Herregud.
Först alltså två heldagar med riktigt tungt kroppsarbete, och sedan ett hysteriskt torsdagspass med Johannes som är ett slags crossfitmästare... kommer jag överleva sviterna av denna vecka? I min vänsterarm känns det som om jag slitit av en sena och i min högra höft har nån stoppat in en massa sandpapper mellan kulan och ledskålen.
Men det ska kännas att man lever!
Jag känner mig stark, tålig och tacksam över att livet hela tiden ger mig saker. Utmaningar och gåvor.
Härom dagen hände det en sak som fick mig att tänka över hur sällan jag ber. Kanske inte ber till gud, men hur sällan jag ber om att något ska ske, eller bli klart eller bli bra eller om support.
Men trots att jag glömmer att be, skickar livet mig support på de mest oväntade sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar