Vid ett par tillfällen i livet har jag lyckats med något som varit mycket bra för mig. Det har handlat om att kunna släppa tanken om att livet ska se ut på ett visst sätt, och bara acceptera det som det är. Och acceptera att det också blir som det blir, och att jag finns och lever och är en del i allt detta surrande liv på jorden, en del i pusslet och det enda jag kan påverka är min egen del i det hela.
Det otroliga är att jag verkar ha lyckats med att känna denna acceptans nu igen. Att vara glad och tacksam över allt gott som kommer till mig, att ha en tro på att jag lever med beslut och livsval som jag reflekterat över och själv beslutat över.
Jag behöver kunna utgå ifrån att jag är en person som jag är stolt över att vara, med alla mina talanger och brister. Jag behöver känna mig stark i denna känsla, så att inte andras bild av mig påverkar mig mera än min egen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar