Alltså, den här månaden blev mycket anmärkningsvärd. Varför gör man saker överhuvudtaget?
Vad gör JAG då saker som jag planerat att göra länge, inträffar samtidigt som det finns omedelbara behov som måste åtgärdas, både på det emotionella och praktiska planet? Antingen kan jag bli apatisk och strunta i allt, krypa innanför täcket och helt enkelt vara modig nog att inte räcka till, och i efterhand ta konsekvenserna av denna flykt, kapitulation. Men i de fall som jag inte tror att jag ORKAR MED de följder och konsekvenser som i så fall kommer att uppstå, kvarstår alternativet att bita ihop, koncentrera mig och försöka hitta energi att göra allt som behöver göras. Påminna sig om lusten som trots allt finns bakom alla beslut. Fokusera på den. Låta de positiva sidorna lysa. Det är så jag har gjort den här månaden, och hittills tycker jag att det har hjälpt mig att ta mig igenom tuffa perioder med kyla, hårt arbete, känslomässiga diskussioner, mycket bilkörning och för lite sömn utan att totalt braka ihop i ett virrvarr av självkritik och deppiga känslor. Tvärtom så har jag större delen av månaden känt mig ganska stark.
Med det menar jag inte att det är bra att ha det såhär supertajt i agendan och att jag vill fortsätta med det. Det kommer alltid att finnas saker jag drömmer om att göra, saker jag måste göra, saker jag borde göra och saker som jag skulle gjort men helt enkelt inte kom på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar