Det stora lerkalaset

Jag vet inte vad jag ska säga om det här lerkalaset, annat än att det är en sällsam historia. Det började med att pumpen inte behöll trycket när vi väl kopplat in den, och det berodde vare sig på luftblåsan i hydropressen, eller på backventilen i brunnen, utan det var alstå en läcka någonstans. Antagligen i en skarv i marken. Något läckte. Men var var skarven? Jag hade bestämt för mig att vi hade lagt tiometersslangen först och sen tjugometaren. Fint, allt som behövdes var en stor grävare, fulfrigolit från byggmax och en chaufför:

och sen, ett tu tre, såg min fina, bärlagerbeströdda mark ut så här:

Det är ju för jävligt på ren svenska!!!!  Ett enda stort sammelsurium av krossad frigolit och lerjord. Så mycket för det omsorgsfulla isoleringsarbetet jag gjorde i höstas, krälandes i dyn. Jag var tvungen att sätta mig ner och lipa en stund av frustrationen över att behöva göra samma jobb två gånger.

Efter att jag tillåtit mig att tycka att allt kändes för jävligt, kunde jag förlika mig lite mera med att vara missnöjd. Sen följde ytterligare två grävprojekt. På mindre än en vecka hade jag alltså tre grävmaskiner i trädgården...

Jag lyckades få hem denna lilla minigrävare som larvade sönder resten av gräset på framsidan när vi äntligen grävde fram och hittade skarvjäveln. Vi hittade den och lagade den. Puh.

På min tomt finns nu en gigantisk hög med lera. Först var den ganska liten. En man och minigrävaren fixade den, efter att jg bett honom skala av marken framför huset med den breda skopan. Sedan börjande underskriven rota där grävaren grävt. Under gräset hade den vidriga leran kommit fram, men under leran, upptäckte jag, där fanns ju grus! En gång i tiden hade här tydligen varit en grusad gång! Grävandet tog sin början. Jag grävde och grävde. Blod, svett och tårar, jag grävde. Och nu är lerhögen ett imponerande mindre berg, som på fredag blir hämtat av en lastbil med skopa.

Jag är en lycklig kvinna.