Hemma i soffan...

Uppsala - Dalarna - Göteborg - Orust - Göteborg - Orust - Norge - Orust - Göteborg - Norge -

        *
Uppsala.


...sätter jag mig ner med lite kyckling, blåmögelost och ett halvt glas vin. Nu är det ju alltså LCHF som gäller för att se om det gör att jag känner mig mindre trött. Har varit så märkligt trött på sistone, kanske har jag blodbrist? Eller järnbrist?
Ska mysa nu en kort stund och fira att jag kommit hem. Jag är helt oförberedd.
Öppnar firefox och Facebook dyker upp. Ett inlägg av en dokumentärfilmare, Ewa Cederstam, om en filmpremiär, en länk till artikeln:

http://www.svd.se/kultur/bryter-tystnaden_6805017.svd

Texten slår undan mina ben. Jag läser, tårarna rinner och en massa känslor bubblar upp. Jag skjuter undan kycklingen och skriver följande svar till Ewa:

"Hej Ewa!
Det var längesedan vi sågs nu. Jag har just läst artikeln om din film i SVD och sitter här i kvällsljuset  gråtfärdig. De första raderna i artikeln om att du inte minns något, är precis så som det är för mig.

Fast för min del fanns ingen rättegång, ingen polis eftersom det skedde på min konfirmationsresa till England. Bara några få personer vet om, och jag minns nästan bara skamkänslan, rummet där det skedde och min hysteriska rädsla för HIV, som sen dess följt mig i alla år. Det var i AIDSpropagandans tid och han var afrikan. Jag har alltid avfärdat händelsen. Men av någon anledning föll allt över mig nu, när du som också är dokumentärfilmare, gjort en film om samma sak.

När du säger att du är den som alltid är på väg, cyklar, jobbar och aldrig går att hinna ifatt, känner jag så igen mig. Det faktum att jag aldrig lyckats ha en varaktig relation har jag aldrig kopplat till det där som hände när jag var 15. Först idag kan jag tänka, att jag kanske bara har förmågan att plocka fram mina känslor när jag träffar män som det i princip är omöjligt för mig att ha en relation till, av olika anledningar.

Det är en mycket tänkvärd sak. Jag känner på den noga.
Tack så mycket för att du väcker saker i mig Ewa, jag ska se filmen, trots att det kommer att bli väldigt jobbigt. Ska nog ta med mig en vän."




Jag känner mig ytterst sårbar och omtumlad efter det här. Som jag nu är van, tänker jag att känslor är bra, inte farliga. Sen tänker jag: vad har det här med sig för positivt? Svaret kommer spontant: Jag är trygg nu. Jag kan jobba med det nu. Inget från den tiden kan komma åt mig. Jag kommer att gå vidare med tankarna och ta med dem till min terapeut.

Nu sova. I morgon är min bångstyriga häst, capoeira och en god vän i all möjlig typ av nöd som gäller.