Idag vaknade jag hemma hos Ewa efter en trevlig kväll. En lugn morgon med lite konvertering av qucktimefiler och kaffe ihop, sen var det dags för en lång dags workshop med capoeira med vår maestro Akesse, som är på Sverigebesök från sina studier i Portugal. Det intensiva arbetet med kroppen är utmanande för mig och jag blir provocerad av alla begränsningar jag upplever mig ha i förhållande till min kropp. De får mig naturligtvis att börja tänka. Jag vet att de finns där sedan långt, långt tillbaka, men jag har faktiskt inte tänkt på att det kan sitta kvar i nuet, i kroppens cellminnen.
Jag var en storväxt unge och alla trodde jämt att jag var äldre än jag var. Jag var ju därtill en knubbig och kraftigt byggd unge med runda kinder. Jag har tidiga minnen av att jag känner mig stor och klumpig, att jag vägrar låta människor lyfta mig för jag skäms över min vikt, att jag låtsas inte gilla fotboll och andra lagsporter för att jag inte vill stå där med skammen av att bli sist vald. Sista vald på skoldanserna. Jag har alltid avskytt att dasna. Fast det är skammen jag avskyr. Inte dansen. När jag har varit påverkad av alkohol har jag vid några tillfällen i livet visst kunnat dansa och röra mig fritt och säkert också vackert. Men aldrig utan bedövningsmedel. Fan vad sorgligt. Och vad gör detta med mig nu? Och varför kan jag ha sex och njuta av det? Verkligen känna närhet, frihet och skönhet i det intima med den jag älskar? Kanske för att jag alltid har känt mig bekräftad där. Kanske inte bekräftad för den människa jag är, men bekräftad på så sätt att den som varit min partner verkligen känt njutning av att vara intim med mig.
Kanske en naivitet där, som skyddat mig.
Men var kommer då mina jobbiga händelser på denna fronten in i bilden? Vad har de lämnat för spår, avtryck? Jonathan hade teorier om att de skapade alla möjliga konstiga reaktioner, som att komma för sent, dölja saker et c. Men jag tror faktiskt inte alls på att de sakerna har något med varandra att göra.
De där unvikande manövrarna dyker upp när jag av olika skäl känner mig ofri, och inte har modet att stå upp för det som jag behöver för att känna mig fri. Dåligt. Men bra att upptäcka det, så att jag kan jobba med det och bli bättre på att stå upp för det jag tror på, att få säga min åsikt högt och utrymme att diskutera vad som är rimligt och inte. Inte bara hålla dessa saker inom mig.
På kvällen åkte jag tillbaka till Ewa och Tim och hjälpte dem att möblera om i Tims rum. Vi hade mysigt och jag åkte därifrån med en varm känsla, även om saknaden efter min föredetta föll över mig som en vägg då och då. Det som var vi.
I morgon ska jag träffa min terapeut. Det kommer att bli väldigt bra. Jag ska också spela in en liten musikvideo i morgon kväll, som kan bli början på något riktigt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar