gånger, till slut sa kroppen att det var 50% chans att det verkligen var jag. Så har det varit. Jag har haft svårt för att vara i min kropp sen jag var liten. Jag var storväxt och tung, och drömde om att vara gracil och lätt. Jag sejfade mig från alla sporter genom att säga att jag inte gillade sport. Men det var inte sant. Jag var bara rädd för att bli vald sist, att vara ett nödvändigt ont.
Därför provade jag nästan ingenting. Jag spelade badminton, det var väl det, med en grannfamilj. Jag upptäckte styrketräning när jag var runt 20. Det kunde man göra själv. Långt från hotande skrattare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar